Det framgår av en ny svensk studie, i vilken nära 3 000 slumpmässigt utvalda kvinnor och män i åldrarna 18 till 80 år deltagit.
— Samtidigt talar våra resultat för att denna positiva inställning kan vara något av en färskvara. För att upprätthålla den måste allmänheten även fortsättningsvis vara väl informerad om och ha förtroende för den biomedicinska forskningen, säger universitetslektor Åsa Kettis-Lindblad vid Institutionen för farmaci, Uppsala universitet.
I studien besvarade deltagarna en enkät med ett 30-tal frågor om sig själva, sin inställning till genetisk forskning och sin syn på att själva donera blod till forskningsändamål.

Få negativa
En stor majoritet, 86 procent, uppgav att de var villiga att lämna blod för forskningsändamål. 78 procent kunde även tänka sig att provet de lämnade lagrades i en biobank.
Bara några få procent var direkt negativa till att lämna blodprov som skulle lagras i en biobank.
Medelålders personer var allra mest benägna att lämna blodprov till forskningsändamål, i synnerhet om de hade barn eller var blodgivare.
Att ha personlig erfarenhet av någon genetisk sjukdom i familjen eller bland nära vänner ökade också villigheten att donera blod till forskningen.
— Detta stämmer väl överens med att de vanligaste angivna motiven för att vilja donera blod till forskningen är att detta kan hjälpa såväl framtida patienter i allmänhet som en själv eller familjen, säger Åsa Kettis-Lindblad.
Ju högre förtroende en person hade för medicinska experter och institutioner, desto större var sannolikheten för att han eller hon själv ville donera blod till forskningen.

Litar mest på forskarna
När det gällde förmåga att väga för- och nackdelar med genetisk forskning mot varandra litade deltagarna allra mest på de enskilda forskarna själva. Deras tilltro till landstingens eller riksdagens förmåga att göra detta var betydligt lägre.
— Det är också intressant att notera att vem som finansierade forskningen för de allra flesta saknade betydelse för villigheten att lämna blod. Det viktigaste var att forskningen granskats och godkänts av en etikprövningsnämnd, säger Åsa Kettis-Lindblad.

Inte så säker
Samtidigt understryker hon att det är långt ifrån säkert att detta förtroendet för forskare och forskningsinstitutioner vilar på en så stabil grund att det inte kan ruckas.
— Både myndigheter och forskare måste vara lyhörda för frågan om allmänhetens förtroende. Skulle det missbrukas kan det få allvarliga följder för allmänhetens villighet att bidra till genetisk forskning, säger Åsa Kettis-Lindblad.
Den nya studien har genomförts i samarbete med forskare vid Centrum för bioetik vid Karolinska Institutet och Uppsala universitet. Resultaten publiceras i nätupplagan av facktidskriften European Journal of Public Health.