Krönika. En enda gång har jag blivit fysiskt misshandlad i mitt jobb som journalist. Det var på mitt första vikariat, som ung nyhetsreporter. Det var kväll och det kom ett larm om en brand i ett villakvarter, jag grabbade redaktionskameran och åkte dit. På gatan utanför stod en stor samling nyfikna grannar, brandbilarnas blå ljus piskade genom mörkret.

Allt gick ganska fort. Brandkåren släckte, ingen människa kom till skada. Jag tog mina bilder och skulle just prata med räddningstjänstens insatsledare när husägaren plötsligt kom ångande, rasande över att jag fotograferade hans hus. Han ömsom puttade, ömsom boxade mig från platsen, vildsint skrikande "att journalister var nyfikna hyenor som gottade sig i andras elände". Han förbjöd mig att publicera bilderna och vrålade att han skulle anmäla mig.

Var går egentligen gränsen mellan nyfikenhet och allmänintresse? När blir journalister (och läsare!) hyenor?

Efter branden som ödelade stora delar av Gottsundaskolan under natten mot måndag kokar internet av rykten. Två flickor i nedre tonåren misstänkts för att startat branden.

Vilka är de? Varför gjorde de det? Stämmer det att de har gripits tidigare, i anslutning till händelsen?

Ett stort antal obekräftade påståenden, bilder och filmer cirkulerar på sociala medier. Där finns också utlämnande uppgifter om deras namn och adresser.

Tidningens uppdrag är att berätta för läsarna vad som händer. Det som är relevant, sant och intressant. Eller bara kul att veta.

Men när det gäller just känsliga uppgifter som kan vara till skada för den enskilde så räcker inte argumentet ”nyfikenhet” och ”att det vore roligt att veta”.

För att ta ett exempel: Självklart är jag också nyfiken på vilken skådespelare som greps rattonykter utanför Uppsala i somras. Men brottets grad av allvar står inte i proportion till det livslånga stigma en namnpublicering i tidningen skulle utgöra. För honom. För hans familj och barn, som i sammanhanget är helt oskyldiga.

Själva brottet är givetvis förkastligt, men UNT publicerar inte regelmässigt namnuppgifter på personer som fällts för rattonykterhet. Det kan aldrig vara dagstidningens publicistiska uppdrag att till varje pris mätta läsarens eventuella behov av nyfiket skvaller.

Uppgifterna ska också vara bekräftade. När det gäller de två minderåriga flickor som misstänkts för branden i Gottsunda är det ont om just vidimerade fakta. Ingen är dömd, utredningen är ännu i sin linda, och myndigheterna har lagt locket på. Vi på UNT berättar så mycket vi kan, men sprider inte vidare lösa rykten.

Hur gick det då med villabranden och den arga husägaren? Jodå, det blev en notis med bild i tidningen. Jag undkom utan blessyrer och någonstans kunde jag förstå att mannen var chockad. Jag hörde aldrig mer ifrån honom.

I just de delarna är det ganska enkelt. Självklart har läsarna rätt att se bilder från en brand, få veta vad som hände och om någon kom till skada.

Journalister (och läsare!) ska vara nyfikna men inte hyenor.