Just nu snackar de rymden i minstingens klass. Diskussionens vågor går höga på vägen hem från skolan.

"Pappa, hur fort går en rymdraket?"

"Ja, den går väldigt fort, flera kilometer i sekunden."

"Hur långt är det till månen?"

"Ja du… Vänta, jag ska googla. (Pappan googlar. Står fåraktigt stilla längs vägen eftersom pappor inte kan gå och googla samtidigt.) Det är lite olika beroende på årstid faktiskt, men typ 38.000 mil eller nåt sånt."

"Phiuuuuu. Värsta bilresan. Men pappa, hur kan man vara viktlös på en rymdstation?"

"Titta vilken fin fågel…"

"Pappa!"

"Va?"

"Hur kan man vara viktlös på en rymdstation??"

"Det får vi fråga mamma när vi kommer hem."

"Pappa, för jag fråga en annan grej?"

"Javisst."

"Var tar rymden slut?"

Vid denna fråga stannar fadern upp. Inte för att googla, utan för att tänka. Jag minns mycket väl min egen ångest över universums oändlighet i min barndom. Därför tänkte jag nu att gossen inte ska få samma ångest som jag. Så jag sa svarade utan större omsvep:

"I Örebro."

Han lät mig tro att han trodde mig.

Det är också intressant att höra barnen diskutera inbördes. För ett par år sedan höll minstingarna en högljudd diskussion om hur barn blir till. Sexåringen förklarade målande hela processen för femåringen, och det framkastades en mängd alternativa fakta om luft i mammans mage, insläpp genom naveln och om bebisar som kommer ut på de mest överraskande ställen. Till slut fann jag ingen annan råd än att helt enkelt berätta sanningen för pojkarna. Rakt och oförblommerat. Det blev knäpptyst i rummet och sexåringens haka landade i hans knä. Jag frågade honom:

"Vad det här en nyhet för dig?"

"Ja. Och en äcklig nyhet!"

Men de var ense om att det mesta i min berättelse nog kunde vara sant och framför allt att barn föds på sjukhus där mamman blir väl omhändertagen. Och jag instämde. Då.

Idag är saker och ting lite annorlunda. Fråga Emma Andersson…

Det var Emma och hennes man som fick lov att åka förbi den nyligen stängda förlossningen i Sollefteå på väg mot Örnsköldsviks sjukhus. Landstingsfullmäktige, med S och MP i spetsen, har klubbat igenom en nedläggning av Sollefteå BB (där jag faktiskt är född), och Emma hann inte fram. Hon stod byxlös och barfota vid en mörk väg i Ångermanland och födde sin dotter i snö och minusgrader, bara några mil från den plats där Sveriges Statsminister Stefan Löfvén växte upp. Där det är sagt att hela Sverige ska leva.

Jag undrar verkligen hur Stefan känner inför det.

Till sjukhuset är 20 mil,

för här ska sparas in en slant,

nu föder mammor barn i bil,

det är för jävligt, inte sant?

Man står ju nästan inte ut.

Säg ska vi ha det så idag?

Nej, den som fattat sånt beslut

är född i farstun, gissar jag.