Mikael Oscarsson tar emot på gården i Almunge. Han och barnen har just kommit tillbaka från Almedalen och han ursäktar sig lite för att gräset inte är klippt.

Vardagen går obönhörligen vidare trots att hustrun Petra Oscarsson gick bort i slutet på april, en vecka efter hans femtionde födelsedag. Då hade hon varit inlagd på Akademiska sjukhuset i fem månader.

– Saknaden och sorgen är väldigt påtaglig, som nu i Almedalen. Vi har i princip varit där varje år sedan jag kom in i riksdagen 1998 och det kändes naturligt att åka även i år. Men det är en märklig känsla att bo i samma lägenhet som vi brukar hyra nu när inte Petra är med.

Artikelbild

| Stark tro. "Den kristna tron är inget vaccin mot problem men både för mig och barnen har den varit en tillgång i det här svåra läget."

Han beskriver sorgen som randig. Att den oftast går bra att hantera, emellanåt är det svårare.

– Vi har haft ett pågående samtal under 20 års tid och mer eller mindre från en klar himmel så är det slut. Det känns fortfarande som om hon ska dyka upp här och fortsätta prata, säger Mikael Oscarsson och slår ut med handen mot mitten av rummet i villan där vi sitter för intervjun.

Det var på kvällen den första advent som ambulansen kom och hämtade Petra Oscarsson hemma i Almunge. Hon hade börjat känna sig dålig efter resan till Chicago i november, där paret firat 20 år tillsammans, och klagade på värk i nacken och yrsel.

När sjukvårdspersonalen anlände på söndagen var det sista gången familjen pratade med henne. Hon förlorade medvetandet och hennes sista ord var ”nu händer någonting i huvudet”.

Artikelbild

| Framtid. För sex år sedan besteg familjen Kebnekaise tillsammans. Mikael Oscarsson och barnen hade planer på en ny tur till sommaren men de stora snömängderna gjorde att planerna sköts upp.

Tio i tre på natten ringde Petra Oscarssons mamma från sjukhuset och berättade att dottern fått en allvarlig stroke. Hon hade drabbats av ett så kallat ”locked in syndrome”. Hon var fångad i sin egen kropp.

– Vi åkte in och fick beskedet. Den satt på värsta tänkbara stället, i hjärnstammen. Läkaren berättade där på natten att hon var totalt förlamad.

Artikelbild

Redan från började valde familjen att vara offentliga med det som inträffat och Mikael Oscarsson har gjort flera intervjuer där han öppet har berättat om sina tankar och sin sorg.

– Vissa saker kan man stoppa under mattan men man kan inte hemlighålla en så här svår sak. Jag ville att människor skulle känna till vad som hänt, om man ville höra av sig eller be för Petra. Tusentals personer hörde av sig via sociala medier. Det blev på något vis tydligt, mitt i det ofattbara, att det inte bara var vi som bar det här.

Det kan vara en sak att berätta vad som hänt, en annan att berätta hur det känns?

– När jag pratar om det hör jag vänner och bekanta som berättar alla möjliga saker som av olika skäl inte sagts förut, om sjukdomar eller att förlora en mamma eller pappa. Kanske kan det jag delar med mig av hjälpa någon annan människa eller familj på något vis. Att tala om svåra saker i stället för att lägga locket på.

Tiden efter stroken innebar en helt ny verklighet för familjen. Regelbundna möten hölls med vårdpersonalen, de besökte ofta sjukhuset och kallades in när läget blev allvarligt.

– Så länge hon levde fanns ändå ett hopp att det kunde ske ett under. Nu bygger jag vidare på det jag och Petra skapat tillsammans. Hade jag blivit lika sjuk som Petra hade jag själv uppskattat att familjen inte bara drog upp årorna och flöt omkring utan fortsatte att ro.

Begravningen hölls den 19 maj i Uppsala. Nära 500 gäster fyllde Helga Trefaldighets kyrka till brädden.

– Det var fint, det var första sommardagen och alla kunde gå med till Gamla kyrkogården. Partikollegor, ministrar, Sveriges överbefälhavare, många har visat mänsklig värme under Petras sjukdomstid. Det kan inte hjälpa det som hänt men det har ändå varit värdefullt för hela familjen att så många känt med oss.

Mikael Oscarsson valde tidigt att fortsätta sitt arbete i riksdagen och har beslutat sig för att kandidera en mandatperiod till. Han har också uppmuntrat barnen att fortsätta gå i skolan.

– Att jobba och att göra det jag tycker är meningsfullt har gett mig styrkan att orka med. Däremot har jag i princip valt bort alla kvällar och prioriterat det viktigaste. Mitt fokus är att stötta barnen, deras trygghet och framtidstro.

Innan vi avslutar samtalet visar han en film på mobilen med bilder från begravningen, den fullsatta kyrkan, kistan, Carola som sjunger, partiprofilerna Alf Svensson och Ebba Busch Thor som talar och sonen Robin som spelar trumpet.

Hur känns det att titta på nu?

Han plockar ner telefonen i fickan, vänder sig bort och säger med dämpad röst:

– Det känns väldigt konstigt.