Härom kvällen rensade jag i min bokhylla. Ut åkte sånt jag inte läser, eller inte vill återuppleva, för att ge plats åt nya spännande böcker. Jag har satt mig i sinnet att de bokhyllor jag har ska räcka till. Lite feng shui vill man ju ha i hemmet...

I mitt skannande efter möjliga kandidater till loppislådan fastnade blicken plötsligt på bokraden under kokböckerna. Där stod de på rad och bildade en obehaglig parentes i livet, tio olika böcker om bantning. Viktväktarna, LCHF, GI-metoden eller 5:2. En bortglömd bok är ett arv från studietiden och heter Flygvärdinnedieten. Den går ut på att man ska äta grapefrukt till frukost, varje dag. Hur tänkte jag där? Jag som hatar grape.

Jag satte mig i min läsfåtölj och började bläddra. För varje ny sida jag vände kom obehagliga minnen till liv. En desperat känsla av vanmakt. ”Om jag bara följer det här receptet så kommer det att fungera.” Men för varje bok, varje recept, varje plåga kom ännu ett bakslag. Och ett till. Smal blev jag aldrig, bara frustrerad. Och om möjligt ännu fetare, eftersom en ständigt svältande kropp stänger av metabolismen och sparar på fettet. Istället för mager blev jag fet, olycklig och fattig. Att banta i grupp är nämligen inte gratis.

Värst av allt i bantningsindustrin är ändå alla galna tv-program, med ”Biggest loser” som kronan på verket. Självklart går man ned 50 kilo om man hårdtränar och svälter i 8 veckor instängd på en herrgård, punktbevakad av tränings­coacher. Något annat vore konstigt. Men vad händer när vardagen är tillbaka? Enligt en studie av hur det gått för 14 av deltagarna i den amerikanska varianten av Biggest loser hade alla utom en gått upp nästan alla kilona igen efter sex år. Några är ännu fetare idag.

En sak lärde jag mig i alla fall av alla dessa böcker. Bantning fungerar inte. Du har den kropp du har. Ta hand om den, lyssna på den. Är den hungrig ge den lagom mycket mat. Är du mätt sluta ät. Vill kroppen utöva yoga eller spinning, kör på. Sikta på att må bra, helt enkelt.

Lite kan man också skylla på arvet. Är din mamma mullig, saknar spänstig rumpa och har utvecklat gäddhäng. Ja då är risken stor att du också ser ut så till slut. Och vad gör det egentligen?

Att jag väger 15 kilo mer än du är inte ett tecken på dålig karaktär, det är ett bevis för att vi människor är olika skapta.

Vid närmare eftertanke ska samlingen av bantningsböcker nog inte till loppislådan. Där riskerar de nämligen att hamna i händerna på någon annan stackars människa som tror att hon måste uppfylla normen om ett BMI på max 25, genom att pina i sig grapefrukt.