De två 19-åringarna Louise och Marika föreläser sedan ett år tillbaka för företag och organisationer om normkritik.

– Vi pratar om hur vi alla kan bli mer uppmärksamma och lyhörda för pågående förtryck på skolor och arbetsplatser. Det är vanligt att man arbetar med frågor som rör diskriminering och exkludering, som en tillfällig aktivitet. Efter några övningar återgår man till ordinarie verksamhet. Men normkritik bör vara en ståndpunkt i allt man gör, säger Marika och Louise.

En norm är vad som brukar betecknas som det ”normala”, vilket innebär outtalat godtagbara beteenden i en social grupp. Det kan handla om utseende och klädsel såväl som handlingar. Att passa in i normen kan ge fördelar i vardagen, privilegier och makt. För dem som inte passar in kan det ge upphov till diskriminerande strukturer. Normkritik är ett samlingsbegrepp för metoder och teorier som används för att arbeta mot diskriminering och exkludering, där man belyser den norm som tas för given. Exempel på vanliga normer är heteronormen, vithetsnormen och tvåkönsnormen.

Artikelbild

| Föreläser. Louise Helmfrid och Marika Sjöblom (till höger) föreläser för företag och organisationer om hur de kan bli mer uppmärksamma och lyhörda för pågående förtryck.

Enligt Louise och Marika räcker det inte att en arbetsplats har en normkritisk verksamhet. Man måste också titta på vilken grupp av människor man anställer. Ofta tillhör de anställda en mycket homogen grupp.

– Representation är A och O. Alla behöver någon som liknar dem själva som de kan identifiera sig med. Det är chefers ansvar att se till att företagen har diversitet och förebilder som syns.

Louise har en förälder från Sverige och en från Indonesien. Marika är adopterad från Vietnam. Båda två har levt hela sitt liv i Sverige. Och båda två berättar om att bli utsatta för diskriminering under uppväxten.

Louise första minne av hur hon blev utsatt för rasism är redan vid åtta års ålder.

– Vi spelade spökboll i skolan och jag råkade sparka en klasskompis på benet, varpå han skrek ”jävla kineshora”. Alla klasskompisar och läraren hörde vad han sa, men ingen reagerade.

Även under gymnasietiden kände sig Louise och Marika diskriminerade av lärare och klasskompisar på grund av sitt ursprung.

Återkommande fick de frågan: ”Var kommer du ifrån?”.

– Folk nöjer sig inte med svaret ”Sverige” eller ”Uppsala” utan de vill veta om den kultur de tror att jag har. Visst kan man få vara nyfiken på vart folk kommer ifrån, men frågan uppstår oftast när en person i en vit kropp ställer den till en person i icke vit kropp. Det förmedlar ett budskap att du inte har en tillhörighet på samma sätt som den som frågar, säger Louise och Marika.

Louise berättar om ett tillfälle när hon och en lärare skulle ha betygssamtal.

– Jag förväntade mig att läraren skulle prata mål och betyg som med de andra, men i stället fick jag frågan var jag kommer ifrån. När läraren fick höra att jag har föräldrar från Indonesien och Sverige, sa hen att ”mixer är exotiskt”. Det här fick mig att känna att jag inte var mer än min kropp, mina ögon, mitt hår - inte en elev med ambitioner och drömmar.

Marika känner igen sig i Louise beskrivning och uttrycker det som att bli behandlad som en ”cocktail” eller ”blandrashund”.

Upplevelserna blev startskottet till föreningen People of Colour, som de startade under andra året på gymnasiet. Båda minns gensvaret de fick på första mötet.

– Vi tänkte att det kanske bara skulle bli vi fem styrelsemedlemmar, men plötsligt var klassrummet fullt med folk. Att samlas med andra som upplevt samma sak var som att få en ny familj.

Numera har Louise och Marika gått ut gymnasiet och People of Colour har utökats till att inkludera ungdomar i hela Uppsala.

– Mötena får en att känna sig hel. Att vi får andra att känna sig trygga betyder allt. Samtidigt är arbetet förknippat med en viss smärta då vårt engagemang inte fötts av intresse, utan av nödvändighet. Det som hände mig när jag var åtta år skulle inte ha hänt. Genom att föreläsa

om normkritik vill jag förebygga så att ingen annan behöver utsättas för samma sak, säger Louise.

Marika instämmer:

– Arbetet med föreningen är jättekul, men jag önskar att det inte hade behövts. Jag har inte själv valt att bli adopterad till en vit familj och till ett land där majoriteten av befolkningen är vita. Det här är jag och jag kan inte göra något åt hur jag ser ut. Vårt samhälle måste vara inkluderande för alla.

Bildtexter:

Engagerad. 19-åriga Louise Helmfrid är en av grundarna till föreningen People of Colour Uppsala. Föreningen riktar sig till ungdomar som känner sig diskriminerade på grund av sin hudfärg.

Var kommer du ifrån. Louise får återkommande frågan. -Folk nöjer sig inte med svaret ”Sverige” eller ”Uppsala” utan de vill veta om den kultur de tror att jag har.

Fel bemötande. Lärarens bemötande fick Louise att känna att hon inte var mer än sin kropp, sina ögon, och sitt hår - inte en elev med ambitioner och drömmar.

Föreläser. Marika Sjöblom föreläser för företag och organisationer om hur de kan bli mer uppmärksamma och lyhörda för pågående förtryck.