Snart går ridån upp för Centralskolans show i Aspenskolans aula. I omklädningsrummen ligger peruker, skor, locktänger, kläder och smink huller om buller. Överallt står elever och byter om eller piffar till sig för att vara redo att möta strålkastarna. Mycket hårt arbete ligger bakom showen. De medverkande eleverna har tillsammans ­- på sin fritid - skrivit manus, fixat rekvisita och nött in danser, sånger och repliker.
Svartklädda Kråkis och Kråkan flaxar in i omklädningsrummet med silvriga näbbar och pirr i magen. Bakom kråkkläderna döljer sig syskonen Joakim och Johanna Kolerud. 11-årige Joakim säger att han kanske kommer spy, han är så nervös att det inte är klokt. Under repetitionen gick det mesta snett.
- Jag tabbade mig rejält. Jag välte en krukväxt, höll Tierpsskylten uppoch ned och råkade ha näbben på huvudet, säger han.
Samtidigt som oron gnager lite i magen lyser förväntan i kråkögonen. Det är första gången han är med. Ingen annan i hans klass vågade. Själv blev han övertalad av sin 13-åriga storasyster Johanna som gör sitt fjärde år i showen.
Bakom scenen springs och pratas det medan klockan tickar närmre deadline. Nervositeten är påtaglig. Den enda som verkar lugn är Tobias Keijser som är ansvarig för rekvisitan för femte året i rad. Han sätter sig helt sonika på en stol i tumultet på ena scenkanten och väntar på att showen ska dra i gång.
- Tre minuter kvar. Nu är det tystnad som gäller!
Musikläraren Kerstin Limér, som kom på idén med att ordna en årlig show för åtta år sedan, kallar ihop sin styrka med hjälp av en megafon. Publiken, som kommer från spår 3 på Aspenskolan och Centralskolan, har satt sig till rätta på andra sidan den tunga röda ridån.
- Kom ihåg: Energi och mycket leenden, ropar Kerstin Limér.
I första scenen är alla med och gör en koreograferad dans. Eleverna sneglar på varandra för att försöka synka rörelserna, någon råkar hamna i fel takt och kvävt fniss bryter ut. Sedan springer alla fram och hälsar på publiken.
- Pinsamt! Jag visste inte alls vad jag skulle göra. Neg bara lite, utbrister Jannike Linde i omklädningsrummet strax efteråt.
Men det finns ingen tid att våndas. The show must go on. Jannike Linde drar på sig cowboykläder. Ida Löfgren står framför spegeln och grimaserar i en polisuniform. Fast hennes viktigaste roll är som herr Löfgren, en gubbe som bestämmer sig för att flytta till Tierp med sin excentriska familj efter att ha hittat en skattkista med budskapet: Flytta till Tierp - här är allt möjligt! Årets show är nämligen en drift med och ett slags svar på Tierps inofficiella utmärkelse som Sveriges fulaste ort.
När Ida Löfgren går ut på scenen i tjockbottnade glasögon tillsammans med hustrun och farmor, som spelas av Emma Lindgren och Frida Johansson i yviga peruker, brister publiken ut i gapskratt.
- Tierp, är det inte där de har ett så stiligt kommunalråd, undrar fru Löfgren när maken ringer en mäklare för att skaffa ett lämpligt hus.
Historien om familjen Löfgrens flytt till Tierp varvas av sång- och dansnummer. Ibland flaxar Kråkis och Kråkan förbi, och i föreställningens mitt går Joakim och Johanna Kolerud ut och rappar kråksången. Det dröjer inte många sekunder innan publiken jublande klappar takten. Några minuter senare springer Joakim Kolerud ut med föreställningens största applåd i ryggen.
- Åh vad kul. På scenen blev nervositeten energi, säger han med ett stort leende under näbben.


Marie Ström