– Det ger en falsk trygghet, säger läkaren Martin Wohlin.

Framför datorn i läkarens dikteringsrum slänger Martin Wohlin, läkare på Akademiska sjukhusets akutmottagning, i sig en lunchmacka.
– Här sitter jag nog halva min tid. Men jag skulle vilja vara vid patientens sängkant i stället.
Han ser direkta hot mot patientsäkerheten i det gigantiska administrativa system som byggts upp runt patienterna.
– I dag sker en dubbel- och trippeldokumentation av patienterna. Det tar otroligt mycket tid i anspråk och binder personalen vid datorn där vi måste sitta och hacka ned oändliga mängder information som i allt väsentligt inte innehåller något nytt.

Och det är här patientsäkerheten inte längre kan tryggas. Den relevanta informationen drunknar i en flod av fakta om normala värden och blir nästan omöjlig att hitta för den som behöver den.
– Det ger intrycket av prestation och trygghet, men är bara en chimär.
Martin Wohlins teori är att vi med datorernas möjligheter inte längre frågar oss vad som är viktigt, utan vad som går. Dessutom finns ett behov i ledningen av kontroll och av att verksamheten ska kännas säker.
– Bara för att vi kan, så ska vi därför göra massa saker på datorn. Men ingen frågar sig om det är bra, säger han och visar hur journalsystemet är uppbyggt med en stor mängd flikar under varje patients fil, där alla olika personalkategoriers minutiösa noteringar om vad som hänt under vårdförloppet kan läsas.

Ett annat stort problem är teknikens tillförlitlighet. Patientjournalsystemet Cosmic har dragits med allvarliga brister och har havererat vid flera tillfällen. Martin Wohlin är i sig inte negativ till datajournaler, utan ser det som en mycket god idé. Däremot upprörs han över hur systemen införs.
– Vården i Sverige köper in it-system för miljarder utan att de testas först. Man kan jämföra med fordonsindustrin där en bil testas under lång tid i realistiska miljöer innan den släpps ut på marknaden.

Skolan är en annan verksamhet som lever med ökade krav på dokumentation och administration. På Stenhagenskolan arbetar Anna-Karin Lind-Val som klasslärare i en trea. Som exempel beskriver hon proceduren runt varje elevs individuella utvecklingsplan. Omdömen ska skrivas ned och delges föräldrarna, mentors- och utvecklingssamtal ska förberedas, hållas, dokumenteras och följas upp, och själva den skriftliga planen ska tas fram.
– Det händer att föräldrar frågar vad jag har för arbetstid när de sett att jag mejlat över omdömen kockan 22.43 på kvällen. Jag tar inte tid från eleverna till det här. Det blir min fritid som rörs ihop med arbetstiden, tiden för återhämtning.

Samtidigt innebär systemet bra saker. Många föräldrar är nöjda med den tydlighet i informationen som planerna innebär.
– Men det känns om det tar all min tid, säger Anna-Karin Lind-Val.
Terrance Paris arbetar som lärare i särskolan. Han nämner arbetet med varje skolas kvalitetsredovisning som en annan administrativ tidsslukare.
– En viktig del i den här utvecklingen är att det handlar om tvingande påbud uppifrån som kommer utan att det känns om det är påkallat av ett behov i verksamheten, säger han.

Han ifrågasätter också om alla mått och kontroller som genomförs i skolan egentligen visar det väsentliga.
– Att mäta kunskap är svårt, och risken är att det blir alldeles för förenklat.
Läkaren Martin Wohlin är inne på samma spår. Han tar upp alla de så kallade processmål som väntetider och antal besök som finns inom landstinget.
– De säger ingenting om kvaliteten eller om hur patienterna mår.