I 20 år har Bo Nylund, ordförande i Ekumeniska fristadsstiftelsen i Uppsala, ideellt hjälpt asylsökande med bostäder, pengar och genom att driva asylprocesser som sett ut att ha nått vägs ände.
– Alla har ett val, och om jag inte hjälper dem finns ingen annan som gör det, säger Bo Nylund.
De här processerna kan te sig som en byråkratisk cirkus med överklaganden, överdomstolar, prövningstillstånd, inhibition, etcetera. Men Bo Nylund, pensionerad religions- och filosofilärare på Fyrisskolan och vid Uppsala universitet, återvänder hela tiden till de mänskliga och existentiella aspekterna när han beskriver de asylsökandes situation som aktörer i cirkusen.
Mänsklighet präglar inte Migrationsverkets och domstolarnas beslut, där människan ofta reduceras till information på ett papper, menar Bo Nylund.
– Migrationsverket präglas av en misstroendets kultur. Förutsättningen är att man ska kunna säga nej till en ansökan och man letar efter motsägelser och tveksamheter för att kunna säga: nej, du är inte trovärdig. Och har det väl sagts lever det kvar genom hela processen. Det här är en stor mänsklighetens tragik.

Skulle vi själva vara i samma situation som de sökande skulle vi också ta oss till ett ställe där det går att leva, säger Bo Nylund.
Bara på senare år har han lyckats nå ett antal uppehållstillstånd, vilket han ser som ett tecken på att asylprocessens brister. Hade inte stiftelsen ställt upp, hade de asylsökande fått återvända hem.
– I och med att vi lyckas få till stånd ändringar så kan man ju säga att processen inte är rättssäker.
Bo Nylund hjälper den familj som UNT rapporterade om i helgen, där en åttaårig pojke och hans mamma ska utvisas trots att de vistats i Sverige i mer än sju av pojkens åtta år i livet. Barnperspektivet är generellt sett eftersatt, menar Bo Nylund, inte minst genom att barnens egna asylskäl ofta förbises. I länsrättens dom där familjens överklagande ogillas, nämns pojkens egna skäl mycket summariskt, trots att en överläkare i psykiatri ansåg att det vara oförsvarbart att visa ut honom på grund av hans psykiska tillstånd.
Migrationsverket kallade i söndagens UNT fallet för ”ett extremfall”.
– Men jag vet flera jämförliga fall. Barnen kommer ofta i kläm, säger Bo Nylund.
Han tycker att det otvivelaktigt blivit svårare att få stanna i Sverige, inte minst genom EU-inträdet, och gör jämförelser med romarrikets barriärer vid Rehn och Donau för att stänga barbarerna ute.
– Skillnaden är att vi har än högre barriärer, med JAS-plan som svävar över Medelhavet och elektronisk övervakningsutrustning vid gränserna. Då blir det smugglarnas marknad.

Ännu trängre har nålsögat blivit sedan den svenska utlänningslagen skrevs om 2006. Bo Nylund är besviken på sitt land, som han menar borde kunna ta emot fler med de resurser och behov vi har, även om han tycker att någon form av reglering behövs.
– Som svensk känner jag stor desillusion. Jag lever inte i det Sverige jag trodde att jag levde i.
Men det finns stunder av lycka. Många asylsökande får uppehållstillstånd, och många får ett bra liv i Sverige.
– Att tänka på dem vi hjälpt och som gör viktiga insatser i vårt samhällsliv i dag ger en existentiell glädje.