Krönika OD:s konsert på Carolinatrappan, som nu genomfördes för andra året, har blivit den nya höjdpunkten under valborgsfirandet i Uppsala. Uppsala har två körer av världsklass. Och Allmänna sången får ursäkta, men kvällskonserten vid Gunillaklockan kan inte mäta sig med stämningen när tiotusentals samlats i Carolinabacken för att lyssna till vårsånger.

Uppskattningar av hur många människor som är på plats är svåra att göra. Siffrorna varierar mellan 40 000 och 50 000. Men det exakta antalet spelar ingen roll.

Varken OD eller universitetet har velat säga något om fortsättningen nästa år, när aulan i Universitetshuset är färdigrenoverad. Men det kommer att vara svårt att efter två år av succé i Carolinabacken gå tillbaka till den gamla ordningen med konsert inne i aulan. Det tror jag att både OD och universitetet inser.

Artikelbild

Och ska man vara riktigt petig så är det något Uppsala universitet kan bestämma i princip på egen hand. Det är de som avgör om aulan ska upplåtas för någon konsert eller inte.

För att göra OD-konserten på trappan permanent behöver dock de ansvariga ta en funderare på hur man kan vädersäkra arrangemanget. Från universitetet pratade man inför sista april att backupen i händelse av regn bestod av paraplyer. Men ett riktigt skärmtak över trappan där kören står borde man kunna ordna.

Från att ha varit ett fylleslag för studenter har valborg med åren blivit allt mer av folkfest. Och för den som verkligen går in för firandet handlar det om att veta när det är dags att ställa sig i kö. Till studentnationernas champagnegalopp ringlar sig kön lång flera timmar före öppningsdags. Och inte heller den betydligt lugnare sillunchen i konserthuset är befriad från kökaos. "Logistiken är skandal", utbrister en man i den bakre delen av kön när han fortfarande en halvtimme efter att kören börjat sjunga står och väntar på att få inta sin plats.

I överbibliotekariens festvåning på Carolina Rediviva, där stans societet trängs för en plats i rampljuset på balkongen, är det en blandning av vassa armbågar och status som gäller. Ingen vill riktigt visa hur angelägen man är om att få en plats långt fram på balkongen. Och både landshövdingen och ärkebiskopen, som förväntas vara med där framme men som inte tycks vilja använda armbågarna, lotsas genom trängseln fram till en plats strax bakom universitetets rektor.