En gång om året introducerar Giresta musikstiftelse ett par elever som har avslutat sin utbildning på musikhögskolan. Musikerna kommer oftast från Kungliga Musikhögskolan i Stockholm, men i lördags kom den ena av de båda artisterna från en sjuårig utbildning vid Robert Schumann Hochschule i Düsseldorf. Det var pianisten Melissa Jacobson-Vianda, som på sin examenskonsert för ett år sedan spelade ingenting mindre än Rachmaninovs utomordentligt svåra tredje pianokonsert.

Melissa berättade att hon till sitt program hade valt ut musik som berör henne. Vilket innebar Couperin, Scarlatti, Albéniz, Schumann och Ginastera. Påfallande redan från första ackordet var hennes sammetsmjuka, flytande spel. Couperins och Scarlattis musik, som ursprungligen skrevs för cembalo, brukar på en modern flygel oftast framföras med kort anslag, strikt takthållning och med små variationer i styrka, litet som etyder. Melissa spelade dem istället legato med pregnant vänsterhandsspel och utvann så ovanliga klangeffekter, särskilt i scarlattisonaterna. Albéniz' "El puerto" ur Iberiasviten var glad och färgrik och Schumanns "Blumenstück" Op. 19, och "Romans" Op. 28 nr 2 spelades med samma värme och klangfullhet som de äldre styckena, plus väl tilltaget extra utrymme för det dramatiska och romantiska. Ginasteras "Argentinska danser", en anknytning till Melissas latinamerikanska påbrå, passade fint som avslutningsnummer då de båda virtuosa yttersatserna framfördes eldigt och explosivt och den vackra mellansatsen fick en vemodig böljande rytm.

Dagens andra nyutexaminerade musiker var klarinettisten Magnus Holmander. Han inledde med ett ljuvt Andante ur Donizettis Concertino i B-dur och fortsatte med Schumanns "Fantasiestücke" Op. 73. Han spelade dem lätt och graciöst och visade att han är på god väg att tillägna sig sin lärares, Emil Jonason, enastående teknik. David Huang visade med en strålande insats att han har utvecklats till en lysande pianoackompanjatör. Magnus egenkomponerade soloverk "Under the Bridge" var roligt att lyssna till: en enkel melodi exponerades mot en fond av bubblande brutna ackord. Det sista numret, Rolf Martinssons "Suite fantastique", var ett kraftprov för både solist och ackompanjatör. Bländande och sprudlande klarinettoner framkallade visioner av grönskande fält och blånande berg innan det furiösa slutet där en uthållen ton i det allra högsta registret satte punkt. Men inte ens då var det slut. Publiken borde ha varit beredda på något, för Magnus är känd för att ibland utföra humoristiska trolleritrick under konserterna. Denna gång virade han in sin klarinett i en svart duk, kramade ihop den och - borta!