Vi träffas hemma hos Henrik Byström på gården i Vendel. På gården bor han tillsammans med fru och tre barn, tre hästar och antal högljudda hundar som hälsar livligt och glatt när UNT:s reporter kommer på besök. Platsen är så långt ifrån den mörka miljö där Henrik Byström tillbringade det mesta av sin tid som tonåring och ung vuxen.

Den mörka tillvaron handlade om inbrott, stölder och alkohol och cigaretter – åtminstone till en början – senare fick även narkotikan ett hårt grepp om hans liv.

– Jag tror att jag rökte och drack min första öl som tioåring - det var inte gott, men man var tuff, berättar han.

Artikelbild

| "Jag mår bra i dag och tränar och springer med hundarna, men det är klart att alla år som narkoman har satt sig spår", säger Henrik Byström.

Han är uppväxt i Graneberg, i södra Uppsala, där pappan Ragnvald var vaktmästare på legendariska UIF-parken.

– Tyvärr dog pappa när jag var tre år, det var nog en trygghet som försvann, förklarar han.

Efter pappans död flyttade han och mamman runt på flera platser i Uppsala innan man mamman träffade en ny man i Söderhamn när Henrik var nio år.

– Tyvärr drogs jag till det yttersta och ganska snabbt hamnade jag i ett killgäng i Söderhamn som drack och gjorde lite småstölder, förklarar han.

Artikelbild

| Henrik Byström.

Killgängets framfart gjorde att ett äldre gäng fick upp ögonen för dem och ville att de skulle begå tyngre brott åt dem. Han berättar att med gänget kände han en gemenskap när de var ute och stal och när de drogade eller drack alkohol tillsammans.

När han gått ut högstadiet som femtonåring lämnade han Söderhamn och flyttade tillbaka till Uppsala. Där fortsatte brottsligheten och drogandet i stor omfattning. Något som ledde fram till sju år som hemlös sprutnarkoman.

– Där och då trodde jag att mitt liv skulle handla om att vara kriminell.

Livet som narkoman och kriminell ledde fram till flera vistelser på fängelse och flera misslyckade besök på vårdanstalter.

– I samband med en tvåårig fängelsevistelse insåg jag att drogandet inte var någon gemenskap med kompisar utan bara handlade om att lura och blåsa varandra hela tiden.

Han berättar att de sociala myndigheterna vid den här tidpunkten, i mitten på 1990-talet, gett upp och inte trodde att han var rehabiliteringsbar. Men han ville bort från drogerna som han insåg var på väg att ta hans liv. Med hjälp av fängelset fick han komma in på ett vårdprogram som han tog sig i genom.

I dag har han varit drogfri i många år.

Men resan fram till i dag har varit tuff och det har tagit tid att bygga upp ett nytt liv menar Henrik. Han berättar att han nagelfarit sitt liv och försökt gottgöra de människor han utsatt för oförätter. Han förklarar också att han har fått jobba hårt med att tvätta bort negativa tankebanor samt sluta tänka som en kriminell.

– Jag mår bra i dag och tränar och springer med hundarna, men det är klart att alla år som narkoman har satt sig spår, säger han.

Via hunddagis och jobb på en bilverkstad jobbar han i dag inom vårdbranschen. Fram till slutet av 1990-talet arbetade han på Statens Institutionsstyrelses ungdomshem Sirius med yngre killar med drog- och våldsproblem.

Därefter startade han Idavallens HVB-hem i Månkarbo med en kollega från ungdomshemmet Sirius.

Den verksamheten sålde han för ett antal år sedan. Därefter jobbade med liknande frågor i Tierps kommun.

I dag är han egen företagare inom HVB-branschen.

– Jag jobbar med massor av olika saker. I bland är jag rådgivare när någon ska köpa ett vårdboende eller som nu när jag analyserar verksamhetsfrågor i ett företag, säger han samtidigt som dottern påminner att det är dags att åka till Eskilstuna där några av familjens hundar är med på en utställning.