UNT.se

Trenden att mat ska lagas i stora kök och sedan transporteras längre sträckor finns inom så väl skolan och förskolan som hemtjänst och sjukhus. Argumentet är ofta att stordrift är billigare än småskaliga verksamheter. Ett annat tungt vägande skäl för många för att gå från smådrift till stordrift var att det för några år sedan blev högre krav på tillagningsköken. Flera av kommunernas och landstingens kök levde inte upp till de nya kraven och av ekonomiska skäl valde många att bara bygga om ett fåtal kök i stället för allihop.

Så tänkte även Akademiska sjukhuset. I stället för att totalrenovera det nedslitna sjukhusköket bestämde man sig för att börja köpa in mat från landstinget i Västmanland, vilket enligt kalkylen skulle göra att sjukhuset sparade åtta miljoner kronor per år. Dock visade det sig vara stor skillnad mellan teori och praktik. I stället för att minska så ökade matkostnaderna och som UNT skrev i går måste man nu bygga ett nytt kök för minst 125 miljoner kronor. Dessutom är det fler patienter som är missnöjda med maten i dag än när sjukhuset lagade maten i egen regi och färre får i sig det dagliga näringsbehovet.

Speciellt det sistnämnda är ett stort problem. När man är inlagd på sjukhus är kroppen i regel inte i topptrim och om det är någon gång man är i särskilt stort behov av näringsrik mat så är det då. Näring är en viktig del av läkningsprocessen och näringsfattig kost – alternativt mat som är så oaptitlig att man knappt äter den – kan i värsta fall förlänga sjukhusvistelsen eftersom människor inte tillfrisknar så snabbt som de skulle kunna göra.

Därför är det bra att Akademiska sjukhuset har börjat se över patienternas matsituation och planerar för ett nytt kök. Bäst är om maten lagas så nära patienterna som möjligt, men även fram till dess borde det vara självklart att det ställs höga krav, både på näringsinnehåll, smak och aptitlighet.

Susanne Nyström

En politik som går på tomgång, fallande opinionssiffror, ett allianssamarbete med synbara inre slitningar i kombination med en revanschsugen socialdemokrati. Utgångsläget inför valet 2014 kunde vara betydligt ljusare för Moderaterna.
Det är också uppenbart att de känner sig pressade – vilket bland resulterade i bytet av partisekreterare tidigare i år.
Men krismedvetenhet allena är inte tillräckligt för att i grunden vända utvecklingen. ”Det har skett en stor opinionsförskjutning i svensk politik, där Socialdemokraterna gått framåt och vi befinner oss i ett underläge. Vi måste nu jobba oss tillbaka”, konstaterar den förre partisekreteraren Per Schlingman till Ekot då han kommenterar sitt beslut att återvända till partihögkvarteret. Det är uppenbart att en av skaparna av de nya Moderaterna är redo att kvala upp ärmarna och ta sig an uppgiften att åter hitta en lika vinnande slogan som ”det nya arbetarpartiet”.

Efter valet 2010 utnämndes Schlingmann till statssekreterare med uppgift att sköta regeringens kommunikation. Det tog inte lång tid innan han fick öknamnet regeringens propagandaminister.
Men så mycket propaganda har det inte blivit. Schlingmann har visserligen alltid varit mannen som gillat att verka i det fördolda snarare än i rampljuset, men de senaste åren har han varit så gott som osynlig för de breda väljarskarorna. Något synbart avtryck har hans arbete inte fått.
Nu återgår han alltså till en mer välbekant roll, som superstrateg för de nya Moderaterna. Den nye partisekreteraren Kent Persson får därmed nöja sig att till att bli ansiktet utåt. Den som får i uppdrag att åka land och rike runt för att förmedla Schlingmanns nya budskap. Det borde vara en uppdelning som passar dem rätt väl. Om det också går hem hos väljarna återstår att se.

Emma Wange

Jag var förföljd. Jag hade inget skyddsnät. Wanja Lundby Wedin var elak. Smakproven från förre S-ledaren Håkan Juholts kommande bok innehåller inga överraskningar och det var heller inte att vänta. Det speciella med Juholts år vid makten var ju att allt skedde inför öppen ridå.

Vi vet redan allt och lite till (tack vare att han inte ens kunde hålla reda på partisekreteraren Carin Jämtins telefonnummer). Det Juholt kan bidra med är möjligen hur det kändes att stå mitt i stormen, men också det är välkänt: det var förstås jobbigt.

Johan Rudström

Omkring 100 miljoner kronor om dagen (60-130 miljoner enligt beräkningar) kostar den pågående byggkonflikten där VVS-montörer och plåtslagare. Bland de storbyggen som stoppats finns bland annat nya Karolinska Sjukhuset i Stockholm.

Konflikten i sak gäller lärlingarnas löner och arbetstiden, där fack och arbetsgivare har mycket olika syn, både på hur det verkligen förhåller och på hur det borde vara. Oavsett rätt och fel, och mer eller mindre rättmätiga krav, är de strejkåtgärder som gjorts alldeles orimliga. Dels gör den ekonomiska skadan för företagen att förhandlingarna närmast kan liknas vid utpressning – dels är de företag som valts ut i konflikten sådana som tidigare misshagat facket Byggnads genom att till exempel vara aktiva i arbetsgivarorganisationer. Det senare är tyvärr ingen ovanlighet just inom byggsektorn.

Johan Rudström

Flygbolaget Skyways har gått i konkurs. Den kan följas av fler i en hårt ansatt bransch, med konstant ökande bränslepriser och benhård konkurrens. Det kan vara dags att påminna om Virgingrundaren Richard Bransons recept på att snabbt bli miljonär – att vara miljardär och köpa ett flygbolag.

SAS flyger dock vidare, med fortsatta miljardförluster och med den svenska, norska och danska staten som huvudägare. Närmast ska ett åtgärdsprogram (i en rad av många) spara fem miljarder kronor på två år.

Alla försök att sälja SAS har hittills misslyckats, en affär med tyska Lufthansa lär ha varit närmast att gå i lås. Den svenska staten bör fortsätta försöken att minska sitt ägande i den riskfyllda flygbranschen.

Johan Rudström

Vem vill inte åka till London? Men det finns en typ av turism dit som bör stoppas – och som nu kan komma att stoppas tack vare ett initiativ av Cecilia Wikström, EU-parlamentariker (FP). Det handlar om det otyg som kallas förtalsturism och som enkelt uttryck innebär att en nyhetsredaktion riskerar att bli åtalad i ett annat EU-land för något som publicerats i utgivningslandet. EU-parlamentet beslöt för en dryg vecka sedan att begära ett formellt lagförslag från kommissionen för att få bukt med denna trafik.

Den danska tidningen Ekstra-Bladet granskade häromåret turerna kring den krisdrabbade isländska banken Kaupthing. Granskningen befanns vara helt i sin ordning av Danmarks motsvarighet till Pressens opinionsnämnd, men Kaupthing stämde Ekstra-Bladet i London. Inför hotet om en skadeståndsdom i Storbritannien pressades tidningen till förlikning och en ursäkt. I Sverige har Expressen hotats med stämning i London för artiklar som tidningen publicerat i Sverige.

Den brittiska regeringen har själv aviserat en lagändring– men förslaget gäller tills vidare bara åtal som drivs fram av personer eller företag utanför EU. Beslutet i EU-parlamentet innehåller inga sådana begränsningar.

Fallet med Ekstra-Bladet visar vad som kan hända om bestämmelserna inte ändras. Redaktionerna tvingas anpassa sig inte bara till lagstiftningen i det egna landet utan till förtalsparagrafer i 27 olika länder. Resultatet kan bara bli självcensur. EU-parlamentet har gjort en stor insats för pressfriheten.

Håkan Holmberg

Flera studier har visat att risken är dubbelt så hög för en kvinna som för en man att drabbas av en whiplashskada. Varje år anmäls cirka 30 000 whiplashskador enbart i Sverige. Av dem uppges cirka hälften ha uppstått efter att bilen blivit påkörd bakifrån.
Men då man studerar effekterna av den här typen av krockar används endast en typ av krockdocka – som motsvarar en genomsnittlig man.
De studier som utförts har visserligen gett goda resultat i form av effektiva whiplashskydd. De fungerar dock betydligt bättre för män än för kvinnor. Det är i grund och botten inte så konstigt. Kvinnor har ett annat rörelsemönster än män vid en krock. 2009 konstaterade exempelvis försäkringsbolaget Folksam att whiplashskydden ger en sämre skyddseffekt för kvinnor än för män. I genomsnitt reducerades risken för skada med cirka 60 procent för män medan den för kvinnor reducerades med cirka 45 procent.

Samhällskostnaderna för whiplashskador uppgår till flera miljarder kronor per år. För de enskilda individer som skadas går kostnaderna inte enbart att mäta i pengar.
Man behöver inte vara feminist för att fråga sig varför det dröjt till 2012 innan det finns en krockdocka som ska motsvara en genomsnittlig kvinna att tillgå vid krocktesterna. Det borde ha funnits lika länge som man vetat att det finns skillnader på hur män och kvinnor skadas vid en krock.

Emma Wange

Aftonbladets ledarsida har en poäng när man påpekar att staten inte ska sätta lönerna på arbetsmarknaden. Kolumnisten Ingvar Persson skriver (18/5) att det statliga Medlingsinstitutet hela tiden tycks utgå från att industrins norm för löneökningar, i år 2,6 procent, är det som ska gälla. Och att det har lett till rumhuggna förhandlingar inom exempelvis Hotell och restaurang fär arbetsgivarparten ska ha suttit sammanlagt 31 minuter vid förhandlingsbordet.

Så får det naturligtvis inte gå till. Sveriges tradition är att parterna förhandlar om lönen och den modellen har tjänat landet väl. Samtidigt måste någon ta ansvar för en fortsatt god reallöneutveckling efter industriavtalet. Och ansvaret faller på arbetsgivarna och facket, som båda hittills varit dåliga att se bortom egenintresset.

Johan Rudström

Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) uttryckte sig utan tvekan klumpigt, när han konstaterade att arbetslösheten är låg bland etniska svenskar. Men reaktionerna på hans uttalande står ändå inte paritet till vad han faktiskt sade under en intervju med TT.

”Hur länge ska man vänta innan man stimulerar ekonomin? Till tio procents arbetslöshet? Det är nu en arbetslöshet som ni beskrev som massarbetslöshet 2006,” frågade TT.
”– Det är inte korrekt att beskriva Sverige som i ett läge med massarbetslöshet. Om man tittar på etniska svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet. Vi beskrev då (2006) ett vidare utanförskap som handlade om att en stor del av de som var i arbetsför ålder, men som inte jobbade, inte beskrevs som arbetslösa. Och utanförskapet har minskat”, sade Reinfeldt.

Man behöver inte hålla med Reinfeldt om hans analys, men att dra slutsatsen att han med sitt uttalande legitimerar etnisk diskriminering (Ylva Johansson (S) till Nyheter 24.se) eller att han spelar SD i händerna genom att bekräfta att vissa har mer rätt till Sverige än vad andra har (Fredrick Federley (C) till Aftonbladet) är milt uttryckt att övertolka uttalandet.

Missförstå mig inte. Reinfeldts ordval var utan tvekan klumpigt. Han borde ha uttryckt sig på ett annat sätt. Men att vissa har lättare att få jobb än andra är ändå inte ett helt okänt fenomen. Det är exempelvis enklare för en 27-åring med en akademisk utbildning att etablera sig på arbetsmarknaden än för en 17-åring som hoppat av gymnasiet.
Det hade också varit bättre om Reinfeldt i stället konstaterat att stimulanser inte alltid är rätt medicin att ta till för att minska arbetslösheten. I synnerhet inte då delar av den rådande arbetslösheten i mångt och mycket kan förklaras med strukturella problem snarare än konjunkturella problem.
Men det sade han inte. Så nu står vi där med en pseudodebatt, huruvida statsministern bekräftar att vissa har mer rätt till Sverige än vad andra har i stället för debatten om vilka åtgärder man ska ta till för att minska arbetslösheten.

Emma Wange

När förbundskansler Angela Merkel och Frankrikes nye president Francois Hollande träffades för första gången var syftet att visa upp en tyskfransk enighet. Men ytan bubblar oenigheten upp, när de intervjuas var och en för sig är de faktiskt oeniga om det mesta vad gäller ekonomisk politik.

Båda säger sig vilja rädda kvar Grekland i eurosamarbetet. Men Hollande, som sagt sig vilja omförhandla europakten, vill att det ska ske genom att "skapa tillväxt" i Grekland, vid sidan av besparingarna. Merkel, som nätt och jämnt fått igenom hårt villkorade grekiska stödpaket i förbundsdagen, håller god min och säger ungefär att "ja, ja, det ordnar sig nog med det där".

Det ordnar sig inte för det kaotiska Grekland, det är nu uppenbart för alla. Ett enigt EU skulle ge en strimma hopp åt grekerna, men då handlar det om mer än bara ord.

Johan Rudström

Att skärpa lagen om åldersdiskriminering är bra. Att neka människor bensinkort och mobilabonnemang med hänvisning till att de är för gamla är naturligtvis inte okej. Äldre människor ska också kunna tanka och skicka sms.

Det är dock bra att krogar och klubbar får ha kvar möjligheten att ha en högre åldersgräns än 18 år. Så länge samma regler gäller för båda könen bör klubbar och krogar kunna välja både nisch och målgrupp. Däremot känns integrationsminister Erik Ullenhags (FP) motivering till att krogar ska få sätta vilka åldersgränser de vill en aning märklig. Unga människor orsakar oftare ordningsproblem än äldre, menar Ullenhag.

Oavsett om det är korrekt eller inte känns argumentet tunt. I vilket annat sammanhang skulle en minister kunna förespråka att en person ska utestängas från något med hänvisning till att personen i fråga tillhör en grupp som enligt statistiken skapar mer oordning än andra grupper? Hur många skulle tycka att det är i sin ordning att porta män från exempelvis fotbollsmatcher med hänvisning till att de, som grupp, oftare hamnar i slagsmål än kvinnor? Om det fanns statistik på att människor från Örebro i regel skapar mer oordning än människor från Uppsala – skulle det då vara legitimt att porta alla Örebroare från Berns?

Om svaren på ovanstående frågor är nej, bör man fråga sig varför det plötsligt är legitimt för ett statsråd att hänvisa till en specifik grupps överrepresentation i oordningsstatistiken, för att därefter vilja lagstifta utifrån det.

Susanne Nyström

Några korta rader i ett mejl på söndagskvällen, mer krävdes inte för att Uppsala Prides ledning skulle sänka sin egen festivals trovärdighet och motverka sitt eget syfte: att kämpa för hbt-personers rättigheter.

"Samordningsgruppen tog tyvärr beslutet att LUF och Folkpartiet inte får gå med i paraden för att era ståndpunkter strider mot vår vision." Luf (Liberala ungdomsförbundet) och Folkpartiet är alltså inte välkomna i prideparaden som genomförs på lördag. Det 'r avsaknaden av socialism i partiprogrammet som skapar problem.

Det står förstås en organisation fritt att välja vilka andra organisationer den vill samarbeta med. Men i det här fallet är det inte lika enkelt. Priderörelsen handlar om en bred kamp mot fördomar och för lika rättigheter. Självklart är det tveksamt att kidnappa detta för betydligt smalare politiska syften.

Extra problematiskt blir det när denna begreppskidnappning direkt eller indirekt sanktioneras av till exempel RFSL och Uppsala kommun. Kommunen har tidigare år gett bidrag till vad de uppfattar som och som av Uppsala Pride själv beskrivs som en "antirasistisk, queerfeministisk, partipolitiskt obunden" organisation. Problemet är att de i verkligheten har stöttat en "organisation som bygger på en socialistisk ... värdegrund" och som är uttalat exkluderande.

Om inte Uppsala Pride byter fot bör Folkpartiet och Luf för all framtid ge upp tankarna på att samarbeta med Uppsalas "pridefestival". Det samma gäller även andra politiska partier och organisationer som inte ställer upp på organisationens smala och mycket exkluderande politiska plattform.

All heder åt Miljöpartiet som fattat beslutet att kliva av festivalen (partiet fick dock vara med, trots att inte heller det är socialistiskt eller anti-kapitalistiskt). Det intressanta nu är hur Socialdemokraterna ställer sig till att medverka i festivalen och paraden (att Vänsterpartiet försöker blanda bort korten och ursäkta Uppsala Prides agerande är i sammanhanget inte förvånande). Det är visserligen del av den socialistiska rörelsen, men knappast på det sätt som det definieras av Uppsala Pride.

Vänstern i Uppsala Pride får förstås vara hur vänster den vill, men det är illa när det sker bekostnad av allt vad begreppet Pride står för. Uppsala förtjänar en riktig pridefestival där kampen för HBT-personers rättigheter står i självklart fokus.

Karl Rydå

Att Sverige hotar med veto i en EU-fråga är mycket ovanligt. Men på fredagen var finansminister Anders Borg (M) glasklar i riksdagen: Om EU-kommissionen går vidare med sitt förslag att momsbelägga det svenska föreningslivet kommer Sverige att blockera all EU-politik i momsfrågor.

Det är mycket starka ord och säger något om vikten av att få behålla ett föreningsliv i Sverige som bygger på ideella krafter. Modellen finns i de nordiska länderna och i viss mån i Österrike. Momsfriheten behövs för att hålla kostnaderna nere så att alla har råd att ta del av idrotten och kulturlivet. Men gemensamma EU-regler skulle uppdraget som kassör i en idrottsförening bli en heltidssysselsättning och avgifterna för att hålla i gång verksamheten hålla borta många av de barn och ungdomar som behöver den bäst.

Anders Borg har ett mycket högt anseende i Europa och många av hans kolleger förvånas säkert över hans engagemang i den här frågan. Därför är också chansen att han lyckas god. Stå på dig, Anders Borg!

Johan Rudström

Kristdemokraterna vill avskaffa pappamånaderna. Det mesta tyder på att det blir partiets politik när förslaget kommer från partiledaren Göran Hägglund (och Emma Henriksson), som bland annat varit kritisk mot vårdnadsbidraget. Nu tycks han vilja ena partiet och samtidigt skapa en nödvändig profilering inom alliansen. Detta finns i den positiva vågskålen för KD.

På den negativa sidan kan nämnas att det nu blir uppenbart att partiet struntar i jämställdheten. Hittills har man kunnat dölja sig bakom uttryck som "familjens valfrihet" och låtsas som att man tycker att pappan och mamman är utbytbara vad gäller vårdnadsbidrag och föräldraledighet. Men när man river upp två reformer (pappamånad ett och två) som så uppenbart varit motorn för en ökad jämställdhet under 1990- och 2000-talet, då vänder man en stor grupp allmänborgerliga väljare ryggen. Hägglund satsar allt på fyra procent 2014, knappast mer, och det får bära eller brista.

Johan Rudström

Titt som tätt hör man invånarna i storstäderna och dess kranskommuner hävda att deras skattepengar går till att bekosta glesbygdens välfärd. ”Boven” i dramat är det kommunala utjämningssystemet. Men för en månad sedan rapporterade Dagens Samhälle att det är tvärtom när det kommer till barnomsorg. Där är det framför allt kommunerna runt Stockholm som är vinnare.

Anledningen är att utjämningen baseras på hur många procent av barnen som nyttjade förskolan för 20 år sedan och då var nyttjandegraden betydligt högre i storstäderna än i glesbygden. Sedan dess har situationen ändrats och i dag går drygt 90 procent av barnen i förskolan, både i storstäderna och i glesbygden.

En av förlorarkommunerna är Östhammar, vilket UNT skriver om i dag. Varje år betalar kommunen nästan 16 miljoner kronor till staten, eftersom Östhammarsföräldrarna inte förväntas använda förskolorna i samma utsträckning som exempelvis föräldrarna i Täby. Så var det nämligen när min bror gick i förskolan. Han går på universitet i dag.

Det betyder inte att systemet nödvändigtvis behöver göras om. Däremot måste siffrorna justeras och baseras på verkligheten 2012, inte verkligheten 1992. I övrigt kan det vara värt att påpeka att IT-bubblan har spruckit, Boyzone har splittrats och Kalla Kriget är slut.

Susanne Nyström

Utöka samarbetet med Miljöpartiet uppmanar C-ledaren Annie Lööf och partisekreteraren Michael Arthursson den övriga alliansen i en debattartikel i Svenska Dagbladet (10/5).
Att utspelet kommer just från Centern kan tyckas märkligt. Mellan Centern och Miljöpartiet fanns länge en tävlan om vilket av partiet som var mest grönt. Men i takt med att miljöpolitiken har halkat ned på den politiska dagordningen, har även de två gröna partiernas intresse tenderat att glida över till andra ämnen. Annie Lööf talar helst om näringspolitik och Miljöpartiets ena språkrör Gustav Fridolin talar nästan uteslutande om utbildningspolitik.
Miljöpolitiken är därmed inte längre ett lika brännbart ämne. Tvärtom kan C och MP hitta flera gemensamma beröringspunkter att utgå ifrån.

Att det är Centern som sträcker ut en hand för fortsatt och utökat samarbete är därmed inte lika underligt som det kanske först verkade. Snarare är det tidpunkten som väcker frågor. Den migrationspolitiska uppgörelsen mellan MP och alliansen knakar i fogarna. Miljöpartiet är besviket på alliansen i allmänhet och Moderaterna i synnerhet, eftersom de bromsar genomförandet av de papperslösas vård.
Förhandlingsläget är således inte det bästa, när Centern sträcker ute en hand över blockgränsen. Men det är klart att man framför allt kan tolka utspelet som ett sätt för Centern att offentligt markera sin självständighet gentemot alliansen.
Det tycks också MP:s språkrör Åsa Romson delvis göra. Visserligen välkomnar hon vissa nya samarbeten med regeringen. Hon säger också att hon hoppas att Centerpartiet kommer att jobba hårdare för att driva på de andra regeringspartierna i den riktningen. Men hon konstaterar också att hon vill se handling innan hon tror att utspelet är ”någonting mer än ett spel i tidningarna”.
Det gör hon rätt i.

Emma Wange

Barn som under åren 1920-1980 for illa efter att ha placerats i fosterhem eller på barnhem ska kompenseras med 250 000 kronor var. Det beslutar regeringen i dag. Detta har föregåtts av en vanvårdsutredning och en upprättelseceremoni där talmannen bad de i dag vuxna människorna om ursäkt å hela Sveriges vägnar.

Allt som sker nu är naturligtvis främst av symbolisk karaktär – det går inte att kompensera för år av övergrepp och förlorade barndomar – men det är en viktig symbol som sänder ut signalen att vi inte accepterar att barn far illa. Trots det vet vi att det sker och en viktig handling, så väl symbolisk som praktisk, vore att höja ribban i dagens samhälle. Hur garanterar vi exempelvis att ensamkommande flyktingbarn med flera års trauman i bagaget får ett värdigt mottagande? Hur ser vi till att barn till missbrukare inte får sin barndom förstörd? Vad gör vi för att motverka att unga flickor utsätts för hedersrelaterat våld?

Det är stora och tunga frågor men om vi inte tar tag i dem i dag kommer vi med största sannolikhet om 30 år att sitta här med en ny utredning, innehållande fruktansvärda livsöden, och ställa oss frågan: hur kunde vi?

Susanne Nyström

Det talas mycket om tillväxt i Europa nu. Den nye franske presidenten Francois Hollande har ju sagt sig vilja ha en tillväxtpakt, i stället för eller i kombination med stabilitetspakten. Och vänsterpolitiker i många länder, inte minst i Sverige, har under en tid kritiserat de hårda sparpaketen i krisländer som Grekland, Spanien och Portugal. Besparingarna där bidrar bara till att minska efterfrågan så att den nedåtgående spiralen fortsätter.

Det är ingen nyhet att det behövs tillväxt för att få bort budgetunderskott. Om detta talar bland andra Bill Clinton mycket i sin bok Back to work. Liksom Italiens premiärminister Mario Monti. Alla krisländernas regeringar är medvetna om tillväxtproblemet, men vet inte riktigt hur man ska angripa det då man har samma valuta som starkare euroländer. Vilket leder in på det tredje och kanske viktigaste benet i en effektiv krispolitik: reformerna.

Att reformera arbetsmarknaden och att göra upp med decennier av förmåner är den långsiktiga vägen ut ur eurokrisen, i kombination med stimulansåtgärder och besparingar. Den insikten har förhoppningsvis också Hollande, även om han inte kunde spela på de strängarna i valrörelsen.

Johan Rudström

Det finns sammanhang som en konstnär eller en artist inte vill bli förknippad med. Särskilt känsligt är det när det handlar om politik, som när flera svenska ungdomsförbund använt musik i sina kampanjfilmer utan först ha bett om lov.
De senaste åren har upphovsrättsinnehavares rätt till ekonomisk ersättning diskuterats flitigt. Men frågan om ersättning för andras bruk av ett visst verk är endast den ena halvan av upphovsrätten. Den andra halvan är en ideell rättighet, som bland annat ska hindra att ett upphovsrättsligt skyddat verk ändras eller används på ett sätt som kränker upphovsmannens anseende – även då verket sålts vidare till någon annan.

Enligt P3 Nyheter tycks dock inget av förbunden ha någon vidare koll på upphovsrätten. SSU tycks visserligen i efterhand ha insett att det inte var ett särskilt smart drag att ha låtit Mobys låt Bodyrock ingå i ett filmklipp som legat ute på deras webbsida sedan februari. Enligt SSU:s pressekreterare Marcus Strinäs, ska de nu föra en dialog med Stim om hur vi ska kunna ersätta retroaktivt. I efterhand är det också vad man kan göra. Ersätta artisten ekonomiskt för utnyttjandet och den eventuella skada man orsakat artisten.
Även MUF har dålig koll på vad man får eller inte. De trodde att det räckte att de hade ett avtal med Stim och därmed betalade, bland andra Sigur Rós för utnyttjandet av de låtar de använde. Det vill säga de hade koll på den ekonomiska sidan inte den ideella. Men det räcker inte.

Ett något mer förvirrat resonemang för den ansvarige SDU television Eric Myrin, som använt sig av Bill Contis låt Going the distance sedan april på sin webbsida och på Youtube. Myrin konstaterar visserligen att låten är känd och att de inte har rättigheterna till den men konstaterar sedan att de som har rättigheterna får ett meddelande via Youtube om att SDU har använt den här låten.
Men än en gång. Skadan kan uppstå redan då man lägger upp filmklippet med låten på sin webbsida. Låten och i förlängningen Bill Conti förknippas med SDU vare sig han vill det eller inte.

Inte heller Ung Vänster tycks bry sig om att ta reda på vad upphovsrätten egentligen handlar om. De har utan lov lagt upp ett klipp med en låt av Rebecca & Fiona. Informationssekreteraren Felicia Ohly, ser emellertid inte något problem i att man använt låten i ett bildspel. Hon tycker att det är ett större problem ”att stora upphovsrättsbolag hindrar folk från att använda musik om man inte har rätt att betala för sig.”
Visst det kan man tycka, men det borde också vara ett problem att artister blir pådyvlade politiska åsikter som det inte nödvändigtvis delar. Jag har ingen aning om någon artist vars musik använts av ungdomsförbunden egentligen har något emot det. Men poängen är att de måste ha rätten att själva få ta ställning till om de ska vara med eller inte innan låten används i filmklippen.

Rätten att själv få bestämma sin politiska tillhörighet borde vara något som förbunden värnar i stället som nu aningslöst exploaterar.

Emma Wange

Den hundrade apan heter ett teoribygge som handlar om apor som tvättar potatisar fria från sand. Det går ut på att det finns en kritisk punkt. När en apa, ”den hundrade”, börjar med den nya vanan, börjar plötsligt alla bete sig på samma sätt. Detta kan överföras på mänskligheten, till exempel vad gäller miljötänkande. Det spelar roll vad den enskilde gör, att du lägger flaskan i glasigloon. Du kan vara den hundrade apan. Svenskarna anses vara duktiga på att tänka så.

Med detta i åtanke är det svårt att förklara att våra valda företrädare, kommunpolitikerna, inte tycks ha förstått samtidens stora utmaning, klimatförändringarna. Enligt FOI:s stora undersökning är nio procent av politikerna helt enkelt klimatförnekare, medan hela 61 procent uppger att de är tveksamma till om människan orsakat jordens uppvärmning. Och därmed går emot slutsatserna från en kraftig majoritet av forskarvärlden och FN:s klimatpanel.

Visst är det riksdagen som stiftar lagarna som beskattar utsläppen. Men kommunerna har en mycket viktig roll med avfallshantering, som huvudman för kollektivtrafik och så vidare. När ska man inse detta till fullo. Vem blir den hundrade kommunpolitikern?

Johan Rudström

I den offentliga debatten råder konsensus runt att alla svenska skolor ska vara bra, att elevernas socioekonomiska bakgrund inte ska ha någon betydelse och att det inte ska finnas några regionala skillnader. Trots det kommer det med jämna mellanrum larm om att SVT-serien Klass 9A bara är toppen på ett isberg och att akademikerbarn presterar bättre än barn från hem utan studievanor. Många upprörs också över att landets 290 kommunledningar satsar olika mycket på skolan, trots att det i det närmaste är självklart. Det är en del av det kommunala självstyret och om kommuner inte får prioritera olika ska skolan inte vara kommunal.

I dagens Svenska Dagbladet skriver representanter för Skolverket att skillnaden mellan skolor växer och förklarar det med det fria skolvalet, en konsekvens som på ett sätt är logisk. Föräldrar med höga studieambitioner för sina barn är mer benägna att utnyttja det fria skolvalet än föräldrar som kanske varken kan, vill eller orkar engagera sig i barnens skolgång och barn som får hjälp med läxorna presterar i regel bättre än barn som inte får det. I artikeln står det: ”Betydelsen av elevernas sociala bakgrund är fortsatt stor och det finns indikationer på att den har ökat under de senaste åren.”

Att någonting är logiskt betyder dock inte att det inte är ett problem, för skolan har ett kompensatoriskt uppdrag, och här finns det mycket att göra. Alla skolor måste vara bra skolor och alla barn har rätt till rätt typ av stöd – oavsett om föräldrarna tjatar på skolledningen om extra resurser eller inte. Det ska inte spela någon roll om man är den enda i hela skolan som behöver extra hjälp eller om halva klassen ligger efter i undervisning.

Lösningen är inte att hindra föräldrar från att välja skola – det skulle många ändå inte gå med på i dag – utan att lyssna på lärarna. Dessa har i regel bra koll på vilka elever som har halkat efter och de vet också vilken hjälp som behövs. Därefter är det upp till kommunledningen (eller för all del staten) att rikta pengar dit där de behövs mest.

Susanne Nyström

Tiden för att lämna in årets deklaration förlängdes, till lättnad för många som hade svårt att komma fram på Skatteverkets jourtelefon i helgen. Sista dagen är alltså i dag. Gott så. Men fundera också över en annan fråga:

Är det verkligen odelat bra att deklarationen numera, för de flesta, är så enkel att den kan klaras av med ett enkelt musklick eller ett sms? Hur många kontrollerar verkligen de förtryckta uppgifterna ordentligt? Även om dessa säkert nästan alltid är riktiga, så innebar ändå den gamla ordningen att  alla var tvungna att själva fylla i siffrorna. Då var det var naturligtvis en god idé att också hålla reda på sina papper inför dagen D. Någon motsvarande press att hålla koll på sin ekonomi - och av bara farten kanske också få en bättre bild av hur skattesystemet fungerar - finns inte längre. Det är bara de som har mer komplicerade deklarationer som måste anstränga sig en smula.

Det vore bra för den ekonomiska folkbildningen om förenklingen av deklarationsförfarandet kunde backas några steg.

Håkan Holmberg

Thomas Östros, ekonomiskpolitisk talesperson för S, skriver på DN Debatt i januari 2010: ”Bankernas agerande visar på en uppseendeväckande tondövhet. Vi är öppna för att se över möjligheten att helt förbjuda bonusar.”

Thomas Östros, nyutnämnd vd för Bankföreningen, till TT i maj 2012: ”Det är ägarnas ansvar vilken lönebild man vill ha”.

Anders Borg (M) och Thomas Östros är två nationalekonomer som båda eftersträvat politisk makt. Och gjort vad man trott har krävts för att få den. Borg har kritiserat bankernas bonussystem hårt, men aldrig antytt att han vill stifta lagar för att komma till rätta med problemet. Det ville nog egentligen aldrig Östros heller. Dagens Östros är nog sannare mot sin egen övertygelse än den rödgröna talespersonen.

Johan Rudström

GÖTEBORG: Solen sken över åhörarna på Götaplatsen, då partiledaren Stefan Löfven debuterade som förstamajtalare.
En ny partiledare har ungefär hundra dagar på sig att växa in i sin nya roll. Under dessa dagar är kraven något lägre. Det finns utrymme för ett och annat snedsteg som kan ursäktas med den bristande erfarenheten.
Några snedsteg har inte Socialdemokraternas Stefan Löfven tagit under sina första tre månader på sin nya post. Tvärtom, är en synnerlig trevlig smekmånad med väljarna snart över. Nu måste Löfven emellertid visa att han förtjänar deras förtroende.
Hittills har han, till skillnad från sin företrädare på posten Håkan Juholt, hållit en låg profil. Löfven har varken synts särkskilt mycket i media eller strött politiska kommentarer omkring sig. I stället har han huvudsakligen ägnat sig åt att hitta rätt medarbetare och bygga sitt lag såväl som partiets nya politik. Han har också passat på att komplettera sina kunskaper, bland annat om feminism.

Nu är emellertid förberedelsernas tid över eller som Löfven konstaterade i en intervju i Göteborgs-Posten i lördags. ”Det ska bli kul att komma i gång.”
Att Löfven valde Göteborg för att starta nästa fas i sitt partiledarskap borde inte ha överraskat någon.  Socialdemokraterna har fortfarande en stark ställning i landets näst största stad (även om man denna mandatperiod styr tillsammans med Miljö- och Vänsterpartiet).  Dessutom dominerar fortfarande industrin, med Volvo och SKF i spetsen, stadens näringsliv.  
Här har den före detta Metall-ordföranden Löfven tillbringat mycket tid de senaste åren inte minst under finanskrisen. Han inledde sitt tal med minnen från krisåren 2008-2009. Om den förtvivlan han kände då.  Med en annan politik skulle fler jobb kunnat ha räddats konstaterade Löfven. Det är inte första gången han framför denna kritik. Men som S-ledare har han möjligheten att både styra landet och presentera en bättre politik.

De skarpa politiska förslagen lyser dock i stort sett ännu med sin frånvaro. Löfven pekar på samhällsproblem som ungdomsarbetslöshet och på mål som full sysselsättning, men han kan, precis som Mona Sahlin och Håkan Juholt, före honom inte förklara hur man ska nå dit med sin politik.
De skarpa politiska förslagen lär dröja. På en pressträff innan talet konstaterade Löfven att politiken utvecklas successivt. Han påminde också om att socialdemokratin är en folkrörelse. Med andra ord måste man ha hela partiet med sig, vilket inte är en helt enkel uppgift. Men Löfven försöker och han inspireras mer av Sahlin än av Juholt.
Under talet i går presenterades i princip endast ett skarpt förslag, att Socialdemokraterna kommer inrätta ett innovationspolitiskt råd om de får bilda regering efter valet 2014.  Det är inget dumt förslag, men det räcker naturligtvis inte för att skapa full sysselsättning. Löfven måste leverera fler och bättre förslag för att bli trovärdig i längden.

Det går bra för Socialdemokraterna. Opinionssiffrorna ger partiet anledning att fira. Men dagens framgångar kan snabbt förvandlas till motgångar, om man inte förmår att förnya partiets politik i grunden. Löfven har goda förutsättningar att lyckas, men det krävs att han får sitt parti med sig. Än så länge har han dock inte riktigt lyckats med sin egen föresats "att komma i gång".

Emma Wange

"Kanske skulle jag ha blivit partiledare trots allt", skämtade författaren Marcus Birro när han hörde jublet efter sitt förstamajtal på S:t Eriks torg i Uppsala. Och kanske skulle han ha blivit det. Åtminstone om man lägger stor vikt vid den del av partiledarskapet som går ut på att formulera sig väl, få genomslag i medier och tilltala många väljare.

Med sitt språk och sin inte alltför välkammade framtoning bidrar han i alla fall till att Kristdemokraterna som parti får ett bredare genomslag. Birro pratar friare om de moralfrågor hans partikamrater snarare försöker dölja. Och budskapen når ut till fler när de kommer från den bångstyrige poeten. Ärrade KD-veteraner log brett i vårsolen, anade ett nytt hopp om liv efter valet 2014.

Johan Rudström

Svenska liberaler måste ta avstånd från en artikel som Paulina Neuding, chefredaktör för magasinet Neo, skrev i Jerusalem Post för en tid sedan, där hon kopplade ihop nyfödda muslimska pojkar i Malmö med antisemitiska trakasserier. Så skriver Karin Petersson, Aftonbladets (S) politiska chefredaktör i dag. Neudings formulering i Jerusalem Post för enligt Karin Petersson tankarna till Anders Behring Breiviks föreställningsvärld. För att ingen ska missa poängen – att Neuding och Breivik i stort är sett utbytbara mot varandra – så illustreras ledaren med en bild från Oslo där 40 000 människor i torsdags trotsade regn och kyla i en gripande sångmanifestation mot Breiviks världsbild.

Neudings artikel i Jerusalem Post har redan kritiserats i Expressen, av Jonathan Leman med anknytning till den antirasistiska tidningen Expo och till Svenska kommittén mot antisemitism. Neuding svarade och beklagade att hon skrivit som hon gjort – syftet var inte att legitimera någon hets mot muslimer utan att fästa uppmärksamheten på vad judar i Malmö har utsatts för. Förhoppningsvis kommer hon aldrig mer att skriva på det sättet.

Därmed borde det hela kunna räcka. Men Karin Pettersson anser tydligen att liberala ledarskribenter generellt är skyldiga att ta avstånd från det som skrivs i Neo, som hon beskriver med uttrycket det ”liberala flaggskeppet”. Jag vågar nog påstå att det som skrivs på ledarplats i tidningar som UNT, Expressen och Dagens Nyheter är väsentligt mer representativt för liberal opinion i Sverige. Och Aftonbladet brukar inte avkrävas ansvar för allt som skrivs av socialistiska eller socialdemokratiska skribenter på andra håll.

Däremot påminner jag gärna om att UNT för några år sedan skrev en serie ledarkommentarer om hur en del bloggare under föregivet ”liberalt” kamouflage spred fördomar om muslimer och om att jag själv skrivit en serie längre texter på ledarsidan på temat islam, terrorism, islamofobi och ”identitetspolitik” mer generellt. Dessa texter gavs senare ut i en skrift från Karl Staaffs fond för frisinnade ändamål och trycktes i något förkortat skick som en essä i Expo. Detta är vad jag och UNT står för och vad jag är övertygad om att liberaler generellt i Sverige också tycker.

Vad beträffar Neuding så har hon som alla andra rätt att respekteras för det hon skrivit som en följd av kritiken. Men Karin Pettersson formar hela sin ledare till ett personangrepp på henne, med ”svenska liberaler” generellt som extra måltavla. Och vi tycker tydligen alla i grund och botten som Anders Behring Breivik. En stor tidning bör inte på detta sätt sänka sin ledarsida till denna den billigaste möjliga flygbladsnivån. Paulina Neuding gick över gränsen i Jerusalem Post, men Karin Pettersson går över gränsen hon också.

Håkan Holmberg

Vad är det egentligen som händer med medelålders män i maktposition? Varför kan de aldrig erkänna sina misstag, säga förlåt på riktigt, och bemöta argument i sak i stället för att förminska och osynliggöra.

När Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu intervjuas av P1, visar han upp hela registret. I stället för att bara be om förlåtelse för sina uttalanden om judar och Malmös judiska församling ber han inte om ursäkt, han säger inte: ”Det var fel, jag förstår det nu.” I stället pratar han om hur han menade väl och har misstolkats.

Och så tar han även nästa steg. Tyvärr. I stället för att ursäkta och ta tillbaka, eller åtminstone sakligt förklara, varför han till tidskriften Neo sa att judiska församlingen i Malmö infiltrerats av Sverigedemokraterna väljer han att förminska. Helt plötsligt minns han inte namnet på tidskriftens chefredaktör Paulina Neuding, som genomförde en lång intervju med honom, och vars artikel han garanterat har läst.

Än kallas Neuding för det ena, än för det andra. Hon är den där med det konstiga namnet, på den perifera tidskriften, som han inte riktigt kommer ihåg. Budskapet är tydligt: Ta inte Paulina Neudings åsikter på allvar, hon är ingenting.

Men Neuding är nu någonting, hon är chefredaktör på ett välkänt och välciterat samhällsmagasin. Och även om hon inte vore det, hade det varit lika viktigt att hennes åsikter och hennes person togs på allvar.

Det borde man kunna kräva av ett erfaret kommunalråd som vill bli tagen på allvar, att han respekterar sina medmänniskor. Men maktens män fungerar inte så. De kan inte be om ursäkt. De måste förringa och osynliggöra.

Karl Rydå

Tidigare i veckan efterlyste jag på ledarplats ett klargörande från Centerpartiet om vad de anser i frågan om trängselavgifter i allmänhet och i Uppsala i synnerhet. Det har gått att ta del av mer information sedan dess men bilden har inte direkt klarnat.
I en debattartikel i Dagens Nyheter (23/4), öppnar C-ledaren Annie Lööf och partiets trafikpolitiske talesperson Anders Åkesson för trängselavgifter i Uppsala. Samma dag konstaterade kommunalrådet Stefan Hanna (C) i UNT att trängselavgifter inte är aktuellt för Uppsala just nu. Frågan ska heller inte ha diskuterats inom Centerpartiet i Uppsala. Med andra ord gjorde Hanna sken av att utspelet inte var lokalt förankrat. Men det håller inte Annie Lööf med om. I en kommentar till UNT säger hon att förslaget var förankrat hos Stefan Hanna.

På sin blogg (25/4) försöker Hanna reda ut begreppen: ”I Uppsala har vi haft besök av Annie Lööf. UNT väljer på sin hemsida att då enbart lyfta fram det som att inte Annies stab skulle ha förankrat med mig om att det var ok att nämna Uppsala som ett exempel på en storstad som bör få egen rådighet (få helt bestämma själv) över en framtida eventuell trängselavgift. De gjorde en sådan avstämning. Självklart vill vi bestämma det själva i Uppsala. Självklart vill vi få behålla dessa avgifter för vår egen lokala utveckling om det i framtiden skulle bli aktuellt. Det är INTE aktuellt idag eller om tio år enligt mina bedömningar. Vi vill dock helt få bestämma själva över frågan. Staten skall inte lägga sig i ett liknande beslut. Min tolkning av Centerpartiets riksartikel är att den i denna fråga handlar om att vi just skall få bestämma helt själva. Tänk vad intressant det är att man väljer att göra en så negativ tolkning av riksdebattinlägget.”

Nu kan man visserligen tolka texter på olika sätt. Så här skrev dock Lööf och Åkesson om Uppsala i debattartikeln:”Centerpartiet vill öppna för att fler städer följer Stockholms och snart också Göteborgs exempel och tillåts införa trängselskatt. Besluten ska alltid fattas lokalt, men förutsättningarna för denna modell borde finnas på fler platser i landet, som exempelvis Uppsala och Linköping. För att klara förväntan och efterfrågan behöver det komma in mer pengar i systemet. Avgifter är en del i en ökad mångfald av finansieringsformer för infrastruktur.”
De skriver alltså uttryckligen att besluten ska fattas lokalt, men framhåller också explicit två städer, Uppsala och Linköping, som särskilt lämpliga.
Enligt Hanna har Lööfs stab stämt av exemplet med honom. Men i UNT gör han sken av att aldrig hört talas om förslaget. Varför?
Han skriver själv att det inte är aktuellt att införa trängselskatter i Uppsala på åtminstone tio år. Han borde dessutom rimligen ha insett att exemplet i debattartikeln skulle ge upphov till frågor. I synnerhet då det handlar om Centern, som ofta värnar vikten av det lokala självbestämmandet. Ändå godkänner han att Uppsala pekas ut som särskilt lämpligt för trängselavgifter.

Men det är inte bara Hanna som glider på definitionerna. I min text på ledarsidan konstaterar jag att ordföranden i landstingets kollektivtrafiknämnd, landstingsrådet Johan Örjes (C), i en intervju i UNT i början av året, inte tycktes ha några synpunkter på att den regionala kollektivtrafikmyndigheten vill utreda möjligheten att införa trängselavgifter framöver.
I ett e-postmeddelande till ledarredaktionen skriver Örjes (24/4): ”Eventuella trängselavgifter är en kommunal fråga och inte något kollektivtrafiknämnden kommer att ta initiativ till.
Personligen skriver jag i går på min blogg att jag inte tror att Uppsala idag är en stad som behöver trängselskatt. Vilket vad jag förstått också är Stefan Hannas uppfattning.”

Nu skrev jag inte i min text att kollektivtrafiknämnden skulle ta initiativ till trängselavgifter utan att Örjes inte tycktes ha några synpunkter på att den regionala trafikmyndigheten ville utreda frågan.
I artikeln från januari gick följande att läsa:”Bilen måste backa om kollektivtrafiken ska klara målen i Uppsala län. Både p-avgifter, infartsparkeringar och behovet av trängselskatt kan behöva utredas. Det ingår i visionen för landstingets nya kollektivtrafikmyndighet som startade sitt arbete första januari.
Målen är högt ställda. Antalet resenärer ska fördubblas till år 2020 jämfört med 2006 och kollektivtrafiken ska fördubbla sin marknadsandel jämfört med bilen till 2030.
Det innebär att nära hälften av alla motorburna resor ska ske kollektivt. Frågan är hur det ska gå till när antalet personbilar ökar år från år.
– Det är den stora utmaningen, säger landstingsrådet Johan Örjes (C) som är ordförande i den nya kollektivtrafiknämnden.
[...]
Den nya myndigheten vill dock gå ännu längre och utreda kommunernas riktlinjer för p-avgifter, förutsättningar för trängselavgifter och parkeringsstrategier.
– Sådant påverkar kollektivtrafikens attraktivitet. Kanske är det också dags att bygga infartsparkeringar med bussförbindelser till centrum för att minska antalet bilar. Eller minska antalet gatuparkeringar för att öka framkomligheten för kollektivtrafiken, säger Johan Örjes.”
Med andra ord sade han inte blankt nej till trängselavgifter då, vilket han tydligen gör nu.

Det kanske inte är konstigt att jag flera gånger kommit på mig själv att nynna på refrängen på en gammal Thomas Di Leva-låt de senaste dagarna:
”Vem ska jag tro på
Tro på
Tro på när
Tro på när allt är såhär?
Och ingenting vi nånsin med nåt menar ...”

Emma Wange

Enligt tidskriften Fokus ska Adolf Lundin, skaparen av Lundingruppen, år 2002 ha kommenterat gruppens placering på en svart lista över företag som FN ansåg plundra Kongo på landets naturtillgångar med att ”det hade varit värre om vi inte stått med där”. Listan var enligt Lundin nästan som att läsa en ”vem är vem” inom gruvdriften.
Lundins företag var först på plats där det fanns pengar att tjäna. Respekten för etik eller lokalbefolkningens mänskliga rättigheter var inte en avgörande faktor för Lundin som inte drog sig för att låta sina företag verka i diktaturer.
Adolf Lundin är numera bortgången, men hans grundläggande affärsidéer tycks fortfarande genomsyra hans företag, även om man utåt försöker visa upp en mer polerad yta.

Det borde därför inte förvåna någon att gruvbolaget Tenke-Fungurume i Kongo-Kinshasa, som Lundin Mining äger en fjärdedel av, kritiseras i en rapport för sin behandling av lokalbefolkningen. Missförhållandena uppmärksammades, enligt Ekot, redan 2008. Men förhållandena för befolkningen har inte blivit bättre sedan dess.
I rapporten från organisationen Southern Africa Resource Watch beskrivs hur bönder tvingas allt längre bort till allt sämre mark när gruvan expanderar. Hur vattenprojekt genomförs av gruvbolaget, utan att fråga befolkningen var det behövs. Och hur löften om utbildning och sjukvård inte infrias.

Betydligt mer förvånande är dock att statligt ägda Andra AP-fonden, som förvaltar våra pensionspengar, enligt Ekot äger aktier för 160 miljoner kronor i Lundin Mining och ytterligare aktier för 64 miljoner kronor i Lundins amerikanska partner i gruvan, Freeport McMoRan.
I ett uttalande till Ekot säger en företrädare för fonden visserligen att man tar etik och långsiktighet på stort allvar. Därför ska man bland annat kontakta Lundin Mining för att få en förklaring till innehållet i rapporten.
Men denna senkomna insikt klingar falskt. Den som investerar i en företagsgrupp som under årtionden gjort sig känd för att verka i etikens gråzoner kan knappast bli förvånad, när det visar sig att företaget – precis som man alltid varit – är mer intresserat av att tjäna pengar än att ta sitt sociala ansvar.
Nej, andra AP-fonden borde vara ärliga och säga som det är. Precis som för Lundingruppen är det viktigare för fonden att få bra avkastning på sina investerade medel än att handla etiskt.

Emma Wange

Moderaternas före detta partisekreterare Sofia Arkelsten blir ny ordförande för utrikesutskottet. Beslutet fattades under tisdagen av Moderaternas riksdagsgrupp.
Ordförandeposten har varit vakant sedan den tidigare ordföranden Karin Enström fick ta över posten som försvarsminister efter Sten Tolgfors.

Även Tolgfors har ett förflutet som ordförande för utrikesutskottet. När han utnämndes 2006 spekulerades det om att utnämningen mest skulle ses som en tröst för att han inte fick bli minister. Tolgfors hade, precis som Arkelsten, inte tidigare uttryckt något större intresse för utrikespolitiken. Hans hjärta klappade i stället för utbildningspolitiska frågor.
Som Moderaternas utbildningspolitiske talesperson borde han också blivit aktuell som skol- eller utbildningsminister. Men dessa ministerposter gick som bekant till Folkpartiet. Tolgfors fick under ett par veckor nöja sig med ordförandeposten i utrikesutskottet innan han oväntat utnämndes till handelsminister.

Nu följer Arkelsten, som så sent som i fredags petades som partisekreterare, i Tolgfors spår.
De första reaktionerna från oppositionen efter utnämningen var försiktigt avvaktande. Att Arkelsten har bristande utrikespolitisk erfarenhet poängterades. Men i en tämligen träffsäker kommentar till TT konstaterar dock vice ordföranden i utskottet Urban Ahlin (S) att det kanske inte har så stor betydelse, eftersom Moderaternas utrikespolitik helt styrs av Carl Bildt.

Ordförandeskapet i utrikesutskottet är med andra ord en snygg reträtt- eller tröstpost. Den har tillräcklig betydelse i teorin för att vara prestigefull och tillräckligt betydelselös i praktiken för att ordföranden inte ska kunna göra någon egentlig skada.

Emma Wange

Annie Lööf sade ett och annat som hon inte borde ha sagt i Ekots lördagsintervju. Hon har själv skyndat sig att klargöra att hon mycket väl inser att Kina är en diktatur och att vapenexport dit inte kan komma i fråga. Formuleringarna i klördagsintervjun berodde, hävdar hon, på att hon snubblade på orden.

Det hon sade var dumt, men hon bör respekteras för att hon själv inser det och gör vad hon kan för att rätta till intrycket. Ingen som vet något om Annie Lööf kan gärna tro att hon har några andra åsikter än de som hon uttryckt i sina beklagande kommentarer efter intervjun.

Det är också skillnad på situationer och situationer. Göran Persson besökte som statsminister Kina och uttalade sig berömmande om "stabiliteten" i landet. Hans uttalande var naturligtvis mycket mer genomtänkt och förberett än Lööfs intervjusvar och därför också mycket allvarligare. Dessutom vägrade Persson att medge att han sagt något olämpligt, medan Lööf gjorde vad hon kunde för att klargöra vad hon egentligen tycker.

Håkan Holmberg

Reglerna för skolk i gymnasieskolan har stramats upp och förutom lägre betyg är straffet för den otillåtna frånvaron indraget studiestöd från SCN. Närmare 900 fler gymnasieelever blev av med studiebidraget under januari, februari och mars i år, jämfört med samma period förra året, uppger Svenska Dagbladet.

Med dagens regler är det inte konstigt att många studiebidrag dras in. Gymnasieelevernas studiebidrag är – till skillnad från barnbidraget som ovillkorligen betalas ut till och med att barnet fyller 16 år – knutet till skolnärvaro. Värre är att 17-åringens bojkott av matte- och idrottslektioner kan äventyra hela familjens ekonomi, eftersom bostadsbidrag, flerbarnstillägg och underhållsstöd kan påverkas av indraget studiebidrag.

Det betyder inte att skolor ska se genom fingrarna när elever skolkar. Däremot ger det en fingervisning om att det kan vara på tiden att se över om det inte är rimligt att föräldrarna får barnbidrag så länge barnen enligt FN:s definition är just barn – det vill säga tills de fyller 18 år. I dag, när så gott som alla läser vidare på gymnasiet, finns det inga egentliga skäl för olika bidrag vid barnets olika åldrar.

Susanne Nyström

EU-kommissionen vill se över EU:s tobaksdirektiv och föreslår ett förbud mot vissa smaktillsatser i tobak. Nu råkar det vara så att allt svenskt snus innehåller någon eller några av dessa tillsatser. Därför rubriken ”Snus kan förbjudas” i Aftonbladet (18/4). Men så blir det naturligtvis inte. En miljon svenskar snusar och kommer att fortsätta med det i stor utsträckning.

Europaparlamentarikern Christofer Fjellner (M) är en ivrig förespråkare för att snus ska få exporteras och säljas fritt i Europa. Han missar sällan ett tillfälle att missionera om sin last och de flesta av kollegerna i Bryssel har nog någon gång fått se de många snusdosorna på hans tjänsterum eller sett vad han har under läppen. Hans syn på snus är att det visserligen är beroendeframkallande, men ett betydligt mindre farligt alternativ till rökning.

Vetenskapen har gett honom rätt bland annat genom att ta bort ”orsakar cancer” på snusdosorna 2001. Regeringen väljer att ligga lågt och det är helt riktigt. Folkhälsominister Maria Larssons huvuduppdrag är naturligtvis att förhindra att fler unga börjar använda tobak. Samtidigt kommer hon aldrig att verka för ett snusförbud. Sådana förslag stoppas i ministerrådet av Sverige.

I sin iver att försvara snuset bidrar dock Christofer Fjellner också till ett minskat förtroende för EU i Sverige. Att torgföra stolliga förslag från Bryssel är en sport som lever i olika utsträckning i olika länder. I Sverige minns vi gurkornas böjning från 1990-talet och detta dyker förstås upp igen i Aftonbladets enkät med fotbollsprofilen Ralf Edström.

Det är en viktig uppgift för Europapolitiker att berätta om och driva opinion om kommande förslag. Men det är också viktigt att förmedla vilka förslag som kan bli verklighet och vilka som inte kan bli det.

Johan Rudström

Som väntat var Riksbankens besked på onsdagen att styrräntan lämnas oförändrad på 1,5 procent. Det var nu mycket länge sedan någon överraskades av ett räntebesked, vilket delvis beror på den ökade uppmärksamheten för räntan i stort.

Den uteblivna dramatiken i själva beskedet gör också att fokus flyttar till räntebanan. Vad kommer att hända med styrräntan de kommande åren. Riksbankens besked i morse var att styrräntan ligger fast under hela 2012, och in på 2013. Trots en mycket låg inflation. Och trots fortsatt oro i eurozonen och i Nordamerika.

Det finns framför allt två skäl till strategin. Dels framhåller Riksbanken ljusningen i USA:s ekonomi och stabiliseringen i euroländerna med större eftertryck än andra bedömare, dels vill man spara på sitt räntevapen om krisen i Europa skulle fördjupas. Med en ränta som ligger alltför nära noll är en ytterligare sänkning helt enkelt inte ett användbart vapen för att stimulera ekonomin.

Johan Rudström

En trovärdig jobbpolitik var länge så till den milda grad synonymt med Socialdemokraterna att de slutade att utveckla den. Ingen skulle kunna utmana dem på jobbpolitikens område. Resultatet blev därefter. Det som en gång varit en av grundstenarna i den socialdemokratiska politiken blev inte längre lika självklart S-märkt bland väljarna.
Det insåg de grupper, som låg bakom skapandet av de nya Moderaterna och  alliansen. Inför valet 2006 tog de över initiativet i jobbpolitiken och gjorde den till sin egen paradgren. Till sin hjälp använde man sig av metoden triangulering. Man närmade sig Socialdemokraternas jobbpolitik genom att hitta en tredje ståndpunkt mellan sin egen och Socialdemokraternas. På så sätt lyckades man locka till sig röster i den växande skaran mittenväljare.
Men sedan dess har det inte hänt så mycket. Alliansregeringen har upprepat Socialdemokraternas misstag. De har tagit för givet att de har den bästa jobbpolitiken och anser därmed inte att den behöver utvecklas ytterligare.

Men nu får de smaka på sin egen medicin. I en debattartikel i Dagens Nyheter (17/4) använder sig även Socialdemokraterna sig av triangulering för att ta tillbaka initiativet i jobbpolitiken. Visst, än så länge är man från socialdemokratiskt håll ganska vag. Man pekar på vad som är fel med alliansens politik och vad som därmed behövs göras. Hur man ska kunna nå dessa mål är emellertid oklart. Man lovar visserligen svar i sin kommande budgetmotion, som presenteras om ett par veckor. Men det är tveksamt om man tills dess lyckas förnya sin jobbpolitik i tillräcklig mån för att på allvar kunna utmana alliansen. Den riktigt skarpa angreppet mot alliansens jobbpolitik kommer troligen först i höst.
Redan nu kan manemellertid läsa mellan raderna hur en del av den framtida politiken kommer att utformas. Åtminstone om S-ledaren Stefan Löfven och partiets ekonomisk-politiska talesperson Magdalena Andersson, som undertecknat artikeln, får bestämma. Bland annat konstaterar det att regeringen försummat samverkan med näringslivet i flera år och kallat företagen för ett ”särintresse”. Löfven och Andersson ”vill i stället ha en konstruktiv dialog” med företagen och ”fördjupa samarbetet med näringslivet, fackförbunden och forskningen”.

Dessutom ägnar de sig åt en smula självkritik, med en retorik liknande den som Mona Sahlin använde, då hon satt vid makten. Löfven och Andersson konstaterar att Socialdemokraterna ”ibland varit för dåliga på att betona människors eget ansvar för att göra sig anställningsbara” och konstaterar ”alla ska kunna kräva sin rätt, men också göra sin plikt.”
Det kanske kan ses som ett tecken i tiden att man väljer att parafrasera den tidiga arbetarrörelseparoll som löd ”gör din plikt kräv din rätt”. Men å andra sidan har just betoningen av plikt inte legat särskilt högt på socialdemokratins dagordning de senaste årtiondena. Att ordet plikt överhuvudtaget tas med igen kan därmed ses som en nydaning av politiken om än med en återblick mot den gamla ideologin.

Emma Wange

Efter finanskrisen 2008-2009 sattes prognosen för arbetslösheten till tolv procent året därpå, 2010. Men till skillnad från i många övriga länder blev den första vågen av krisen kort i Sverige. Orderingången vände upp i industrin och många företag lyckades övervintra utan stora uppsägningar. Extra statsbidrag till kommuner och landsting gjorde att behovet av besparingar minskade även där. Resultat: arbetslösheten stannade på 8,4 procent och sex miljarder kronor av Arbetsförmedlingens budget (till aktivitetsstöd och arbetsmarknadsåtgärder) betalades tillbaka till statskassan.

”Slöseri”, ropar Ylva Johansson (S) när DN uppmärksammar överskottet (16/4). Hon vill att regeringen ska göra mer för de arbetslösa utan att precisera sig närmare. Eftersom hon knappast vill att de som har jobb ska gå till Arbetsförmedlingen får man anta att pengarna ska spridas ut över de arbetslösa, vilket låter som väldigt dålig hushållning med skattepengarna.

Men man kan förstås fråga sig varför prognoserna slagit fel även andra år, och att överskottet på fem år uppgår till hela 18 miljarder. Detta tyder på en felbudgetering och att det skulle kunna avsättas mer pengar för jobbskapande åtgärder i stället.

Johan Rudström

Majoriteten i landstinget vill höja skatten med 30 öre. Enligt ett pressmeddelande handlar det om att genomföra satsningar samtidigt som ekonomin hålls i balans. Jag vill inte misstänkliggöra landstingsmajoritetens avsikter, men det handlar nog mest om att behålla ekonomin i balans. Och om kostnaderna är större än skatteintäkterna är det alltid lättare att höja skatten, då behöver man nämligen inte prioritera.

Det kan för det första vara värt att komma ihåg när landstingsledningen vill lägga fokus på satsningar på kollektivtrafik och sjukvård. Även om en skattehöjning kan anses befogad är det den enkla vägen.

För det andra: det är alltid mycket enklare att höja skatten än att sänka den.

Karl Rydå

Det är lätt att hitta på lustigheter om Nordkoreas misslyckade raketuppskjutning natten till fredagen. Uppskjutningen skulle på en och samma gång markera hundraårsminnet av diktatorn Kim Il-Sungs födelse och ackompanjera den nyaste regenten i dynastin, Kim Jong-Un, under hans uppstigande till den högsta makten i landet. Nu blev det hela mest en demonstration av regimens brister också på det tekniska området.

Men fiaskot kan mycket väl betyda att farorna ökar, åtminstone kortsiktigt. Regimen kan mycket väl försöka hitta på något nytt för att skyla över fiaskot - till exempel en militär provokation mot Sydkorea. Likaså är det möjligt att man genomför en ny kärnsprängning, för att demonstrera att man faktiskt ändå behärskar avancerad teknik.

Just det perspektivet är givetvis särskilt oroande. För om regimen kräver en "framgång" samtidigt som den tekniska förmågan brister kan konsekvenserna bli mycket allvarliga. Och det kan vara Nordkoreas redan plågade invånare som drabbas allra hårdast.

Håkan Holmberg

Ingen handelsstrejk. Något överraskande accepterade båda parterna medlarnas bud och strejken kunde avblåsas på torsdagskvällen. Handelsanställdas förbund fick ett avtal klart över industrins 2,6 procent, och nu kommer samma nivå att krävas på resterande avtalsområden. Nivån är dock inte så hög att det hotar ekonomin och jobben, men på längre sikt kan man nu konstatera att den svenska avtalsmodellen, med den konkurrensutsatta exportindustrin som riktmärke, är i gungning.

Positivt med handelns uppgörelse var de nya praktikjobben, med 75 procents lön, något som andra kan ta efter.

Johan Rudström

Det som för några veckor sedan såg ut som ”normala” stridsåtgärder på handelsområdet håller på att utveckla sig till en storkonflikt på svensk arbetsmarknad. På torsdagen deklarerade LO-förbunden Kommunal och Transport sina sympativarsel med Handels. Sedan kom Hotell- och restaurangfacket med sina lönekrav, som till och med ligger över Handels nivåer.

Det är oväntat, och kanske inte så vältajmat, att den stora fackliga satsningen på låglöneyrken kommer samtidigt som osäkerheten om ekonomin är större än på länge. Det tålamod som präglat den fackliga parten sedan finanskrisen 2008 tycks vara slut. Nu vill man ha utdelning.

I värsta fall kan kraven leda till strejker och till så höga löneavtal att Svenskt Näringslivs vd Urban Bäckström får rätt. Den svenska lönemodellen hotas och vi kan komma tillbaka till 1980-talets reallönesänkningar igen.

När detta skrivs funderar handelns bägge parter som bäst på medlarnas bud. Alla vill egentligen ha fred men positionerna är låsta och allt är upplagt för konflikt på fredagen. Förhoppningsvis räcker det med en helg av tomma hyllor i butikerna för att man ska ta sitt förnuft till fånga.

Johan Rudström