UNT.se

Tack och hej, leverpastej. Året i Skrivrummet har varit spännande, inspirerande, roligt och ibland arbetsamt. Precis som det förväntades vara. Men nu stänger vi dörren, åtminstone fram till hösten 2011.

Anna ska vara ledig från UNT ett helt år för att skriva skönlitterärt. Jag kommer också att skriva bok i perioder. Men vi kan "ses" ändå - på www.unt.se/kulturbloggen. Åtminstone kommer jag att blogga där då och då i vimlet av andra kulturbloggare.

Minns du året som gick, vad som hände i Skrivrummet? Hela våren hade vi fredagsintervjuer med författare som PO Enquist, Majgull Axelson, Håkan Nesser...

Diktsamling, tänkte vi, och gjorde med din och andra skrivrumsbesökares hjälp en diktantologi.

Och under hösten har vi varannan vecka haft Skrivrummet öppet för ett antal gästbloggare.

Listan på sådana gäster i skrivrummet, länkar till intervjuer och annat, ska vi försöka lägga ut senare i veckan. Så kan du gå tillbaka till besökare du vill läsa igen. Hela tråden med bloggar kommer dessutom att fortsatt finnas tillgänglig på unt.se/skrivrummet tillsvidare.

God Jul, Gott Nytt År och många goda skrivardagar önskar vi Dig, kära skrivrumsbesökare!

* * * * * * *  * GOD JUL & GOTT 2011! * * * * * * * * *

/Lena och Anna

Det var morgonens andra kaffekopp. Jag var lite låg. Jag hörde att de började rabbla upp de sex nominerade och tänkte Kul för dem. När plötsligt Hjärtblad nämndes! Nominerad till Sveriges radios romanpris 2011!

  Detta hände bland annat denna vecka. Samt att jag har varit gästbloggare i UN:s Skrivrummet.

  Och jag har avnjutit Lilla nobelfesten. Och sett Mina drömmars stad i Kärrtorp.

  Därtill skattåterbäringen och för den delen inbetalningen till skattemyndigheten i ännu större omfattning denna vecka.

  Och idag är det husmöte här på Dunderbacken med efterföljande julfest, underhållning, knytkalas och glam.

  Kanske inte en normal vecka i en författares liv. Men ändå en vecka som faktiskt hände. Ibland är det läge att känna en smula tacksamhet.

  Jag vill också tacka er som läste. Om ni vill veta mer om hur man kickar igång sitt skrivande, om rivandet av diverse författarmyter med mera är ni välkomna att ta en titt på den sommarkurs jag medverka i på anrika och natursköna Brunnsviks folkhögskola:  http://www.brunnsvik.se/index.php?option=com_content&view=article&id=190:aino-trosell-laes-skriv-tyck&catid=29:timringskurser&Itemid=57

Slut i rutan från denna dalkulla! Skriv inte ihjäl er i Skrivrummet. Text är ju bara tecken på papper eller på en skärm. Vet att det verkliga livet är här, det är nu. God jul vare med eder! Tillika en lugn och något sånär vit sådan!

Att vara Tros Helmers jänta kändes som att cykla på blankis. Det var inte frågan om när eller om - utan hur, något skulle gå åt skogen. Små och stora katastrofer samsades med förvånansvärd lätthet i hans närhet men själv var han helt oberörd. Han tänkte nämligen på viktigare saker såsom politiken, andra världskriget och sedan länge döda släktingar och byoriginal.

  Sjuttiofemårig tog han äntligen pension efter att de sista tio åren ha arbetat som nattvakt i Stockholm. Mycket lägligt lyckades han komma över en stuga i Gärdås i sin älskade hemby i Malung. Därmed började äntligen det riktiga livet!

  Det började med hästar. Plötsligt var det trähankor över hela golvet när jag kom resande från Göteborg på besök. Han hade kommit på att det var rolig att sitta framme vid spisen och tälja. Han mindes så bra med kniven. Han erinrade sig alla de fina arbetshästar de hade haft där på Tros i hans barndomshem ty både hans far och hans bror hade varit timmerkörare och själv hade han också varit skogsarbetare och hade därmed en innerlig relation till sina fyrfota arbetskamrater.

  Han fortsatte att minnas med kniven och nästa gång jag kom farande hade han belamrat köket med stubbar som med fart och finess raskt förvandlades till gubbar. Den äldste porträtterade dog redan 1921, det var Jöga Ola som var känd för sitt bett i repliken trots att han knappt ägde skjortan på kroppen. Bypoetern Sjungar Erik fick också sitt porträtt liksom den gamle rallaren Dåhne med sin praktfulla mustasch. Helmer snidade med kraft och emfas och häpen som jag var kunde jag inte fatta hur det kunde bli så bra? Hade han haft den där gåvan inom sig i alla år? Utan att ha vetat om den? Eller hade han inte tillmätt den något värde men låtit den bryta fram nu när han hade fått pension?

  Nästa gång jag kom dit var stugans inre liksom överpudrad med snö. Eller mjöl.

  Det var lättbetong. Helmer karvade och hackade och skrattade och svor och hade roligt med det nya materialet. I grötkastrullen var havregrynen uppblandade med betongdamm. Det knastrade när man åt bullar. Jag städade en hel helg och for hem men när jag efter en månad kom tillbaka igen var det lika vitpudrat inomhus som förut och jag tänkte på stendammslunga och jag sa det också men vad brydde han sig om det.

  Helmer hade hunnit passera de åttio och gick stadigt upp i format så när det blev sommar körde han igång utomhus med armeringsjärn och hönsnät och tidningspapper hårt hoppackat och började skulptera i cement. Han behövde inte öva, det var bara att köra. Hans förstlingsverk – en skinnarmäster – står numera skulptur utanför vårdhemmet Kringlan. Verk nummer två – Stamphambo - står i en egen danspaviljong utanför Orrskogen,  föreställande ett dansande par. Träskallarna finns att beskåda på biblioteket.

  Helmer skulpterade och snidade tills han var över åttiofem och hade väl fortsatt länge än om inte starren hade berövat honom synen. Men han tappade aldrig hoppet om att kunna se igen och att kunna fortsätta sitt verk. Han fick doktor Alenius i Malung att ge honom remiss till Mora lasarett så att han fick ena ögonlocket uppsytt när det skymde sikten. Han blev således plastikopererad precis som i Extreme Make Over fast han var åttiosju!

  Ett minne har etsat sig fast, det är när vi gick utefter Brusbäcken när han ännu kunde se. Han ville visa mig var alla alar växte.

  Alarna var inte grövre än min arm. De där ska vi spara, förmanade han, dom ska få växa sig grova. Då ska jag ta ner dom och låta dom torka och sedan ska jag göra huvuden av dom.

  Alarna behövde kanske femtio år på sig för att bli så där grova.

  Så fast han var så tankspridd och hopplös på många sätt lärde han mig något viktigt. Att döden inte finns, så länge man lever.

  Och att det aldrig är för sent att befria skulpturen ur den där oansenliga gråstenen.

Plötsligt hörde jag honom säga: …när jag nu är med i din roman. Han lät stolt. Eller något.

Det var bara det, att jag aldrig någonsin hade ägnat honom en tanke, han var en arbetskamrat bara och varför skulle just han finnas med i min roman? Varför skulle någon?

  Jag svarade inte. Tänkte på Fritiof Nilsson som lär ha sagt: skriver man om en stoppnål så är det alltid någon enögd jävel som känner igen sig.

  Förvisso skapas inte den litterära texten ur tomma intet men det är mer komplicerat än att levande personer skulle porträtteras rakt av. För det mesta är en romangestalt ett hopplock, för att inte säga ett hopkok, av högt och lågt i en så vildsint röra att författaren själv inte har en aning om hur den här figuren blev till.

  Dessvärre blottas författaren själv mest av alla. Jag kunde önska att det vore annorlunda, att man satt där tillbakalutad och bara hittade på. Men tyvärr, det är den där lianen, tarzanvrålet, att man måste våga kasta sig ut och tro på att man kan sväva, att berättelsen orkar bära hela vägen över bråddjupet till den andra, till den allra sista sidan.

  Detta är min femte dag i UNT:s Skrivrummet och mitt skrivråd idag är: göm dig inte, erkänn vem du är och klä dig i ord som förtydligar också för dig själv, som tar dig vidare. Detta är skrivandets innersta väsen och mening, att brottas med livet, komma underfund med något. Romanskapandet är terapeutiskt, även om du skriver om en karl på artonhundratalet eller om en hund. Den är ändå du, du och din envetna skugga.

Dessvärre blir många texter, kanske de flesta, bättre av strykningar. Till sist kan man bli lite desperat, jamen det blir ju ingenting kvar?

Jodå. Det växer ut nytt nämligen! Förutsättningen är dock att man stryker skoningslöst och stort.

Ibland kan man känna på sig att texten spretar och gungar. Då är det en  byggnadsställning som har råkat bli kvar. Den kamouflerar sig till att vara en del av själva verket, den propsar på sin plats och kan i värsta fall bli permanent. Sådana där byggen har man ju sett, där bor Tjalle Tvärvigg, han blir aldrig färdig, oavslutade projekt över hela tomten, de äldsta gröna av mögel. Ty författaren blir tvehågsen inför sin text, vad är detta? Vart är jag på väg? Och: jag har lust att strunta i problemet. Det är väl inget? Jag låter det stå kvar. Men sedan mår man inte bra.

Det är dököttet man känner, kallbranden som hela verket i värsta fall kan förgås av.

Så riv skiten! Fast spara den i en låda, det gör ont att bara dumpa. Spara skräp, byggrester, damm, odugliga apparater och gamla fransar. Om en tid kan du säkerligen deleta detta för gott. Eller också upptäcker du ett och annat silverkorn som passar i något sammanhang! En författare bör hålla sig med en stor och jäsande kompost.

Hur går det till att skriva litterärt?

  Svaret ligger i svaren. Hur går det till att läsa en roman?

  Hur går det till att lyssna när någon annan berättar och då liksom själv fylla i och se scener och höra röster?

  Ja höra röster som om man vore bipolär. Nu börjar vi närma oss hjärtpunkten. Man ska vara kluven, man ska kunna ställa sig utanför sig själv och se och lyssna till vad som försiggår.

  Hur går det till att skriva? Det går till på samma sätt som när man läser, man läser texten intensivt och gissar vad som sedan ska komma, tanken rusar före. Dessa gissningar skriver man sedan ner. Och det är tillåtet att ändra.

  Hur är det att skriva? Det är tråkigt som sjutton och obeskrivligt intressant. Man blir aldrig klar. Man kan inte sluta. Man hör hur andra har semester och man tänker att det vill jag verkligen ha. Sedan sitter man där på en strand. Gömd under en handduk ligger datorn. Förstulet tar man upp den. Och sedan är smattret åter igång.

  Hur går det till att skriva litterärt?

  Hur går det till att låta bli?

  Det skulle jag gärna vilja lära mig.

Man tittar bort. Skyndar förbi. Låtsas att man inte såg den.

  Nu prövas min självdisciplin. För första gången på trettio år bor jag åter i en storstad. Nästan hela min litterära produktion har skett i glesbygd. Det var lugnt och tryggt, jag tänkte mig aldrig som författare fast jag skrev bok efter bok. Jag höll på med något bara, visst gick jag upp i det men det var liksom en stilla galenskap. Kanske lite skamlig. När jag gick ut var det ju till skogs. Där växte inte romaner. Skogen var min vän, den omfamnade mig, gav vila och hugsvalelse, den krävde inte, uppfordrade inte, sände inga särskilda signaler just till mig. Skogen var sig själv och lät mig vara där men la inte ens märke till mig. I skogen var jag verkligen fri.

  Det inser jag nu när jag konfronteras med material så fort jag sticker näsan utanför dörren. Och då har jag ännu inte nämnt de människor jag råkar komma i slang med.

  Jag låter i alla fall bli att anteckna. Så länge de ser mig. Sedan: rafs, rafs, rafs, penna papper fort fram! Lappar överallt i väskor fickor och till och med strumpor.

  En konstig fråga som jag får då och då är: var får du allt ifrån?

  Hur kan man fråga så - när skogen är full av träd och staden är full av romaner?

Eftersom jag denna vecka är gästbloggare i Uppsala Nya Tidnings Skrivrummet, tänker jag berätta om hur man gör när man skriver; inte inköpslistor, fakturor, rapporter eller tvättstugelappar. Utan hur man skriver romaner.

  Det finns en uppsjö böcker i detta ämne, även kurser, föreläsningar samt tokmycket tips därute på nätet. Jag har själv hållit kurser, tipsat och hintat och handlett rent tekniskt.

  Vad hjälper det?

  Vänligen glöm allt det där! Tippa alla skrivarmanualer i en sjö, hacka upp en vak först!

  För det handlar inte om teknik. Eller om att vilja vara författare. Det handlar inte ett dugg om dig själv – glöm det! Att skriva är att rätt och slätt vara en förmedlare, att vara en sorts såpad bana eller en lian, för en roman. Den finns där. Hör du tarzanskriket? Det är du som ska förlösa romanen och få den att komma ut i syret så att de andra kan få andas dess luft. Så inte vara feg nu – bara kasta dig ut! Det finns så många av din sort så, vad gör det om just du tappar taget och slår dig gul och blå?

  Men trots att du bör glömma dig själv så tvingas du vara med dig själv hela tiden, diskutera med dig, välja åt dig, reserchen ska vi inte tala om, då är gräl bara förnamnet. Jag måste läsa det här. Nej du ska åka dit. Jamen den här personen måste jag träffa. Nej inte än, först måste du läsa det här och så vidare.

  Självförglömmelse – och ändå ständigt vara utlämnad åt sig själv. Det  är författarens predikament.

Utmattad och glad efter Lilla nobelfestandet till långt fram på natten äntrar jag en tunnelbanevagn i Gamla stan för nu är det bara sängen som väntar. Då lutar sig en äldre dam fram och undrar försynt: Trosell?

  Hon berättar på malungsmål att hon är från Fors by i Malungs socken där romanen Hjärtblad utspelar sig. Hon har nyss läst den. Hon kände igen sig, verkligen. Bredvid henne satt hennes man, född på Söder och onödigt okunnig i malungsmålet får jag då tycka. Men vi två pratade på, om hennes första jobb på Jofa, om kärleken till denne man, flytten till Stockholm och hur hon hade arbetat i en barnbespisning ända fram till pensioneringen. Vårt gemensamma språk bjöd upp till dans. Det var som i boken. Boken läste oss medan vi pratade om den, identiteten, språkdräkten, att Dalarna och Malung alltid är vårt hem precis som för Hulda i romanen, hur långt bort vi än far. Man kan inte resa ifrån sin egen skugga, den följer dig vart du än åker.

  Detta hann vi säga. Och sedan var jag framme i Axelsberg. Vi sa hej. Och ses troligen aldrig mer.

  Korta, intensiva möten, så har det varit hela hösten. Komprimerade samtal som normalt skulle ha delats upp i dagar och veckor avverkas på minuter och timmar. Alltid någon som har läst, som har känt, som själv vill berätta.

   Vilken glädje att som författare få ta emot alla dessa förtroenden! De ropar, de vill bli återgivna igen och igen och i text. Den som ändå hade en hel tomtenissefabrik av skrivare som tog tillvara alla historier! Som liksom frös in berättelserna i genomskinlig klar is, så att alla kunde få se dem.

Alla var där! Att namedroppa är inte att tänka på, spalten skulle inte räcka till.

Jag tvekade inför att gå på ett så fint kalas men är glad att jag gick dit. Efter en utmattande lanseringshöst blev detta belöningen - och vilken fest! En marschallallé samt levande eldar i sk galtar, en sångkör utanför entrén och så fort man kom innanför dörren rosa champagne och små delikata kanapéer. Utanför trängdes paparazzifotografer i väntan på Vargas Llosa.

Det vimlades. Det pussades. Det umgicks och det gicks runt. Slutligen anlände själva huvudpersonen med sitt hov och vi satte oss till bords. Han hade landat i söndags kväll och var förmodligen duven av jetlagen. Jag var lite avvaktande inför hans stora sällskap, gruvade mig för var att hamna bredvid en spansk herre att konversera men slapp. Istället satt jag vid min egen förläggare, därmed kunde ingenting gå fel och det gjorde det inte heller.

Det var faktiskt precis som på nobelfesten, bara mera avslappnat. Det hölls tal. Men dessa var föredömligt korta, den goda maten och de excellenta dryckerna fick ta plats. Till kaffet och avecen bjöds levande musik, det blev dans och baren var öppen. Detta var lilla nobelfesten och sannolikt får jag aldrig uppleva något liknande mer. När en nobelpristagare kommer ut på förlaget skvätter det även en smula på oss andra författare. En fest som denna hör till författandets guldkant.

Sorgkanten är alla författare som inte längre kommer ut, som diskret rensas bort. Som tystnar för gott. Eller som tvingas ge ut på eget förlag. De skulle kunna vara jag. Det kan bli jag.

När nobelpristagaren till sist smusslades ut genom bakdörren till en framkörd limousin stod paparazzifotograferna ännu kvar i kylan. De kunde varit jag. De kan bli jag, en dag. Igår afton fanns jag dock ännu kvar, innanför, i den behagliga värmen.

/Aino

Rapport från en flängande bokskribent i lanseringsarbete med den nya romanen Hjärtblad. Läget är följande: jag har idag hunnit fram till staden Uppsala, nämligen tidningen UNT där jag kommer att vara gästbloggare denna vecka.

Jag var i Uppsala även i söndags, i Akademibokhandeln, seriöst samtalandes med andra författare inför publik. Och jag var där även i tisdags, den gången inbjuden av Bibliotekets vänner genom Aase Fridegård som jag lärde känna när jag bodde i Enköping till helt nyligen.

Jag gjorde inte skandal på Stadsbiblioteket, som i SSAB:s matsal i Borlänge i torsdags, där de stackars järnverksarbetarna höll för öronen med bägge händerna medan de försökte äta med den tredje under tiden som jag orerade i mathögtalaren. Hjärtblad drog definitivt det kortaste strået. Ärtsoppan lockade mera än berättelser från ett tidigare sekel.

Det är som det är. Att befinna sig på turné för att göra reklam för sin egen roman åstadkommer understundom komiska effekter. Till exempel snedseglade signeringar där författaren  alltså jag  sitter i en dragig butik med en nästan synlig dumstrut på mitt huvud. Och kan, trots upprepad och samma fråga, ändå inte svara på var suddisarna finns! Eller kartorna. Eller Nesser, Läckberg, Lärn - ingenting vet man och vem är man egentligen? Till sist vet man det inte själv. Den där boken, har jag skrivit den? Det var isåfall väldigt länge sedan. Jag minns ingenting. Är mitt uppe i dragiga butiker, Bibliotekets vänner och enskilda glädjefläckar när läsare kommer fram.
Har läst. Har tagits med storm rent utav, och vill bara uttrycka, vill sända, vill förmedla - ett positivt svar. Ja, berättelsen gick fram, gick rakt in och berörde. Jag kan se det i deras ögon.
Det är värt vad som helst.

 /Aino

Text till julkonsert med Stefanoskören i St Perkyrkan i Uppsala. Också ett författaruppdrag. Det blev en poetisk monolog i fyra korta delar. Den börjar så här.

"En natt bland alla andra nätter

   av kölden struken vit och sträv"

Varje nytt uppdrag och varje egen idé är både en glädje och en utmaning. Är glad att jag kan känna så efter 40 års journalistiskt skrivande och allt det andra därtill: dikterna, konstböckerna, romanerna, kåserierna, psalmerna och sångerna. Jag har fortfarande roligt. Roligare med åren, faktiskt.

Höga krav har jag på mig själv. Sällan uppfyller jag dem. Ständigt rör jag mig mot de hittills obestigna höjderna. Snubblar och faller djupt ibland. Men det finns alltid väg kvar att vandra. Alltid delmål längs vägen. Alltid en rörelse framåt.

Skitkul, skulle jag kunna skriva om jag uttryckte mig så vulgärt, men det gör jag såklart inte. Inspirerande, spännande, ständigt roligt, skriver jag i stället på mitt mesiga vis...

Sittfläsk har jag rejält tilltaget. Hoppas få nyttja det för mer skrivande på romanen efter julhelgerna. Men just nu är det småuppdragen som gäller. Ett sätt att hålla redskapen vässade och smorda.

/Lena

Den här veckan, från och med i morgon måndag, är vi stolta över att presentera författaren och dramatikern Aino Trosell i Skrivrummet! En slipad gästbloggare, som dessutom har en egen blogg. Läs Lenas intervju med Aino Trosell här. Och häng med henne hela veckan. Det tänker vi göra!

/Anna och Lena

Allt det här har Aino Trosell skrivit (källa: Wikipedia):
Socialsvängen (1978)
Hjärtstocken (1979)
Samnanger (1983)
Facklorna (1985)
Kärleksbrottet 1990
Offshore (1991)
Röda lacket 1994
Under södra korset 1994
Jäntungen (1994)
I Vintergatan (1997)
På en öde ö i havet 1998
Ytspänning (1999)
Om hjärtat ännu slår (2000)
Isbränna och andra berättelser 2000
Lita på Mary 2000
Se dem inte i ögonen (2002)
Tvångströjan (2004)
En gränslös kärlekshistoria (2005)
Nyårsnatt (2005)
Järngreppet (2008)
Hjärtblad (2009)

Foto: Scanpix

Nu har vi börjat ladda inför nästa veckas gästbloggare: författaren Aino Trosell. Spännande och intressant, tycker vi, och som vanligt ska vi suga i oss så mycket lärdom som möjligt av vår gästbloggare, och i bästa fall komma ut på andra sidan veckan som mer insiktsfulla skribenter! Ni lovar väl att hänga på!?

I väntan på att hon kliver in och pratar skrivande i Skrivrummet på måndag, läs gärna hennes vanliga blogg här. Eller Marta Ronnes recension i UNT av senaste romanen Hjärtblad här. Och förresten har Lena intervjuat Aino Trosell också, läs den intervjun här.

Anna och Lena

Tolv författare på tre dagar, en pärs? Nix. Det var hur roligt som helst! Fredag-lördag-söndag i en större bokhandel nära dig mötte jag tre grupper författare och höll igång samtal med dem en dryg timme varje gång. Trevliga människor, ännu trevligare människor och böcker från ok till mycket bra.

Kritiker var inte min roll, utan uppdraget gällde att vara samtalsledare. Somliga författare hade kunnat prata hela timmen (eller längre) själva, till exempel Göran Hägg. Hans bok Gud i Sverige, tar ett grepp inte på Gud men på religiositet och kyrklighet i Sverige från asatro till, tja, Knutby. En bok, där fakta säkert är korrekta, men där författaren tydligt klargör vad han tycker. Men Hägg var hygglig och dominerade inte.

Therése Söderlind berättade att hon skrivit sin bok Norrlands vemod från första kapitlet till sista utan att stuva om, trots att händelserna i boken sker i tre lika tidsplan. Hon har alltså skrivit linjärt, kan man säga. Bearbetat och skrivit om förstås, som de allra flesta alltid gör. Men inte sksrivit varje tidsplan för sig och sedan klippt isär och klistrat ihop. Rätt på bara. Imponerande.

Miljoner har antagligen Jan Wallentin redan tjänat på sin konspiratiosroman Strindbergs stjärna, som sldes till 20 länder innan den ens hann ut i svenska boklådor. Fler böcker på gång.

Owe Wikström, professor i religionspsykologi i Uppsala, musikant, jazzdiggare, författare, skrev Långsamhetens lov, som sålde i sådär 150 000 ex, för ett antal år sedan. Hans nya bok, Älska livet mer än dess mening, har sålts till tolv länder. Andlighet intresserar många. Här får man lära sig att ha andligheten med sig i vardagen i ett sjuveckors övningsprortam. Låter trist? Icke. Det handlar om att vara medveten om livets möjligheter, om skönheten i existensen, om sig själv och medmänniskorna. Handgripligen. Se din nästa. Tala med henne. Bry dig.

Badkruka är helt ok att vara. Augustnominerade boken av Eva Lindström blev "bara" nominerad. Visr att den som inte vill bada är en hyvens mänska i alla fall, som kan hänga med kompisarna till vattnet utan att vara i det. Man får vara som man är. Basta.

Nog så. Jag ska inte räkna upp alla tolv författarna och deras böcker. Men roligt var det. Jag fann att jag trivdes med situationen: att först läsa in böckerna, sedan möta författarna och föra samtal. Det vill jag göra fler gånger! Gärna i tv så att många får möta författarna. Eller bildkonstnärerna. Eller tonsättarna. Jag ser en väg framför mig...

Morgan Alling och Siw Malmkvist måste jag nämna. De har skrivit självbiografier - klart läsvärda. Och skrivna av dem själva. Dessutom är Siwan Morgans faster. Till dem var det köbildning, när de signerade böcker efter samtalen.

Mitt eget skrivande gick däremot i stå förra veckan när jag hade gallstensbesvär i fem dagar och abslut inte kunde tränga så djupt ner i något som man måste i sitt romanbygge. Där rann stipendiepengar bort till ingen nytta. Pilutta gallan!

/Lena

Nu har jag skrivit mitt livs första bilderboksmanus. Eller egentligen gjorde jag det för ett par veckor sedan, så fort som jag kom hem från den inspirerande bilderbokskursen i Stockholm, som jag skrev om här i bloggen. Ja, och egentligen är det ju mest frågan om ett utkast, en idé som pockade på och ville ut, och som plötsligt fick skjuts och energi. Och som nu - vilket gör mig alldeles otroligt överraskad, förtjust och förvånad - en skicklig illustratör är intresserad av att arbeta vidare med. Det är så rasande spännande!

Och jag konstaterar (som så många gånger tidigare), att när man tänjer sina gränser lite, provar något nytt och annat, något okänt, ofta händer det något med kreativiteten då, med idéerna och skrivandet. Att det får fart och schvung.

/Anna

Aporna är fräcka. Kjell Eriksson kan se hur de snor mango från hans träd, när han sitter på sin veranda och skriver. Varje morgon plockar han nerfallna mangofrukter och schasar i väg tjattrande apor. Han köpte huset i Brasilien för ett och ett halvt år sedan. Ett paradisiskt liv, låter det som, när han berättar.

- På verandan kan jag sitta i lugn och ro och skriva utan att störas (utom av aporna). Jag har en kokospalm i trädgården. Och så mangoträdet.

Nu kan det hända att han trots allt blir störd. Mest av trevligheter. Sambon har stor familj och släkt och det är ständigt aktiviteter på gång. Fiske, musselplockning, saker som ska repareras.

- Jag gillar ju att jobba med kroppen. Men min sambos släktingar hade aldrig sett en vitskalle som kroppsjobbade förut...

Uppsalavyer och barndomshändelser, vuxenliv med arbete, kärlek och politik. Sådant flimrar förbi när Kjell Eriksson nu jobbar på sin veranda, där solen mestadels lyser och det är runt 27-30 grader varmt. Är det inte Ymergatan och barndomen, med pappa som jobbade på östra station och mamma som sålde skjortor i herrbutik, han skriver om, så är det Ulva kvarn eller den uppländska landsbygden i största allmänhet.

- Och rosor och magnolior. Och en del skvaller om författarkollegor, säger Kjell Eriksson, men avslöjar inte mer än så.

Tillbaka i Uppsala är han när magnolian blommar på vära breddgrader. I mitten av maj, säger han. Då ska självbiografin vara klar att lämnas till förlaget för tryckning.

Han lovade att berätta hur den första deckaren kom till...

- Det var UNT:s Ann Svalander som ringde och undrade om jag inte hade någoon novell liggande som kunde publiceras i ett nystartat magasin. Visst, jag har några liggande, sa jag, för honoraret var mycket bra. Fast jag hade inga noveller alls, utan fick sätta mig och skriva en jättesnabbt. Den slutade med att en man, som plockade svamp, hittade en död pojke under ett träd. Det där borde man kunna göra något mer av, tänkte jag. Sedan blev novellen första kapitlet i min första deckare. Fast jag förstod inte att det var en deckare jag hade skivit förrän Deckarakademien gav den pris som bästa deckardebut...

Vad trodde du att du hade skrivit?

- En roman om hur en liten by påverkas av ett mord.

Den svampplockande likfinnaren är lantarbetaren Edvard och polisen som kommer tiil brottsplatsen är förstås Ann Lindell. Vars saga nu möjligen är all.

Gästbloggare i Skrivrummet hade Kjell Eriksson gärna varit, om han hade känt sig säker på sitt internet.

- Men väldigt ofta ligger nätet nere. Och det hade inte känts bra att lova blogga en vecka och sedan inte alls nå fram, säger han.

Tack ändå säger Skrivrummet och ser fram emot Kjell Erikssons självbiografi 2011.

/Lena

Skriver om sig själv. Om uppväxten på Ymergatan, om att vara arbetarson och trädgårdsmästare och att otippat bli succéförfattare i deckarbranschen. Det skriver Kjell Eriksson om just nu.

- Göran Greider, Bob Hansson, Lars Ardelius - det går en våg av självbiografier genom litteratursverige, säger Kjell Eriksson i telefon. Och berättar att hans egen... självbok ska ligga på bokhandelsdiskarna nästa höst.

Deckarserien om Ann Lindell är alltså avslutad.

- Man kommer till en punkt när man har mjölkat ur karaktärerna allt. Men man ska väl aldrig säga aldrig. Träffar jag Ann Lindell på stan - det känns som om hon går omkring där - och hon har något spännande att berätta, kan det ju bli en bok till. Fast inte just nu.

Kjell Eriksson har just varit i Frankrike och "promotat" sin senaste bok. Livet har tagit vändningar som han inte hade kunnat tänka sig när han växte upp. Nu är han på väg till sin ö i Brasilien. Där lever han minst halvårsvis med sambo och ny släkt. I morgon berättar han om ö-livet och skrivarverandan. Och om hur första deckaren kom till tack vare UNT:s Ann Svalander. Häng me'!

/Lena

Gästblogga kan Kjell Eriksson inte. Internet fungerar dåligt på hans ö i Brasilien. Särskilt när det regnar. Då blir han avskuren från den virtuella världen. Synd, tycker Skrivrummet som hade öppnat dörren för den uppländske deckarförfattaren och före detta trädgårdsmästaren vid Ulva kvarn.

Det bidde ingen blogg, men det bidde en telefonintervju i stället. Exklusivt för Skrivrummet.

Tio deckare har Kjell Eriksson skrivit om Uppsalapolisen Ann Lindell. Var förra hösten deckare verkligen den allra sista? Kom in i Skrivrummet igen lite senare. Då avslöjar Kjell Eriksson vad han sysslar med just nu!

/Lena

Foto: Hans E Ericson

Vilken tröst och uppmuntran! Att Augustprisvinnaren Jenny Jägerfeld först blivit refuserad, sedan antagen och nu belönad!

Kamrater i eländet, ge aldrig upp! Rätt vad det är, är det någon av oss som förs upp på parnassen.

Som gräset ska vi vara. Låt det storma och regna, vi reser oss alltid upp!

/Lena

Jag erkänner, jag borde förstås ha knattrat ner en massa spännande och intressanta spaningar redan i natt. Nu känns det lite sent. Men okej då, här kommer några iakttagelser från Augustgalan:

Upplägget med presentationer av de nominerade böckerna fungerade himla bra. Välformulerade personer som Daniel Birnbaum, Folke Rydén, Sonja Schwarzenberger, Susanne Ljung och inte minst Hanna Hellqvist (min favorit, ni läser väl henne i DN?) mfl, sa några koncentrerade meningar om varje bok - kändes välslipat och inom en rimlig tidsgräns dessutom.

Jenny Jägerfeld, vinnaren i kategorin Årets bästa svenska barnbok, blev så glad att hon grät, och det förstår jag, det hade jag också blivit. Särskilt som boken tydligen blev refuserad först - vilken revansch!

Fackprisvinnaren Yvonne Hirdman var förstås i högform. Jag mindes när hon var här på UNT och höll föredrag om genus, skärpte blicken i oss alla och pratade om underordning och överordning och var allmänt uppfriskande!

Till sist kan man konstatera att utan gänget från Uppsala stadsbibliotek hade jag varit helt bortkommen under galaminglet. Jag iglade mig fast vid dem under kvällen, stenhårt, och tog samma tåg hem också (fast då satte jag mig - för att inte verka alltför efterhängsen - i en annan vagn). Tack Ulla, Sabina och ni andra! Intressanta betygsdiskussioner hade vi också!

/Anna

Klart jag ska berätta mer om Augustgalan, först bara en snabb redovisning av vinnarna, om nu någon av er skulle missat dem:

Årets svenska skönlitterära bok: Spill - En damroman av Sigrid Combüchenrets

Årets svenska fackbok:Den röda grevinnan av Yvonne Hirdman

Årets svenska barn- och ungdomsbok: Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld,

Den röda grevinnan ska jag absolut läsa, jag är en beundrare av Yvonne Hirdman och berättelsen om hennes mamma verkar oerhört intressant. Här ligger jag och blöder har jag redan läst, och tycker var en klart värdig vinnare i barnboksklassen. Jenny Jägerfeld har driv och berättarglädje. 

Och angående Spill: ja, så småningom ska jag förstås läsa Spill också, det är säkert en fantastiskt fin roman. 

/Anna 

Skvaller, sensationer och skandaler? I morgon, tisdag, utlovar jag en rapport från årets Augustgala i Stockholm, då årets bästa böcker ska utses. Ska bli spännande att se om förhandsomsusade Sigrid Combüchen med romanen Spill tar priset, eller om Sara Stridsberg kniper det med starka Darling River. 

Läs om samtliga nominering till Augustpriset här.

Så nu drar jag i väg till Stockholm, och prisutdelningen i Konserthuset. Tyvärr sitter jag bara i publiken. Men vem vet, ett annat år kanske jag kliver upp på scenen ... oj, där blottade jag en rejäl hybris. Jag tar naturligtvis tillbaka.

/Anna

Tofflan did it! Förrförra veckan, när Ulrika Hurtig gästbloggade hos oss här i Skrivrummet, gick plötsligt antalet träffar upp dramatiskt, mer än dubblerades! Vi är imponerade. Och försöker se och lära. Och att inte deppa ihop alltför mycket över vår egen ofullkomlighet ... För er som saknar Tofflan hänvisar jag förstås till hennes egen blogg, här.

/Anna

Sitt still! Jobba! Säger jag till mig själv. Tusen roligheter pockar på och vill ställa sig i vägen för den mer tuffa del av skrivandet som jag har kommit till. Det är lätt att haka på och skjuta upp slitgöra till en annan dag. En ny psalm här, ett författarsamtal där, prata om läsupplevelser inför en grupp...

Prioritera! Väser jag inombords. Och så gör jag det. Nollställer ett antal dagar, bereder mig på att fara till skrivlyan i Morkarla igen. Då slår magsjukan till. Är det inte själva f-n, klagar jag till maken och drar täcket upp över öronen. Orkar. Inte.

Men då hör jag inombords kära kollegan Annas röst som säger "lågintensivt arbete". Sant. Även om jag inte orkar skriva, kan jag tänka, fantisera mig fram i berättelsen utan några större krav än att då och då krafsa ner några ord i anteckningsboken på nattygsbordet. Så att säga hålla grytan kokande. So be it.

Gästbloggare tänker jag också på i bingen. En tilltänkt kunde inte på grund av intensivt arbete för fängslade författare i Turkiet just nu. Men vi har andra spännande namn på gång. Vänta bara!

/Lena

Lördagmorgon, och kanske borde man pyssla och dona med något, ta det lite lugnt, men jag har ingen lust. Jag vill skriva på min bilderboksidé! Usch vad man blir odräglig och stirrig när man har en idé och en tanke som ligger och glöder inombords, och inte riktigt får komma ut. Eller snarare: usch vad jag blir odräglig. Andra reagerar kanske annorlunda. 

I övrigt håller jag med Lena om värdet av skrivarkurser, att man inte minst blir en bättre läsare. Och, tänker jag, att man inspireras att tänka friare, annorlunda! Så ja, Lena, jag är med på den där kursen du talar om sist i ditt förra inlägg! Fast om man gått tre ÅR på skrivarkurs redan, är man kanske diskvalificerad? 

/Anna

Lyllos Anna som har varit på barnbokskurs och fått inspiration! Det är så roligt att gå på kurs, när det handlar om det man brinner för. Till skillnad från kurser man påtvingas i yrket för att lära sig nya ekonomisystem och telefoner och allt nyttigt, nödvändigt och trist.

Hjärterötterna kan man slita ut i en poesikurs. Man skriver, lägger upp sin nakna själ på bordet till allmänt beskådande, dvs läsning och kritik. Oj, vad de blöder! Aj, vad det sliter! F-n, vad missförstådd man blir. Eller inte... Kanske är det man själv som har missat. Kanske kan man ändra där, tänka om här och peta undan det där. O, vilken dikt det blev! Vad den lyfta när också man själv blev en kritisk och intresserad läsare och såg det som behövde ses.

Gittan Östlund i Lövstabruk, pensionerad rektor från Biskops Arnö, håller fantastiska skrivarkurser. Främst lär man sig bli en god läsare. Sen blir man kanske på kuppen en bättre författare. Om man är flexibel nog, sträng mot siog själv och har någon sorts fallenhet för det hela. Samt bra sittfläsk. Åtminstone om man vill skriva romaner. Dikter kräver inte lika mycket sittfläsk.

Nu gäller det för mig att skriva fram till slutet av min roman. Jag vill ha råtexten - alltså från första till sista sidan - klar under den här skrivarperioden i Morkarla. Sen ska texten få ligga till sig över jul. I januari ska jag strängeligen läsa den högt, ändra det jag kan och orkar. För att sedan be tre intresserade, men likaledes stränga och därtill kunniga, personer att läsa, kritisera och säga nån sorts ja eller nej.

Magkänslan är viktig. Plus synpunkter på dialog, gestaltning och själva storyn.

Gräsligt läbbigt men samtidigt ljuvligt spännande är detta. En resa jag inte vill vara utan. processen alltså.

En kurs med andra i samma skrivrum skulle sitta fint. Någon?

/Lena

tjänstledig från UNT till vecka 48

Artisten Annika Norlin, vilken drömgäst i SVT:s Babel i torsdags, så smart och välformulerad - jag har fått en ny idol. Särskilt snyggt hur hon ifrågasatte varför alla jämt frågar henne när hon ska skriva sin första roman. Som om det inte var bra nog att skriva låttexter. Hur hon synliggjorde hierarkierna där, i den litterära världen. Och hur det slutade med en uppmaning till Torgny Lindgren att skriva en låttext - härligt!

I övrigt kan man ju notera att när Aftonbladets Åsa Linderborg, Sydsvenskans Per Svensson och Dagens Nyheters Björn Wiman skulle nämna årets bästa böcker, var det enbart manliga författare som föll dem på läppen. Som Mario Vargas Llosa, John Ajvide Lindqvist, Karl Ove Knuasgård, Henrik Berggren, Roberto Bolaño. Inget kvinnornas år i Babelstudion, med andra ord. Kändes onekligen ganska ensidigt. Och förresten så satte Åsa Linderborg villigt betyg på litteraturåret 2010 också. Lika entusiastisk är hon inte till UNT:s försök att sätta betyg på all kultur under en månad. Läs hennes artikel här. Och Lisa Irenius utmärka krönika om betygen här.  Läs också Lisa Irenius i unt.se/kulturbloggen. 

/Anna

Jag känner mig så rasande inspirerad, nu virvlar tankarna! Jag har varit på kurs, bilderbokskurs med forskaren och kritikern Ulla Rhedin, och samlat på mig en hel mängd med nya intryck och viktiga tankar om bilder, böcker, barn och läsning.

För en utpräglad textmänniska som jag själv, var det bara att suga åt sig, att lyssna och lära. Jag fastnade särskilt för resonemanget om bilderböcker där bilden så att säga expanderar texten, där texten inte står för sig själv utan kräver bilden för att bli fulländad. Egentligen självklart när man tänker på det, att det är så en bilderbok borde fungera - men som skrivande person var det ändå en tankeställare: aha!

Vi resonerade också kring spännande, starka och normbrytande bilderböcker från Norge, som Gro Dahles och Sven Nyhus fantastiska Snäll, Den arge och Roy, och från Danmark Oscar K. och Dorte Karrebæks Idiot!. Samtiliga nämnda titlar är för övrigt utgivna på förlaget Daidalos - som tydligen var det enda svenska förlaget som vågade ge ut dessa möjligen skrämmande men skärande angelägna böcker. Heja Daidalos!

Och ja, nu är jag inspirerad. Nu vill jag skriva bilderböcker. Farliga bilderböcker, som tänjer gränser!

/Anna

Osedligheter, passioner, psykbryt, djupdykningar, vinorgier och filosofi- och konstsnack... Så skulle man också kunna uttrycka den. Handlingen i boken jag skriver. sånt finns med som pusselbitar. Av dessa ämnen skulle man kunna skriva en diktsamling likaväl som en deckare eller just den bok jag skriver.

Prasslar och spökar det i Morkarlaskogen de närmaste två veckorna, är det jag som spankulerar kring för att hjärnan jobbar bättre då, när jag har kört fast. Nåde den älg eller varg som stör mig!

Sitter hemma i BJörklinge gör jag också emellanåt. Det verkar vara omöjligt att hålla två tjänstlediga veckor helt lediga. Dvs fria som skrivveckor för mig. Alltid är det något. Vanja Brunzells jordfästning - en vän går bort och det är ingenting man kan lämna därhän. Ta avsked, hedra den döda, minas goda stunder som mitt 50-årskalas i hennes ateljé, hur det var att mannekänga... Barnbarn fyller år - man struntar inte i ettåringens födelsedag. Den glädjen vill man alllt få uppleva. Seminarium i Sigtuna - inbokat sedan länge. Författarmöten - inbokade och spännande. Skrivrummet - bloggar man så bloggar man.

Sex hela skrivdagar - med sovmorgnar o sena nätter - blir det dock av de två veckorna plus några timmar här och där. Gott nog så. Råmanuset ska bli klart under den här perioden. I Januari ska jag sedan bearbeta berättelsen efter bästa förmåga. slipa dialogerna, lägga till och dra ifrån, fördjupa, byta berättande mot gestaltande där så behövs. Det är ett slitgöra som innebär ont i rumpan, huvudvärk, vredesutbrott, gnäll, sura miner, promenader, prata högt för mig själv... Varken romantiskt eller tjusigt. Bara jobb utan timpenning. Men då och då glädje. Och, i bästa fall, till slut jubel. Klaaar!!!

Förlagen... tja, det är en helt annan historia, som jag återkommer till under våren i takt med refuseringsbreven. Eller, tänk om tänk om tänk om, ett förlags-ja!

Egenutgivning kan bli ett aktuellt bloggämne...

/ Lena

Tack kära Tofflan för en rik bloggvecka! Vi har läst och inspirerats till att själva ta nya tag i bloggosfären. Du fortsätter väl titta in i Skrivrummet?! Du är självklart alltid välkommen att kommentera, mesigt eller djärvt, ös på bara!

Vi följer din blogg!

/Lena

Okej, att hålla på och mesa med ett par inlägg i veckan är ingenting att hålla på med, det förstår vi nu efter att Tofflan visat oss hur det ska gå till: Tre inlägg om dagen, minst. Med bra innehåll, dessutom! Tack Ulrika, för en rik och rivig vecka!

/Anna

Ett stort TACK och ett sista inlägg för att skoja lite med Lena och Anna. Framför allt den senare som fick känna på min petighet när det gäller presentationstexten om mig. Här kommer en egen sån text:

Namn: Tofflan

Ålder: 48

Bor: I Nyby på en författargata varannan vecka och varannan vecka i Himlen i Förorten

Gör: Söker jobb, bloggar, skriver, läser, städar, skjutsar familjen

Är: Arbetssökande (har du hört det förut) informatör, redaktör, skribent, kär

Har: Alltid en bok med mig, många skelett i garderoben, ett behov av att skriva

Styrka: Enormt självkritisk, envis, rak, levererar i tid, rätt snäll mot de snälla

Svaghet: Enormt självkritisk, envis, alltför rak, rätt elak mot de elaka

Längtar efter: Ett jobb

Avskyr: Falskhet, skvaller och skitsnack bakom ryggen

Dricker: Kaffe, vatten, mjölk, rödvin, öl

Gillar med Uppsala: Gamla Uppsala

Saknar i Uppsala: Vatten! Fyrisån är inget Vatten!

Har skrivit: En massa osignerat i tjänsten, bloggposter, gästinlägg i Skrivrummet den 9 -15 november 2010 (det lägger jag in i mitt CV!)

På gång: Fortsätta söka jobb, ansöka om a-kassa, fira svägerskan som fyller 50, troligen hämta hit mamma till jul eftersom handläggaren som sköter riksfärdtjänsten i Byhålan inte läser ansökningarna, enligt egen utsago.

Tackar Lena och Anna för: Den här veckan som gästbloggare hos er! Det var roligt att få "höra till" en arbetsplats en stund, om blott just för en stund...

Behöver: En ny trådlös datormus - min har blivit utsliten av allt bloggande!..

Hoppas: Att vi ses på en blogg nära dig, till exempel min... ;-)

 //Tofflan

Det finns lagar och regler i vårt land. Det är bra. Vissa lagar kallas för grundlagar och dessa är, förutom som namnet förtäljer GRUNDER, också mycket svåra att ändra. Yttrandefriheten ingår i en sån lag. Det vill säga rätten att yttra sig, att ha åsikter utan att bli censurerad. Glöm aldrig bort det! Detta är av vårt lands bra lagar. Men inte bara vårt land behandlar yttrandefriheten, även FN har en deklaration om den liksom att det i Europakonventionen finns ett textstycke om den.

Vi ska vara glada att vi har den här lagen. Vi ska vara glada att våra skribenter - författare, journalister med flera - inte kastas i fängelse för att de uttrycker sina åsikter i tryckt form. Men vi ska också vara varsamma. Att utnyttja rätten att yttra sig fritt till att hetsa mot folkgrupper är INTE OK. Det är så kränkande. Tro mig, jag vet - på grund av det sätt jag lever (som inte skadar nån annan, märk väl!)

Med tanke på yttrandefriheten känns det lite roligt att veta att Uppsala ska få ett eget Speaker's corner, det har bestämde kommunstyrelsen så sent som i början av november. Nu letas lämplig plats. Tanken är att vi ska få vårt Speaker's corner klart att användas från och med nästa höst. Häftigt!

Men till dess... Använd din rätt att yttra dig genom att skriva. Blogga, till exempel. Det är helt gratis!..

//Tofflan

PS Nån som kan erbjuda mig en gratis kurs i rubriksättning??? Detta var bedrövligt...

Det undrades av en viss Lena i en av veckans tidigare kommentarer huruvida jag fortfarande skriver dikter. Jag vet inte om 2001 klassas som fortfarande, men den här svarta saken är nog den senaste jag har skrivit:

Lättare att leva?
När skärvorna klirrat färdigt
mot betonggolvet
- ska jag äntligen
få höra
tystnaden då?

När inga gräl
längre gör schackrutiga snitt
över bröstkorgen
- ska det bli lättare
att leva då?

En lögn
är ingen lögn
eller blir lätt till två
Var står jag då?
Överst på toppen
av gödselstacken
eller med huvudet
djupt begravet
i sanden från locket
på min kista?

(Usch, så svart! är min kommentar idag, nästan tio år efter att jag skrev detta!)

//Tofflan

Tofflan: Elias, har du skrivit nån bok nån gång?

Elias: Jaa, en som jag har gjort i skolan.  Den hänger här, vänta lite...

T: Vad handlar den om?

E: Den heter Igelkotten som gick vilse i skogen.

T: Är den spännande?

E: Lite spännande i alla fall.

T: Är den sorglig?

E: Bara pyttelite.

T: Har du skrivit fler böcker?

E: Det var en som jag inte blev färdig med, Påskhönan heter den. Den ligger här hemma nånstans.

T: Vet du vad min första bok hette?

E: Neej...

T: Jag tror att den hette Sagan om sura Lena med långa tofsen.

E: Var den bra?

T: Ja det var fler berättelser i samma bok. Fast omslaget på boken var rätt fult, det var helt svart...

E: Skrev du inte namn på den?

T: Nja, det minns jag inte.

E: Var den spännande?

T: Det var nog mest barnberättelser. Lite knäppa berättelser, så där.

E: Sorglig att man började gråta av den?

T: Neeej, den handlade ju om en tjej som var skitsur. Hon grinade illa på bilderna.

E: Hade du flera sagor alltså i en bok? Vad hette de andra sagorna? Skrev du fint?

T: Ja det var flera sagor i samma bok, men jag kommer inte ihåg vad de andra sagorna hette. Jag skrev rätt fult och jag stavade inte så bra, men jag ritade ganska OK. Sura Lena, till exempel, hade en stor tofs som stod rakt upp. Men alltså jag var fem år, vet du. Det är länge sen. På stenåldern...

E: Kan vi inte skriva en bok du och jag? Du kan komma på vad vi ska skriva om och jag kan rita och måla.

T: Men nu är ju klockan ganska mycket...

E: I morgon när jag vaknar ska jag skriva ner på ett papper vad sagorna ska heta i vår bok. Tre eller fem gör vi. Sagornas värld, kan den heta.

T: Mmmmmm...

//Tofflan

Elias läser en bok om en kanin som var ganska enkelspårig i sitt språk. Boken fick han förstås av Tant Tofflan.

En mig närstående Vän tycker att jag är för mesig här i Skrivrummet. Vännen känner inte riktigt igen mig, alltså. Hmmm... Ska jag tolka det positivt eller negativt? Äh, jag väljer att ta det till mig och göra nåt åt det. Men kanske att bitskheten passar bättre i min egen personliga blogg... Vid närmare eftertanke har jag i vart fall delat ut en svart bak här i Skrivrummet och det var rätt modigt!

Men hur vill jag ha det när jag skriver? Att ge och ta kritik är baske mig inte lätt! När jag skrev i tjänsten tidigare önskade jag ofta att jag hade kunnat få konstruktiv kritik. Nu var den arbetsplatsen inte nån stimulerande och kreativ arbetsplats, så kritiken man fick sig till livs var enbart negativ eller möjligen ett stort: JAHA... Och då blommar man ju inte direkt.

Det är emellertid väldigt svårt att ge kritik som är konstruktiv. Första regeln, INNAN man ger nån sorts kritik, tycker jag handlar om allmän hyfs:

• VILL skribenten ifråga HA nån sorts kritik över huvud taget?

För varför ska man komma med oombedda råd egentligen? Oombedda råd handlar mest om att man så gärna vill framhålla sina egna åsikter om andras verk, tycker jag...

Viktigt är sen att ge både positiv och negativ återkoppling. Jag själv har en tendens att hänga upp mig på detaljer hos folk, som korrekturfel. Det är ju bra också, men jag tror de allra flesta som vill få sina alster bedömda föredrar en helhetsblick. Jag vidhåller dock att det är viktigt att det inte finns några korr- eller stavfel i en text. Sånt stör nämligen oerhört och förstör i alla fall min läsupplevelse.

Som jag tidigare nämnt kan jag inte korrläsa mina egna texter. Fästmön rycker in när hon har tid, men ibland önskar jag att jag hade en sekreterare som kunde rödpenna (ett verb av ett substantiv är inte alltid så lysande, men här blev det lite kul, tycker jag) mina litterära försök.

Jag är dessutom en väldigt lättstörd skribent och vill ha lugn och ro och tyst omkring mig. Det har inte känts riktigt rätt att "låna" lillkillens rum om kvällarna och sitta där inne och hamra på mitt tystgående tangentbord, MEN... Han har vänligen upplåtit såväl skrivbord som rum åt mig. TACK, Elias!

 Elias säng har många gånger sett inbjudande ut, men jag kan ju inte lägga mig och snarka när jag PÅSTÅR att jag sitter och skriver i hans rum...

I fredags kväll satt en av Elias systrar och skrev inlämningsarbeten till skolan. Hon satt med oss i vardagsrummet. TV:n spydde ut ett musikprogram för barnrumpor (Idol eller Idomin eller vad det nu heter). Samtidigt blippade det och bloppade på hennes dator när hon fick meddelanden av olika slag från vänner och bekanta. Tänk att jag skulle INTE ha kunnat åstadkomma en enda rad i den miljön. Hon skrev två artiklar.

Så för egen del lånar jag ett visst pojkrum ett par dar och kvällar till och så säger jag: Öronproppar - halleluja!

//Tofflan

Jag måste återvända till det här med input och läsandet. Detta därför att jag tycker att den som inte läser lever ett torftigt liv. Inte för att det är FINARE att läsa böcker utan därför att man missar så mycket om man INTE läser böcker!

Okejrå, böcker kostar pengar. Sänkningen av bokmomsen för några år sen gjorde inte direkt några underverk vad gäller priser på böcker, MEN! Det finns "knep":

• Låna på bibliotek
• Låna av kompisar
• Byt böcker med kompisar
• Köp pocketböcker
• Köp böcker på nätet
• Gör FYND på antikvariat

Jag har ett favoritställe i Stockholm, ett MEGA-antikvariat, som jag för det mesta uppsöker när jag är i Stan. Där gör jag verkligen FYND! I augusti, till exempel, hittade jag... eh nej... En mig närstående person hittade åt mig en bok som var relativt nyutkommen, Birgitta Stenbergs Eldar och is. Jag tror att den kom ut så sent som i april - och detta var augusti, alltså. Vad jag gav för boken? Tio spänn. Jaaa, du läser inte fel! En relativt ny, inbunden bok för tio spänn. Den var säkert bara läst en enda gång.

//Tofflan

PS Jag tänker naturligtvis INTE avslöja vad antikvariatet heter! :D

PS2 Idag är det ju Fars Dag. Du som har en far att fira ger honom väl ett bokpaket???

Ett av de mest annorlunda språk jag kommit i kontakt med är teckenspråket. Jag kan inte lämna Skrivrummet utan att nämna det. För det finns inget vackrare språk!

Många tror att teckenspråket är internationellt - fel! Alla länder, tror jag, har sitt eget teckenspråk som då ofta är kulturellt anpassat till landet i fråga.

Teckenspråket har nån form av skriftspråk, men jag tror inte att det används. Det är ju i stället ett visuellt språk, ett språk där man inte bara använder händerna utan ansiktet och ibland andra delar av kroppen också. Även små förändringar, nyanser, betyder nåt, till exempel ett höjt ögonbryn, som kan signalera att man ställer en fråga.

Första gången jag såg nån teckna var det som att se en teaterpjäs. Med ett a i teater. Inte teaaaaaaaaaaater som jag tycker kan vara ganska pretto ibland. Teckenspråket är allt annat än pretto. Det är både jordnära och som sagt väldigt, väldigt vackert.

I mitt förra liv jobbade jag bland annat med information till döva. Jag jobbade också MED döva. Det är en upplevelse som har berikat mitt liv mycket. Jag minns de få gånger vi samtalade utan tolk i början. Jag var helt slut efteråt av all koncentration. Betänk då att döva hundra gånger oftare än du själv måste ha denna höjda koncentration VARJE DAG. "Mina" döva medarbetare och den duktiga tolken, numera vänner jag alltför sällan träffar, lärde mig mycket om ödmjukhet utan att de använde pekpinnar. TACK!

Vårt samhälle skulle ha blivit tillgängligt för alla bland annat informationsmässigt i år, 2010. Men var är då all information på teckenspråk? Nån som har sett nån??? Bara för att döva är en tyst grupp tycker jag inte att det känns särskilt rättvist och "tjugohundratioigt" att det saknas information på teckenspråk på offentliga myndigheters eller verksamheters hemsidor. Därför gör jag som på min blogg: delar ut en svart bak till alla som BORDE ha information på teckenspråk men som inte ha det. SKÄMS på er!

//Tofflan

PS Det var SKITKUL att få dela ut en svart bak i en annan blogg än min egen! Moahahahahaaaa...

Det finns ett antal nya kanaler som i rask takt - och just för att de är så snabba - utvecklar egna språk. Jag tänker då på sms-svenska, men även på micro-bloggandet i Twitter. För båda gäller att man har ett begränsat antal tecken. Detta medför ett behov av att skapa nya förkortningar.

Skrattade lite åt mig själv häromdan när jag läste nånstans och ungefär

• "Gör detta, vänligen OMG"

OMG läste jag ut som

• "Oh My God"

vilket är en typisk sms-förkortning.

I själva verket avsågs den gamla förkortningen

• "Omgående..."

Twitter är nåt jag började med för inte så länge sen. När man twittrar skickar man korta meddelanden via datorn eller sin mobil till en sajt eller en mobil. För man har följare och kan själv följa olika personer. Vidare kan twittret kopplas till ens blogg - så som jag har gjort. Det blir ofta nån sorts "status-, läge- eller humörkommentar". Eller också en puff för ett nytt blogginlägg. Via Twitpic kan man dessutom skicka upp bilder från till exempel mobilen. Jättekul ibland när man är ute och ser nåt kul/snyggt/intressant som man då fotar och skickar iväg.

Liksom när det gäller bloggar kan man blockera personer. Inte för att det gör så stor nytta, det finns ju alltid sätt att komma över "informationen" ändå om man är så väldigt nyfiken på nån som har blockerat en. För mig är blockeringsfunktionen främst en markering att man inte vill ha nån kontakt med personen.

Nej, nu är det dags att kasta sig in i en leksaksaffär och försöka hitta en present till en sjuårig flicka. Himla praktiskt att kunna "twitpica" lämpliga presentförslag - eller mindre lämpliga - till en på området mer kunnig person!

                                                                                                                                                                        En skottkärra kanske vore en lämplig födelsedagspresent. Den sjuåriga lilla flickan kan då bidra till snöskottningen.

//Tofflan