Det kom ett brev till redaktionen, undertecknat 96-årige Sven Eriksson. Han hade skrivit en insändare som han ville få publicerad i tidningen.

Det var en gripande berättelse om den dramatiska morgonen då hans sambo Gunhild Axnér, 83, svimmade av på toaletten. Så fylld av känslor och närvaro att vi bestämde oss för att publicera den i sin helhet.

Nu sitter vi i parets kök på trygghetsboendet Lundgården i Bälinge. Grannen Christina Willny, 78, som numera kallas för ”Den räddande ängeln”, kliver in genom dörren för att vara med på intervjun.

– Ja, ni vet att ni kan kalla på mig i stället om det det händer något igen, säger Christina Willny, halvt på skämt, halvt på allvar.

Det har gått några veckor och allt är som vanligt igen. Gunhild har hämtat sig bra och säger att hon mår utmärkt.

– Jag tror att jag fick ett blodtrycksfall, det var otäckt men nu mår jag bra, säger Gunhild Axnér och reser sig upp för att hämta doppet till kaffet - de hembakta kakorna som står i förvar på uteplatsen.

Sven Eriksson sätter sig på köksstolen och visar upp en larmdosa runt handleden. Han berättar att trygghetslarmet byttes ut för några dagar sedan till ett nytt.

– Det gamla fungerade ju inte. De var faktiskt snabba med att komma hit. Teknikern som satte det nya på plats sa att det var hög tid att byta ut larmet.

Sven vill testa om det nya fungerar och vi går in i sovrummet, där själva larmanordningen sitter på ena väggen. Han trycker på den röda knappen på larmdosan för att få kontakt med trygghetsjouren.

Efter en stunds blippande och några pipande ljud lyfter någon på luren och svarar ”Det var larmet, behöver ni hjälp”, varpå Sven svarar att han bara provar den här gången.

– Det var bra att de svarade men det går fortfarande inte att ringa på telefon och larma samtidigt. Det förstår jag inte, säger han.

Sven Eriksson skrev sin text för att sätta ord på det som varit emotionellt jobbigt. Att Gunhild skulle hamna i en livshotande situation hade han aldrig kunnat föreställa sig. Sven berättar att både han och sambon oftast tänker ”det händer inte mig”.

Men när det väl hände, kändes det overkligt. För att förstå och bearbeta händelseförloppet, satte han sig vid datorn - och orden flödade.

– Jag skriver, för då släpper krämporna. Jag skingrar tankarna och får en endorfinkick i hjärnan.

Hans ögon glittrar av liv när han berättar att skrivandet är ett slags terapi. Han skriver inte bara känslotunga ämnen. Hittills har han författat ett 20-tal böcker under pseudonymen ”Nergårds-Sven” och 500 dikter.

– Nu senast har jag skrivit en text om Amishfolket. som vägrat inordna sig i det västerländska samhället. Det fascinerar mig, eftersom jag varit ekobonde i nästan hela mitt liv.

För Sven Eriksson är skrivandet också livgivande. Han känner sig både gladare och piggare. Snart fyller han 97 år och varken minnet eller hörseln är det något fel på. Han är övertygad om att skrivandet håller honom alert och tränad till både kropp och själ.