När Mark- och miljödomstolens huvudförhandling i Nacka nu närmar sig slutet på första veckan får motparterna redovisa sina synpunkter. Nils-Axel Mörner är pensionerad geolog och geofysiker från Stockholms universitet, och en av dem som är mycket kritisk till SKB:s ansökan.

– Det är fel metod och platsen är helt olämplig.

Kärnbränslebolagets uppfattning att "berget har talat" när man valde Forsmark och att det relativt torra och sprickfattiga berget skulle vara en lämplig barriär ger han inget för. Nils-Axel Mörners forskningsområde handlar om paleoseismologi och jordbävningar som inträffat i forntiden. Och det är bland annat här som han menar att SKB:s säkerhetsanalys brister.

Artikelbild

| SKB:s metod bygger på att tre barriärer ska skydda det använda kärnbränslet från människa och miljö i minst 100 000 år.

– SKB har utgått från mätningar med instrument under 100 år och tittat på tio kilometers radie. Jag har tittat på allt material som rör jordbävningar under de sista 10 000 åren, och dessutom använt en säkerhetsradie på 300 kilometer vilket är vad IAEA föreskriver. Då får man en helt annan bild än den som SKB ger, och det gör att jag anser att KBS3-förvaret inte håller.

Enligt Nils-Axel Mörner har många jordbävningar inträffat under perioden – bland annat en större norr om Hudiksvall – och det är inte osannolikt att flera kraftiga jordbävningar med en magnitud på åtta eller nio på Richterskalan kan inträffa i Forsmark under de närmaste 100 000 åren.

– Vad som händer med kärnbränslekapslarna vid en jordbävning beror på styrkan i jordbävningen och hur den träffar, och även om man ställt kapslarna horisontellt eller vertikalt. Men de kan gå sönder allihop.

Även Herbert Henkell, pensionerad geofysiker och tidigare anställd vid myndigheten SGU, Sveriges geologiska undersökning, är kritisk.

– Det är lite hårresande uttalanden SKB gör ibland med platsförvaringen. Det påstås hålla i 100 000 år, men det finns inga möjligheter att förutse vad som kan hända under så lång tid. Inkapslingen är i en strålmijlö som ger joniserande effekt på omgivningen och det leder till elektriska strömmar med risk för korrosion. Hela konceptet är en dålig kemisk elektrisk lösning, helt enkelt.

Så vad borde göras med kärnbränslet?

– Det måste förvaras utanför biosfären, alltså där det inte kan komma i kontakt med organismer överhuvudtaget.

Herbert Henkell anser att djupa borrhåll – där bränslekapslarna sänks ned flera kilometer i berget där de är helt isolerade – borde ha utretts mer av kärnbränslebolaget.

– På det djup som SKB tänkt, med den miljö och långa tidsperiod som det handlar om har man inte koll på hur det här kan utvecklas.

Allan Hedin som är ansvarig för SKB:s säkerhetsanalyser menar att kritiken som framförts är känd och behandlad i analyserna – även jordbävningsfrågorna. Kritiken påverkar inte kärnbränslebolagets uppfattning om att man valt rätt koncept och plats. När det gäller korrosionen räknar SKB med att det kan inträffa i syrgasfritt rent vatten i den miljö som finns 500 meter ner i berget.

– Ja, det är inte så att det inte kan hända. Men det är i oerhört liten omfattning.

Alternativet med djupa borrhål anser SKB att man utrett färdigt.

– Vi är trygga med det vi kommit fram till, efter att ha forskat i 40 år har bilden trots allt inte ändrats särskilt mycket. Vi ser fram emot att få det här prövat, säger Allan Hedin.

SKB:s huvudspår har hela tiden varit KBS-metoden. Om utvecklingen av djupa borrhål går framåt, varför inte vänta ett antal år till ansökan?

– Om vi väntade tio år skulle det betyda att vi tappade otroligt mycket kompetens. Vi har dessutom samlat allting som rör forskningen och prövningsprocessen har kommit mycket långt. Risken med att vänta är att frågan inte blir löst.