Små vitkrulliga varelser välkomnar oss med sina ljusa stämmor. Ett mer moget bräkande hörs från det faluröda fårstallet där cirka 250 tackor bor i stora boxar. I mars har ett 20-tal lamm fötts på gården.

Medan fårskocken står och idisslar grovfoder av gräs och klöver passar lammungarna på att skutta runt, lekbockas med varandra eller ta tag i mammans spene för att få i sig några klunkar mjölk.

Att lammen föds nu är ett tecken på att våren är på väg och Kalle Grandin, som numera har uppfödningen som bisyssla, har fullt upp.

Artikelbild

| Bä! Lammet är av rasen Texel, som ursprungligen kommer från ön Texel i Holland.

Ändå är det inte alls som innan han slutade med den storskaliga lammproduktionen.

– Då var det jobb dygnet runt under lammningen, jag hade inte råd att anställa någon och trots att jag gjorde vad jag kunde fick jag ingen lönsamhet i det jag höll på med, säger han.

Till slut tog slitet ut sin rätt. Han gick in i väggen och var tvungen att välja en ny väg i livet och blev anställd som säljare av djurfoder. Det här var för drygt ett år sedan och han ångrar sig inte.

– Det var ett svårt men realistiskt beslut. Jag hade satsat så mycket, gjort stora investeringar och lagt ner hela min själ i det här. Men det gick inte att livnära sig.

Artikelbild

| Några behöver stödutfodring med nappflaska.

I dag är verksamheten nedbantad till avel, där hans baggar säljs på auktion, samt bete för att hålla landskapet öppet. Han låter tackorna beta på uppdrag av Länsstyrelsen och Statens fastighetsverk från vår till höst.

På den fluffiga halmbädden ligger några lamm med småkrullig päls och idisslar med halvslutna ögon, några för sig själva och andra med kroppen lutad mot mamman. Kalle Grandin beskriver sina Texelfår som en köttras som ger fint kött och ett skinn som till och med sägs hjälpa mot liggsår. De är perfekta som landskapsvårdare. Dessutom är de sociala och nyfikna, säger Kalle Grandin och kastar ett öga mot en unga och hennes mamma som med en självsäkerhet i blicken går fram till oss för att nosa och bli kliade.

Artikelbild

| Får och lamm från Lilla Husby gård används till att hålla landskapen öppna och betar på marker kring Uppsala.

Påsken är enligt tradition lammköttets högtid. Men lammen som föds nu slaktas inte förrän i höst och lönsamheten för det svenska köttet är dålig.

Enligt Jordbruksverket har den inhemska produktionen minskat och den svenska andelen av lammkött står nu för nästan 30 procent. Annat var det för tio år sedan då den svenska produktionen stod för 40 procent och fortfarande dominerar importen av får- och lammkött från fram för allt Nya Zeeland och Irland.

Artikelbild

| Den här lilla parveln har hunnit bli ett par veckor och föddes i början av mars. Tackmamman ger di åt en glupsk unge.

Kalle Grandin är alltså inte ensam om att sluta med köttproduktion på grund av lönsamhetsproblem. Anledningen är att vi importerar mer och att den kakan växer. En annan förklaring är att lammproducenterna knappt tjänar några pengar, eftersom ersättningen inte höjts i samma takt som för gris och nöt. Svenska lammgårdar är dessutom små i jämförelse med andra länders och med det följer minskad effektivitet. Som om inte det vore nog, äter svenskarna lite lammkött i förhållande till annat köttslag, 1,8 kilo per person och år, att jämföra med dryga 25 kilo nötkött per person och år, räknat i slaktad vikt.

Enligt den senaste räkningen från Jordbruksverket har antalet får i Sverige ökat med 28 000 djur, eller nästan fem procent på ett år. I Uppsala län fanns 425 registrerade fårföretag år 2017. Året innan var siffran 353 stycken. Totalt hade Uppsala län 19 284 får, varav hälften var lamm när räkningen gjordes i juni förra året.