Johannas barndom var aldrig lätt. Hon växte upp i ett hem utanför Uppsala med alkoholiserade föräldrar som bråkade konstant och gav henne stryk. När Johanna började skolan blev hon mobbad men hittade en kompis. En tjej som liksom Johanna var sju år och som hon kunde åka hem till och därmed slippa sin hemsituation, som hon i dag beskriver som katastrofal. När Johanna och kompisen lekte brukade även kompisens pappa vara där.

– Han var alltid nära och i början tyckte jag jättemycket om honom. Han var alltid väldigt snäll. Jag fick sitta i hans knä och han bjöd på saft och bullar, säger Johanna som i dag är vuxen.

Uppmärksamheten som kompisens pappa gav Johanna gjorde att hon äntligen kände sig älskad. Något hon hade längtat efter hela livet. Men pappan hade en tydlig agenda.

– Allt började väldigt varsamt. Hans kramar blev längre, hans händer stannade kvar längre och när han hade gjort en stabil grund att det var okej, växlade han upp till att föra sina händer innanför min tröja. Sedan lade han in ytterligare en växel efter det, säger hon.

Kompisens pappa begick grova våldtäkter mot Johanna. Dessutom fotade han henne före och efter övergreppen.

– Han klädde på mig sin frus behå och stayups och tog bilder på mig. Sen när han var klar med mig, alltså våldtagit mig, fotade han igen. Varje gång det hände var det som att jag klev utanför mig själv och min kropp, stängde av alla känslor som en slags överlevnadsmekanism. I dag undrar jag vem han skickade bilderna till? Hur många har sett dem? Var i världen finns de?

Johanna berättade aldrig om övergreppen för någon, vare sig kompisen eller någon vuxen. Hon var helt enkelt för rädd. Kompisens pappa hotade med allt möjligt. Bland annat sa han att Johannas föräldrar skulle bli jättearga på henne och hata henne för det.

– Han var vuxen och jag var bara ett barn - jag trodde på allt han sa.

Övergreppen slutade när Johanna började fjärde klass. Då fick hon fler vänner att leka med och åkte aldrig mera hem till kompisen vars pappa våldtog henne.

Första gången Johanna berättade för någon annan människa om vad hon utsatts för, var när hon hade fyllt 21 år.

– Då sa jag det till min dåvarande kille. Jag minns att det var fruktansvärt. Jag bröt ihop och bara grät helt okontrollerbart.

Som vuxen har Johanna också anmält kompisens pappa. Men när hon kontaktade polisen visade det sig att hon var för sent ute. Bara två månader tidigare hade så lång tid gått att brotten preskriberats. Ingen tid i världen kan dock få Johanna att glömma eller komma över det mannen utsatte henne för. Hon har begått fyra allvarliga självmordsförsök. Det första när hon var 14 år, det sista bara sex månader innan den här intervjun.

– Genom hela livet har det gått som en röd tråd – känslan av att det inte är någon mening att fortsätta leva. Jag har svårt att lita på människor och har lidit av en massa tvångstankar. När jag är arg kan jag säga till mig själv att det är den där mannens fel. Men oftast är jag inte arg utan ledsen, och då känner jag mig fylld av skam och skuld och undrar vad jag har gjort för att förtjäna att detta hände just mig?

Johanna tycker att personal på skolan eller fritids borde ha märkt att något var fel. Men det var aldrig någon som ens ställde frågan.

– Jag tror att folk tycker att det är jäkligt obehagligt att röra om i grytan och faktiskt fundera på vad det är som är fel. Grejen med sexuella övergrepp mot barn är att ingen vill prata eller höra om det. Folk tycker att det är för läskigt, säger hon.

Även i dag när Johanna har försökt få hjälp att bearbeta sin barndom har hon stött på motstånd.

– Till och med personal inom vården har reagerat med att spärra upp ögonen, ta flera steg bakåt och säga att de inte kan hjälpa mig för att de inte vet något om sexuella övergrepp mot barn, säger hon och tystnar ett tag innan hon fortsätter.

– Det är som att de tittar på en skräckfilm som är för jobbig och de bara vill stänga av tv:n. Men hur är det inte för mig som levt genom detta? Jag vill säga åt dem att de ska pröva att gå i mina skor en dag. Bara en enda dag.

Fotnot: Johanna heter egentligen något annat