När Petter var fyra år skildes hans föräldrar och han började bo växelvis hos sin mamma och pappa. Men hos pappan var han ofta rädd.

– Speciellt på kvällarna drack pappa mycket. Han kunde brusa upp väldigt lätt då, så det hände ibland att man fick ett slag eller två. Det var ganska aggressiv stämning hemma, säger Petter som i dag är nitton år.

I skolan var Petter ända från start utåtagerande och uppkäftig mot lärarna, vilket gjorde att han ofta fick skäll. På varje utveckling

ssamtal togs Petters stökighet upp. Men ingen försökte förstå vad hans agerande berodde på.

– Det var aldrig någon som pratade med mig om hur jag mådde. Jag hade också perioder då jag var väldigt tillbakadragen. Såhär i efterhand skulle jag önskat att lärarna pratat med varandra om vad de såg och kopplat in skolkuratorn om de inte själva visste hur de skulle hantera situationen.

Petter kände att pappans drickande var något man skulle hålla tyst om. Men en gång, under ett hälsosamtal med skolsköterskan där en av frågorna var hur man hade det hemma, så berättade Petter att hans pappa drack mycket och att han tyckte att det var obehagligt.

– Jag kommer inte ihåg vad skolsköterskan sa, men jag vet ju att ingenting hände efter att jag berättat.

Mamman visste att pappan drack, men inte att Petter blev slagen. När Petter var tio år berättade han allt för henne och bad om att slippa bo hos pappan, och så blev det. Några månader senare begick hans pappa självmord. Efter det blev Petter väldigt tillbakadragen en period. I sjuan, när eleverna fick i uppdrag att skriva noveller, beslutade sig Petter för att berätta öppet om sin barndom. Han fick mycket beröm för novellen, för att den var välskriven och sorglig. Men inte heller nu frågade någon Petter om hur han mådde.

– Det blev lite som ett slag i magen att de inte heller då tog tag i det.

Det blev Petter som själv fick söka hjälp. I åttan började han gå till en psykolog, där han fick diagnosen depression.

– Jag kände mycket skuld, inte minst för att pappa hade tagit livet av sig. Jag hade ju sagt att jag inte ville vara hos honom. Men psykologen har fått mig att förstå att det inte var min uppgift att ordna något. Jag var ju så liten.

Petter är med i den forsknings- och utvecklingsstudie som nu pågår på skolor i länet i samarbete med Uppsala universitet. Han har i studien intervjuats om sina upplevelser av skoltiden och har fått komma med tips och råd om hur skolor bör agera.

– Det har ibland varit ganska jobbigt, för det har rivit upp många minnen som jag hade förträngt. Men det känns väldigt bra att kunna hjälpa barn och ungdomar som är i samma sits som jag var, jag vill ju att de ska få bättre stöd än jag fick.

Det är större risk att det går dåligt i skolan för barn som har föräldrar som missbrukar. Samtidigt är bra skolresultat en skyddsfaktor för att inte själv hamna i ett missbruk. För Petter började skolan ordna upp sig på högstadiet.

– Det gick hyfsat, jag kom in på gymnasiet. Och nu har jag börjat plugga på Uppsala universitet, så jag har ju lyckats ganska bra med tanke på omständigheterna.

Fotnot: Petter heter egentligen något annat.