Ledare Det intressanta med valrörelsens första partiledardebatt, som arrangerades den 14 augusti av Expressen och Dagens Industri, är att de flesta partier presenterar färska reformförslag. Då får alltså sakfrågorna för en gångs skull den plats de förtjänar, medan regeringsfrågan inte diskuteras mer än nödvändigt.

Ebba Busch Thor missade inte chansen att föra fram Kristdemokraternas förslag att lägga ned landstingen och låta staten ta över ansvaret för all sjukvård. Jonas Sjöstedt fick i sin tur marknadsföra Vänsterpartiets begränsning av bankernas vinster på bolån. Det kanske mest befriande var dock att klimatdebatten inte längre står främst mellan de partier som har en tydlig miljöprofil, MP och C. Detta framförallt tack vare att Alliansen tagit fram flera konkreta reformförslag på området. Klimatdebatten kunde således stå mellan olika förslag, i stället för att alla anklagar varandra för att inte vilja göra något åt problemen.

Något som däremot inte kan suddas ut med nya förslag, och inte heller bör göra det, är regeringspartiernas sviktande prestation under den gångna mandatperioden. Att varken Isabella Lövin (MP) eller statsminister Stefan Löfven (S) klarade debatten särskilt bra beror inte bara på deras bristande skicklighet i en debatt av det här formatet. Det är nämligen inte lätt att försvara politiska beslut som i de flesta fall lämnat huvudproblemen olösta eller, som i fallet med gymnasieamnestin, bara gjort migrationspolitiken ännu stökigare.

Löfvens huvudsakliga hållpunkter under debattens olika ämnen var således att skattesänkningar och välfärd inte går att kombinera, att S historiskt sett uppmärksammat klimatet, att regeringen vänt budgetunderskott till överskott och att migrationspolitiken ska samordnas inom EU. Inget av detta är särskilt övertygande och kunde med lätthet mötas av invändningar och mer trovärdiga förslag från oppositionen.

Den som vill bilda regering måste inte nödvändigtvis vinna varje debatt, men såhär nära valet måste man åtminstone ha klara besked och kunna visa att man tror på dem. Det gör förvisso de båda ytterkanterna V och SD, men inget av de partierna har en regeringsplats särskilt nära till hands – vilket de inte heller verkar sörja särskilt djupt.

Det trovärdiga regeringsalternativet Alliansen har betydligt klarare besked att ge än Löfven, tack vare att de borgerliga gjort ett gediget förarbete de senaste veckorna. C går fortfarande på tvärs i migrationspolitiken och emotsätter sig en så stram politik som de andra tre vill ha. Men också den bristen har Moderaternas Ulf Kristersson en strategi för att ta sig runt, genom en bredare överenskommelse över blockgränsen. Även om Kristersson i den här debatten överdrev något genom att ta av kavajen och kavla upp ärmarna visade han och Alliansen tydligt att de vill och kan bilda regering.

Stefan Löfven började bädda för nederlag i valet 2018 redan för fyra år sedan. Det blev bara alltför uppenbart i valrörelsens första partiledardebatt. (SNB)