Efter 1,5 timmes bilfärd från Uppsala kör jag in på den lilla grusgång GPS:en hänvisar till, efter att först ha missat den. På gräset, utanför ladan bredvid mig, hoppar en tvååring fram i sina gula gummistövlar och de vuxna skrattar högt till ett skämt. En man framför sin bil ger mig en vinkning med sin skiftnyckelfulla hand. Om GPS:en har rätt behöver jag gå de sista hundra meterna, men det visar sig att det vita huset mitt emellan de röda stugorna framför oss är Eva Petterssons. Jag är framme.

– Det är inte så noga här ute på landet, säger kvinnan med stort guldlockigt hår som möter mig med ett leende ute på trappen och syftar på GPS:ens miss.

Bakom Eva Pettersons hus, som bryter trenden med röd färg, ligger en hästhage där två stolta fyrbenta kusar står och betar. Vi kliver in i den inglasade hallen och slår oss ner vid köksbordet som täcks av en stor blommig duk. Genom fönsterna skymtar förutom de vackra djuren endast grönska och det känns att jag kommit hem till ett sommarpalats.

Artikelbild

– Här spenderar jag ungefär 70 dagar om året, de andra 70 är jag i Paris. Resterande är jag på resande fot, berättar Eva Pettersson.

Med sitt huvudkontor i Paris beger sig Eva ut i världen för att granska kärnkraftverk. WANO, som hon jobbar för, är en frivillig organisation som granskar kärnkraftverks säkerhet och med tre veckor i taget besöker hon Kina, Europa och Sydamerika. Arbetet innebär att granska kärnkraftverkens säkerhetsaspekter, komma med synpunkter på vad som kan förbättras och att två år senare göra ett återbesök för att se om målen uppfyllts.

– Det är ett kul jobb och jag tycker det går bra att resa så mycket som jag gör. Det är en bra möjlighet för mig att se mycket och att lära mig. Jag får se människor i deras vardagsliv på ett helt annat sätt än annars när jag reser.

Eva anser att hon utvecklats mycket sedan hon började jobbet som granskare. Hon har fått lära sig att jobba helt på engelska, prata inför stora grupper samt argumentera och diskutera allvarliga säkerhetsfrågor. Innan jobbet på WANO var Eva skiftchef på Forsmark, där hon jobbat i 26 år. Hon arbetade då med att övervaka den operativa driften och leda operatorerna i kontrollrummet. Det var inte förrän Forsmark hade besök av WANO som hon kom på idén att själv söka en sådan tjänst. Efter besöket av WANO fick Eva, ihop med några kollegor, åka ner till Spanien för att lära av kärnkraftverket där.

Artikelbild

– Jag tyckte det var kul att få komma ut och det var en svensk kille i WANO:s team som tipsade mig att söka. Vilket jag lite senare gjorde.

– Hon frågade oss om det ens var någon idé för henne att söka. Hon skulle ju behöva översätta sitt cv till engelska och hon hade inte ens något cv från början, inflikar sonen.

Artikelbild

Men Eva fick tjänsten och har inga problem att jobba hårt eller i många timmar, tvärtom - hon gillar det. Till en början skrev Eva på ett kontrakt för två år. Som sedan förlängdes ett år och nu ytterligare två år. Fem år är maxlängden att jobba som granskare hos WANO.

– Även fastän jag trivs så tror jag att jag skulle ledsna efter ett tag och längta hem, förklarar hon.

Artikelbild

När Eva är ute på uppdrag går mesta tiden åt till jobbet, men trots det så hinner hon med att se en del av länderna.

– Jag brukar komma några dagar innan eller efter om det är möjligt för att hinna med lite sightseeing. Det är bra för att få ordning på jetlagen också.

Pakistan är det mest spännande landet som Eva hittills har fått besöka. Trots att hon knappt såg några kvinnor alls där, förutom några få i just kärnkraftverket som då bar heltäckt burka, så var hon positivt överraskad.

– Det gick oväntat bra. Pakistanierna såg mig som den ingenjör jag är och de var väldigt öppna att dela erfarenheter. Jag hade helt vanliga kläder och yrkesmässigt behandlades jag precis lika. På middagarna var det nog lite jobbigt för vissa som inte visste hur de skulle agera med en kvinna där. Då var de bara inte lika pratglada.

Sin värsta reseupplevelse fick Eva uppleva redan under sitt andra uppdrag någonsin. Det var när hon granskade ett kärnkraftverk i norra Argentina som hon plötsligt fick akut smärta i magen.

– Jag försökte bita ihop och åkte till hotellet, men efter en lång plågsam natt svimmade jag på golvet. Som tur var så vaknade jag efter en stund igen och kunde ringa en ambulans.

Eva kördes snabbt till en liten klinik i byn intill eftersom det inte fanns tid att åka till ett riktigt sjukhus. Blindtarmen hade läckt och infekterat hela bukhålan så akutoperationen fick lov att ske på den lilla kliniken.

– Jag var ganska rädd och ingen pratade engelska. Som tur var hade jag en från teamet som jobbat som tolk. Hon kunde bo kvar på kliniken och hjälpa med kommunikationen.

Eva fick stanna på kliniken i 5 dagar och därefter vila en vecka på hotellet innan hon kunde resa hem till Sverige igen - en resa som tog över 40 timmar.

För att inte missa sina flyg annars är Eva ute i god tid på flygplatserna men har lärt sig att uppskatta tiden istället för att fokusera på den långa väntan.

– Jag brukar jobba eller titta på film och ställer inte in mig på att det ska vara tråkigt.

Det hon aldrig glömmer är presso-bryggaren.

– Det brukar vara svårt att få tag på kaffe utomlands och jag köper alltid lite svenskt godis med mig från Arlanda.

Förutom att resa så har Eva alltid älskar att rida. Hon har ridit sedan hon var 9 år gammal och redan vid 14 års ålder fick hon sin första egna häst David. Sedan dess har hon haft flera stycken och hennes nuvarande häst Pallesco är 19 år.

– Hästar har alltid varit mitt stora intresse. De är så vackra och blir ens bra kompis. Sen rör man sig mycket också.

I Paris blir det inte lika mycket naturliv. Ibland brukar hon ta med sig en bok och gå till en liten park i närheten av sin lägenhet vid Eiffeltornet. Men att det inte är lantliv runt henne gör inget.

– Jag har en bra möjlighet att både åtnjuta allt stadsliv och samtidigt uppskatta lantlivet här i Söderby.

Eva hade precis börjat jobbat på Forsmark när det kom fram att Tjernobyl hade läckt och konsekvenserna av strålning ännu var oklara. Hon hade jobbat nattskift den natten och var hemma och sov medan hela Forsmark utrymdes. Spillet hittades utanför Forsmark, men det fanns inga spår på insidan förutom det som folk tagit in utifrån. Det började då undersökas var läckan egentligen kom ifrån, vilket visade sig vara Tjernobyl i Ukraina.

– Jag känner mig säker när jag jobbar med kärnkraft. Alla verken är styrda av myndigheter och följer lagarna. Det vi tittar på vad gäller förbättring är ju egentligen bara små detaljer.

Vi går ut för att säga hejdå till Pallesco som gärna kramas med sin vän. Eva tar av honom det stora skyddet mot insekter.

– Han vill ju vara fin på bild.