– Här bor jag, säger Magdalena Lind Hammar, sjuksköterska och avdelningschef på akutens vårdavdelning 35D vid Akademiska sjukhuset, och visar in i ett kalt och minimalt kontorsrum där det inte finns plats för så mycket mer än skrivbordet.

– Men egentligen sitter jag inte så mycket här inne. Jag är mycket ute på avdelningen, säger hon.

Jag frågar om det ligger någon sanning i att det här är hennes hem, om hon lever med jobbet eller om hon har tid och ork för saker på fritiden också.

Artikelbild

– Jobbet tar väldigt mycket energi, men ger också energi. Vissa dagar känns det som att jag orkar hur mycket som helst när jag kommer hem. Andra dagar vill jag bara ta en powernap en timme. Men jobbet är också en hobby. Jag och min sambo, som också är sjuksköterska, pratar mycket om sjukvård hemma.

Annars säger hon att hon gärna gör lugna saker hemma, som att lyssna till en ljudbok i en solstol eller umgås med familj och vänner.

Hon berättar att det var ett sommarjobb som ledde till yrkesvalet som sjuksköterska.

– Jag läste natur på gymnasiet och var inne på att fortsätta med cellbiologi eller biokemi. Men så fick jag ett sommarjobb på sjukhuset. Och jag blev kär i det man gör här. Det är så mycket känslor. Glädjen när en patient blir bättre, adrenalinpåslaget när det händer något akut och frustrationen om det går dåligt. Jag har svårt att se att man får allt det på någon annan arbetsplats.

Varför var det just sjuksköterska du ville bli av de jobb som finns på sjukhuset?

– Jag tänkte ett tag på att bli läkare. Men man har väldigt lite patientkontakt som läkare och jag ville jobba med patienter.

Och sen blev du chef och får ta hand om medarbetarna i stället för patienterna.

– Ja, det är lite motsägelsefullt, säger Magdalena Lind Hammar och skrattar.

Magdalena Lind Hammar har nyligen blivit utsedd till en av framtidens kvinnliga ledare. På rankinglistan, som organisationen Ledarna tagit fram, kom hon på elfte plats. Det var hennes chef Anette Skoglund, som är verksamhetschef för akutsjukvård och internmedicin vid Akademiska sjukhuset, som hade nominerat henne. Som skäl anger Anette Skoglund att Magdalena lyckats skapa en god stämning bland de anställda på avdelningen och att hon är en av få som i dessa tider av sjuksköterskebrist lyckats rekrytera nya sjuksköterskor.

– Jag blev väldigt överraskad och samtidigt glad och stolt. Och jag var imponerad att min chef tagit sig tid att göra det här. Det är inte så vanligt i den här branschen med den här typen av utmärkelser, det är mer i privata sektorn som man har såna priser, säger Magdalena Lind Hammar.

En viss möjlighet att jämföra hur chefskapet fungerar i privat och offentlig verksamhet har hon också genom den podd som hon spelar in tillsammans med en kompis som är chef i ett privat företag. Tanken är att de ska diskutera hur det är att vara kvinna och chef, om det finns skillnader på ett kvinnligt och manligt ledarskap. Första avsnittet släpps i veckan. Hur länge de fortsätter är inte bestämt än.

– Vi får se hur länge vi kan mala på, säger hon.

– Den forskning som finns visar att det inte är så stor skillnad mellan män och kvinnor som är ledare. Men vi tror också att det kan finnas något man kan kalla kvinnligt ledarskap. Det som ses som klassiska kvinnliga egenskaper som omhändertagande är egenskaper som både män och kvinnor kan ha. Men jag tror det är så att kvinnor kan ha tillåtits att odla de egenskaperna mer.

Har du upplevt att man bemöts på ett annat sätt som chef när man är kvinna?

– Både och, skulle jag säga. Det finns en problematik att när många tänker på en chef så tänker de på en man. Men här på sjukhuset är mellancheferna ofta kvinnor. Så på min nivå är normen egentligen att det är en kvinna som är chef. Men ju högre upp i hierarkin man kommer desto fler män är det.

Hon berättar också att hon på ledarskapsutbildningar fått råd om sitt kroppsspråk, att ta mer plats.

– Och det är sorgligt att man förväntar sig att en ledare ska ha ett manligt kroppsspråk och att jag ska behöva anpassa det för att få med mig personer.

Hon berättar att både hon och hennes poddkollega Alexandra Svedström delar en oro för att inte ses som så stark i sin chefsroll.

Blir man tuffare som chef när man är kvinna?

– Jag tror inte att vi är det. Men man kan säkert lockas till det. Och jag har sett några avskräckande exempel på det.

Även om Magdalena Lind Hammar beskriver sin relation till sjukhuset som en kärleksrelation är hon öppen för att söka andra erfarenheter. Efter att hon var klar med utbildningen reste hon runt i Afrika och jobbade som volontär i Arusha i Tanzania.

– Det gav mycket perspektiv på hur vi har det där. På landsbygden var det stampat jordgolv. Och på det stora sjukhuset låg patienterna radade på madrasser. Där fanns också en helt annan acceptans för att sjukdomar inte alltid går att bota. Medvetenheten om döden är starkare än här där man utgår från att allt går att fixa. Här är det är som att man säger: "Det var lite cancer, men det går att ta bort", säger hon.

Erfarenheterna gav också ett sug att få uppleva mer. Och Magdalena Lind Hammar tänker sig att åka ut i världen och jobba igen. Något konkret har hon dock inte planerat än. Och det behöver inte vara just i Afrika. Det finns många organisationer som jobbar i olika delar av världen, och "bara jag känner att jag gör nytta", säger hon.

Men hon tror att det blir kortare perioder om högst några månader eftersom det blir svårt att kombinera med familjen annars.

– Eftersom jag har bonusbarn går det inte att ta med sig familjen. Då får man anpassa sig efter det, säger hon.

Vad säger din sambo om att du vill åka utomlands och jobba?

– Han stödjer det.

Tänker du att du är tjänstledig och kommer tillbaka som avdelningschef efteråt?

– Jag har mitt chefsuppdrag ett år till. Alla chefspositioner på sjukhuset är förordnanden på en viss tid. Det kan förlängas, och det brukar bli förlängning om det fungerat bra, men det är inget jag funderar på nu. Jag vet heller inte hur det ser ut i framtiden. Det känns som om jag nyligen har landat i det här.

Är det chefsjobb som du ser som din framtid?

– Man jobbar väldigt nära varandra här och det blir som en extra familj. Det är en stor svårighet att lämna det. Men det är klart att jag kommer att lämna det här en dag. Livet är långt och de i min generation måste säkert jobba tills 75 eller så.

Hon berättar att hennes dröm är att en gång när hon blir äldre starta ett äldreboende på ett slott, där de boende har möjlighet att dricka drinkar.