– Det är fantastiskt att kunna hjälpa fattiga familjer i Indien. Jag har burit med mig en sådan längtan sedan jag var barn. Det började egentligen när jag som liten hörde missionärer som vigt sina liv åt mission berätta om sina uppdrag i missionsländer. Mina föräldrar var med i baptistförsamlingen här i Söderfors och missionärer kom ofta på besök till församlingen. Och i skolan ritade jag alltid palmer på teckningarna, berättar Margareta Svensk som levt hela sitt liv i Söderfors och under sitt yrkesverksamma liv var distriktssköterska och skolsköterska.

Margaretas man Lars reste mycket till Indien i sitt yrke och för sex år sedan frågade han ”ska du med till Indien?”. Han hade alltid tidigare rest själv i jobbet.

– Till saken hör att vi hade adopterat Maria som kommer från Indien. Genom en förening i Uppsala tog vi emot henne år 1984. Jag hade under så många år tänkt och känt för Indien. Men hur skulle jag komma dit? När möjligheten kom tog jag den.

Året senare i februari år 2012 besökte hela familjen Svensk mångmiljonstaden Chennai på sydöstra kusten, nära Sri Lanka, med Maria och parets biologiska dotter Rebecka. Då besökte de barnhemmet som Maria först kom till innan hon adopterades.

– Det var en omvälvande upplevelse för oss alla att besöka barnhemmet, inte minst för Maria. Två systrar på barnhemmet kom ihåg henne. Känslan att kunna göra något för fattiga i Indien växte sig allt starkare. Men hur skulle jag få nyckeln att komma in i landet? säger Margareta och fortsätter:

– När vi kom till flygplatsens avgångshall och skulle resa hem fick vi hjälp med bagaget av indiern Anthony. Han jobbar egentligen på ankomsthallen men var just den här kvällen mer av en tillfällighet på avgångshallen. När han hjälpte oss med bagaget fick vi kontakt med varandra och han började berätta om hur han själv genom organisationen Jesus Christ Ministry hjälper fattiga familjer med mat och kläder.

Margareta och Anthony bytte mejladresser och han blev nyckeln för Margareta, den hon så djupt önskade, för att kunna göra något för behövande i Indien.

I februari 2013 reste Margareta, inbjuden som volontär till denna organisation. Sedan dess har det blivit ett par resor om året.

Den 15 september gör Margareta Svensk sin nionde resa till Indien. På villatomten hemma i Söderfors ordnar hon varje sommar second-handförsäljning i ett rymligt tält för att samla in pengar till ris och olivolja som hon på plats köper i Indien. Nu i sommar hade hon försäljningen i början av juli. Det är mest egna föremål hon gör sig av med, men även andras. Baptistförsamlingen i Söderfors sponsrar hennes arbete, men kostnader för resor och bostad står hon själv för. Vid varje resa stannar hon i Indien tre, fyra veckor.

Vad känner du nu när det bara är några veckor kvar innan du åker till Indien?

– Glädje och förväntan. Jag längtar verkligen dit igen, att få träffa och göra något för de familjer som bor där. När jag landat planerar jag med Anthony vad som ska göras. Innan vi delar ut ris och olivolja besöker vi familjerna för att se hur de mår. Mina vårdkunskaper kommer till användning. Jag tar med stetoskop, blodtrycksmätare och hudcreme, många äldre har torr hud på grund av klimatet. Vissa familjer bor trångt, det förekommer att sex, sju personer bor i ett litet rum på bara tio kvadratmeter.

Hur jobbar du praktiskt på plats?

– Vi lastar på ris och olivolja på en tuk-tukmoped. Riset köper vi i tiokilossäckar och oljan i tvåliters dunkar. Det är viktigt att leverera ris av bästa kvalitet. Sedan åker vi runt. Samtalen tar sin tid, så vi hinner med ett par familjer om dagen.

Vad brukar du känna på planet hem?

– Då är jag trött och försöker bara att koppla av. Samtidigt känner jag stor tacksamhet och glädje över att få uppleva allt detta. Möta dessa människor som lever i en utsatt situation och i behov av hjälp och stöd. Familjerna är så otroligt tacksamma. Och att en "vit kvinna" kommer till dem med basfödan, riset, är något mycket stort för dem.

Och vilken känsla infinner sig när du kommer hem och har landat?

– En slags tomhet, men en inre tillfredsställelse av att jag varit till nytta. Min ambition är ju att kunna fortsätta hjälpa, folk i alla åldrar.