Anna Andlin har gjort en fascinerande livsresa, och sitt yrkesliv som tandläkare specialiserad på tandreglering,har hon framför allt ägnat åt att hjälpa barn med läpp/käk/gomspalt.

Vi träffas hemma hos Andlin Sobockis i Fålhagen. Maken servar med kaffe och äppelkaka, men fikat blir stående för Anna vill att vi slår oss ner framför datorn. Hon föddes i en arbetarfamilj i Kristinestad, svenska Österbotten, och talar kärleksfullt om ”en liten trästad där alla känner alla”.

– Stan är döpt efter grundaren Per Brahes hustru och var en gång centrum för byggande av segelfartyg, berättar hon medan vi tittar på bilder i datorn av Kristinestads samlyceum där hon lärde sig att kunskap ger framtid. Fast hennes framtid var föräldrarna inte eniga om.

– Mamma tyckte jag skulle börja arbeta, pappa att jag skulle läsa vidare.

Anna var studiebegåvad, gick latinlinjen och hade laudatur (motsvarande stort A) som medelbetyg i studentexamen. Eftersom hon bestämt sig för att bli antingen tandläkare eller läkare måste hon komplettera, vilket hon inte kunde göra i sitt hemland.

– I Finland gäller principen en gång latinare alltid latinare.

Samma dag 1967 som högertrafik infördes i Sverige anlände hon till Stockholm. Efter att ha läst in sina ämnen fortsatte hon på Tandläkarhögskolan i Umeå. Eftersom hon inte kunde få ett svenskt studielån lyckades hon få ett lån från finska medicinalstyrelsen och förband sig att sedan jobba i Finland. På en fest träffade hon sin blivande make som läste medicin. De gifte sig och flyttade till Hudiksvall och senare Gävle, där hon började arbeta som assistent på tandregleringen.

– Då bröt jag ju mitt kontrakt med finska medicinalstyrelsen och måste betala igen hela studielånet på fem år.

Anna utbildade sig på distans till ortodontist i Umeå, innehållsrika år med kandidatundervisning och forskning – och möjlighet till tidigt engagemang i barn med läpp/käk/gomspalt – och antogs som doktorand. Hon fortsatte på den banan när familjen flyttade till Örebro. Där fanns ett centrum för specialistutbildning av tandläkare och dessutom ett center med spaltbarn. Här handledde Anna blivande specialister och forskade på material hon samlat i Gävle och Umeå. 1997 flyttade de till Uppsala, en stad hon känner sig hemma i och som påminner henne om Kristinestad.

– I sitt inre är Uppsala en liten stad.

Engagemanget inom käkortopedin fortsatte på Akademiska med regionvård. Hon blev övertandläkare, ett jobb med högt tempo, krav på service och tillgänglighet.

– Det berör väldigt att ta hand om de här barnen. De som jag har hjälpt står mig hjärta nära, säger hon medan vi tittar på ”före- och efter-bilder” på opererade barn.

– Samarbetet mellan ett halvdussin professioner på sjukhuset var spännannde. Alla var inriktade på medfödda missbildningar och syndrom, och teamandan var fantastisk, säger Anna som sedan blev docent vid Institutionen för kirurgiska vetenskaper.

Efter tio år på Akademiska erbjöds hon jobb på Eastmaninstitutet/Karolinska i Stockholm och tackade ja, mest för att hon saknade undervisningen. Vid sidan av arbetet har Anna i många år handlett doktorander, och har fortfarande en kvar att följa.

– Jag är stolt över att jag under min Uppsalatid var med och initierade ett forsknings- och utvecklingsråd för anställda inom Folktandvården. På så sätt fick många pengar till sin forskning.