Denna sanning bekräftades än en gång i går när tre före detta direktörer i en debattartikel i Dagens industri ville riva upp Decemberöverenskommelsen och bilda en ”näringslivsvänlig regering” med stöd av Sverigedemokraterna.

Sören Gyll är före detta koncernchef för Volvo och före detta ordförande för organisationen Svenskt Näringsliv. Lars V Kylberg är före detta koncernchef för Saab Scania. Och Stefan Hanna presenteras som före detta Ericssondirektör och egenföretagare och nu kommunalråd för Centern i Uppsala.

Stefan Hannas medverkan är lika anmärkningsvärd som artikelns sakinnehåll. Skriver han, i likhet med de två övriga, i sin egenskap av före detta direktör och därtill tidigare verksam inom Ericsson? Eller skriver han som ledande företrädare för Centerpartiet?

Han försöker uppenbarligen fylla båda rollerna på samma gång. Det går naturligtvis inte. Är man politiker så kan man inte aktivt koppla samman sin roll som allmänhetens företrädare med en tidigare roll inom ett visst företag.

Det är bra att politiker har erfarenhet från andra samhällsområden, inte minst från näringslivet, men i den politiska rollen måste man visa integritet mot tidigare uppdragsgivare. Och opolitiska tidigare uppdragsgivare, företag eller andra, får sin trovärdighet naggad i kanten om de kopplas samman med ett visst parti eller en viss politisk åsikt.

Som centerpolitiker har Stefan Hanna naturligtvis all rätt kritisera sitt eget partis anslutning till Decemberöverenskommelsen och partiets inställning till samröre med Sverigedemokraterna. Andra företrädare för Centern i Uppsala har däremot reagerat tydligt mot utspelet. Också Folkpartiets kommunalråd i Uppsala, Mohamad Hassan, och Moderaternas Marta Obminska har tagit tydligt avstånd. Om Hannas utspel får några ytterligare konsekvenser är i första hand en intern centerfråga.

Sakinnehållet i de tre före detta direktörernas artikel är nästan pinsamt naivt. På vilket sätt tror de att en regering stödd på Sverigedemokraterna skulle kunna ge ”rimlig stabilitet för näringsverksamhet i Sverige”? Har de noterat att Sverigedemokraterna vill att Sverige ska lämna EU och att partiets företrädare brukar tala om ”nationella hänsyn” som viktigare än öppenhet mot omvärlden? Eller att partiet ogillar fri press, fritt kulturliv och fri folkbildning och stöder Putin i EU-parlamentet?

I stycke efter stycke upprepas aningslösheten. Partierna måste komma överens. Vi ska ha breda överenskommelser. Alla ska ge och ta. Som om skälet till att Decemberöverenskommelsen ingicks inte var just Sverigedemokraternas löfte att försöka fälla varje regering som inte lägger sig platt för SD:s invandringspolitik.

Är det alltså denna politik som de tre före detta direktörerna tycker att allianspartierna ska låta SD få igenom? På vilket sätt skulle det ge ”stabila villkor för näringsverksamhet”?