UNT.se

Bra rutet, Gunnar Birgegård!

Jag har aldrig varit inne i en så människofientlig byggnad som det nya psykiatrihuset. Besökte en vän där häromdagen. Blev avskräckt redan i entrén. Dött. Ok, en ensam man på en bänk nära det skära stenkonstverket. Tyst rullande rulltrappor upp till en öken, ett slags torg där våning på våning på våning tornade upp sig på alla sidor. Ordet bibliotek skymtade. Inga människor.

Tyst, sterilt och förglöst inne på avdelningen. Patientrummet var det tristaste jag sett. Inga färger, inga välkomnande möbler, bara en enda stor sterilitet. Med en inglasad  balkong med en ensam stol.

Hårt och kallt. Ingenting mjukt och varmt. Ingenting ombonat eller välkomnande. Utom, förstås, de anställda. Viktigt att påpeka!

Pensionerade läkaren Gunnar Birgegårds debattartikel i måndagens UNT träffar mitt i prick. Hur såg egentligen upphandlings-och utvecklingsprocessen ut? Hur togs besluten som ledde fram till att just den aktuella arkitektfirman anlitades och att deras förslag godtogs? Total genomskinlighet är en nödvändighet nu när glas-stål-betongslagskeppet står där med sin kostsamma, vassa för vänd mot city.

Hur farao tänkte man?!

Är man inte deprimerad, ångestriden, alienerad och utan självkänsla när man kommer till psykiatrihuset, blir man det när man trätt in genom huvudingången. I som här inträden - känn er små, nedtryckta och utan hopp. Kunde det stå över porten.

Dags att pynta? Lite mer grönska här, textilier där, mer konst på väggarna, måla om här och där... nödlösningar och smink. Är det vad som väntar?

Gör om patientrummen till kontor. Sätt alla möjliga offentliga administratörer där och låt psykiatrins patienter få en varm, vänlig, medmänsklig, läkande miljö någon annanstans.

Omöjligt? Förmodligen. Men gör åtminstopne entrén bemannad och välkomnande med reception, sjukhusvärdar, fik. Låt torget ovanför rulltrappan leva. Tänk färg, textil, kroppslig bekvämlighet och välbefinnande.

Det räcker inte med intressant konst. Det är inte för konstupplevelsen man kommer dit, även om det är trevligt med kulturella upplevelser också när man är sjuk. Det är för att få hjälp, få stöd, få omtanke, få ro och trygghet.

Inget av det syns i arkitekturen i psykiatrins hus.

Låt oss få veta varför!

Lena Köster

Makten lämnar över till mobben. De styrande tvår sina händer, vill inte ta det fulla ansvaret. Ser inte skulden, men förstår vad mobben kräver. Mobben får avgöra.

Talkören ropar: "Makten är terrorn./ Terrorn är makten./ Terrorns missiler

/ lyser i natten." Det är tyvärr dagsaktuellt. Och det är mer än 2000 gammalt.

Just nu, kvällen 17 mars i nådens eller onådens år (beroende på var man lever och vem man är), handlar det om Lukaspassionen med text av Göran Greider och musik av Rolf Martinsson. Nyss framfört verk i en fullsatt Gottsunda kyrka.

Våldet, hatet, maktmissbruket, girigheten tar likgiltigheten, okunskapen och fegheten till hjälp runt om i världen. I dag likaväl som på Jesu tid. Det är därför som det känns meningsfullt att gå till kyrkorna, lyssna på de musikaliska passionsverken och begrunda vad människan gör mot människan. Och därmed också mot den gud, som kanske finns eller inte finns.

Kompositören Rolf Martinsson har gjort ett verk, som är tänkt att kunna  sjungas av vilken kyrkokör som helst som har hyfsat goda röster och en bra körledare och tillgång till åtminstone en handfull musiker. Det handlar inte om nyskapande eller gränstänjande musik, utan om nutida musik med stora lån från tidigare perioder. Fullt rimligt, om man vill att många ska kunna sjunga. Respektive känna igen sig i lyssnandet.

I kvällens framförande fanns sopransaxofon, flöjt, cello, kontrabas, trumma och orgel i händerna på duktiga musiker. Kören Canzonetta var förstärkt med sångare från Gottsunda församling och Vittinge och Västerlövsta församlingar - det lät i stort sett mycket bra. Bara någon enstaka mansrösts spändhet bröt sig vid några tillfällen ur klangen.

Göran Greiders text gör berättelsen om Jesu sista dagar aktuell och nära i sin tydlighet och med sin poetiska kraft. Flera sånger, inte minst den där Uppsalaprästen och poeten Lars Björklund har skrivit texten, kommer gissningsvis att ryckas ur Lukaspassionen och sjungas av körer som inslag i gudstjänster under påsken. I Getsemane, Mörkret har makten, Ljuset kommer först... Spetsa öronen efter dem!

Canzonettas Kettil Skarby ledde ensemblen lugnt och säkert och lockade fram såväl de mjukaste, men ändå spänningsladdade, pianissimon likaväl som våldsamma forte fortissimon  ur kör och musiker. En dynamik som blev tydligare ju närmare själva korsfästelsen verket kom.

Avslutningen med ett crescendo landade i en textrad om påskens färger gult, vitt och rött - liv och död - som går som tema genom hela verket.

En positiv upplevelse på det kyrkliga, konstnärliga planet. Tematiskt en gestaltning av stor tragedi, särskilt när man betänker allt pågående förtryck och våld i en värld som inte lärt sig alltför mycket de senaste två millenierna...

Lena Köster

…årets Oscarsstatyetter

Vinnaren i kategorin bästa film, Argo, är inte så himla bra. Men intressant med en film som skildrar hur en konflikt löses utan krig eller våld. Det gör inte filmen bättre, men ovanlig på repertoaren.

Lincoln, en spännande skildring av den smutsiga politiken, men av den amerikanska kritiken (inget om de svartas uppror mot slaveriet och faktafel vid omröstningen) har inte mycket märkts här. Men det går ju med visst fog att framhålla att det är en film om Lincoln, inte om slaveriets avskaffande.

Alla gläds förstås åt Malik Bendjellouls och Simon Chinns framgång med Searching for Sugar Man. Men vad surrig Bendjelloul låter i alla intervjuer i radio och tv.  Beror det på tidsskillnaden? Han väcks väl inte alltid mitt i natten.

Förresten obegripligt att en film som A Royal Affair kunde nomineras till kategorin Bästa utländska film…

…tv-serien Molanders

Den här dramakomedin i SVT, planterad i en svensk vardag och där huvudpersonernas yrken har betydelse, håller verkligen stilen. Gång på gång serveras vi ”jobbiga” scener, som får åtminstone mig att vrida mig besvärat i tv-soffan. Vad skönt att dirigenten/rektorn Olof tillåts få ett och annat utbrott, annars skulle det bli svårt.

Jag trodde inte att jag skulle få uppleva en tv-serie där huvudpersonen får häckla Kay Pollaks ädelpekoral Så som i himmelen. Bara en sådan sak!

Men lite klichévarning för Jacob Erickssons styrelseordförande, mannen med en ryggrad som en sladdrig tulpanstjälk. Hoppas att han kan morska upp sig.

…tidningen Relations topplista

Relation är ett lokalt näringslivsmagasin i Uppsala.  För en tid sedan publicerade tidningen en lista över starka, personliga varumärken. Kommunalpolitikern Ebba Busch (kd) kom högre upp på listan än Akademiens ständige sekreterare Peter Englund.  Jag tycker att hela listan visade på dålig koll eller låg värdering av viktiga personer i Uppsalas kulturliv.

Gunnar Carlsson

Foto: Peter Klaunzer

”Lucinda Williams sjunger med könet”. Så brukar alltid min goda vän säga när den ärrade countrystjärnan (som dock alltid levt oförtjänt i skuggan av sin något mer framgångsrika vän Emmylou Harris) kommer på tal. Min vän menar det givetvis inte bokstavligt. I så fall skulle ju den kommande spelningen i Svandamshallarna bli en smått surrealistisk, om än säkerligen publikdragande, tillställning. Nej, vad min vän menar, och som han också har alldeles rätt i, är att Lucinda Williams har en ovanligt laddad och alldeles unik sensualitet i sin röst. Hon har en röst fullkomligt befriad från manér, en röst som tycks springa ur ett slags primal urkälla. Hennes röst är blod, inälvor, kött och kön.

Lyssna till exempel på det oerhört sköra, perfekt avvägda, vibratot i I Envy the Wind – så fyllt av tillbakahållen passion och längtan att luften fullständigt vibrerar. Olycklig kärlek kan knappast gestaltas mer intensivt. Eller lyssna på den innerlighet med vilken hon sjunger de förlösande orden ”I want to get swallowed up in an ocean of love” i Ventura. Eller smärtan över den förlorade barndomen i Bus to Baton Rouge. Ja, listan skulle kunna göras oändligt mycket längre. Det är helt enkelt en av de riktigt stora rockrösterna som kommer till Uppsala i maj.

John Sjögren

Den 27 januari uppmärksammas Förintelsens minnesdag världen över. Datumet härstammar från den dag 1945 som den sovjetiska armén befriade koncentrationslägret Auschwitz. På Forum för Levande historia står endast att lägret ”befriades”.  I filmer och tv-serier om andra världskriget är det nästan alltid amerikanska soldater som slåss mot tyskarna. Många ungdomar tror därför kanske att det var amerikanarna som befriade Auschwitz.

Sedan 1999 har dagen varit en nationell minnesdag i Sverige.  2005 gjorde FN dagen till en internationell minnesdag för Förintelsens offer.  Sverige var således en föregångare genom ett initiativ från statsminister Göran Persson.

Är det då  bra med minnesdagar? Det beror naturligtvis på hur de används.  Det är viktigt att minnas och hedra offren, men tillbakablickar får inte stärka vår falska självbild att vi är oemottagliga för fördomar och göra oss blinda för vad som sker i vår egen tid.

Förintelsen har i dag fått en central plats i historieskrivningen, forskningen är enorm och fack- och skönlitteraturen i ämnet oöverskådlig.  Så har det inte hela tiden varit sedan kriget.

Auschwitz är inte endast namnet på de olika läger (koncentrationsläger, utrotningsläger och arbetsläger) där drygt en miljon judar mördades. Det har också blivit en symbol för hela Förintelsen.

Under 12 av nazivälde och fyra år av systematiskt massmord mördades sex miljoner judar. Omvärldens senkomna och fåtaliga protester hade ingen effekt. Endast krigsansträngarna från de allierade kunde till slut stänga dödsfabrikerna.

När Auschwitz befriades av ryssarna i januari 1945 hade svenska tidningar enstaka notiser i saken. Ryssarna berättade inte mycket om vad de funnit och den svenska nyhetsförmedlingen var fokuserad på krigets slutskede. Det var i stället i april när amerikanarna och britterna befriade koncentrationslägren Buchenwald och Bergen-Belsen, som inte var utrotningsläger, som de fasansfulla bilderna av massmordens likhögar kablades ut över världen. Först i nästa våg av rapporteringen med intervjuer av överlevande växte bilden av Auschwitzkomplexet fram.

De stora talen är bedrägliga, vi har svårt att ta till oss dem. Därför har de enskilda berättelserna blivit så viktiga.

UNT uppmärksammar att några av den italienske författaren Primo Levis böcker getts ut i en svensk nyutgåva. Är detta en människa? är titeln på hans mest kända verk.

Primo Levi var jude och aktiv i en partisangrupp när han greps i norra Italien och i januari 1944 transporterades till Auschwitz. Han överlevde av en slump.

Levis förmåga att ställa de självklara frågorna (Hur kan man slå någon när man inte är arg?) och redan från början göra de precisa, lågmälda iakttagelserna och reflektionerna (Undervisningen av barnen pågick i det italienska lägret hela tiden, men barnen fick inga läxor kvällen före transporten till Auschwitz) har gjort hans böcker till några av de viktigaste vittnesmålen från överlevare.

En utmaning av ett helt annat slag är sociologen Zygmunt Baumans bok Auschwitz och det moderna samhället.  Den blev omstridd när den kom. Bauman skildrar hur massmordet på judarna var beroende av ett modernt industrisamhälle och dess övertro på rationalitet. Han ser inte Förintelsen som en avvikelse från den västerländska utvecklingen, utan betonar att den uppstod ur och genomfördes i det moderna, rationella samhället på höjden av sina kulturella landvinningar.

Som många andra framhåller han att de flesta av folkmordets förövare var normala människor.  Teknik avskilde förövarna från offren, arbetsdelningen innebar att ingen behövde ta ansvar för andra led i processen, utförandet av uppgifter var tekniskt och behövde inte en moralisk bedömning. Avgörande beslut kunde tas vid skrivbordet, vetenskapssamhället ställde villigt upp med argument och lösningar.  ”Den slutliga lösningen” var en fråga om hygien.

 Civilisationen visade sig oförmögen att hantera en moralisk användning av krafter den skapat, menar Bauman.

Zygmunt Bauman gör ett viktigt påpekande. Han anser att det avgörande inte var hur många människor som under Tredje riket valde sin moraliska plikt och protesterade eller gömde judar, det viktiga är att några gjorde det. Det visar att det gick att göra det valet.

Gunnar Carlsson

TEATER:

Brott och straff

av Fjodor Dostojevskij

på Uppsala Stadsteater.

Speltid: 23/1, 24/1, 13-14/2 

Under året kommer Uppsala stadsteater att låta medarbetare pröva egna idéer i mindre produktioner. Premiär var det i veckan för Brott och straff som monolog i regi av Eugenia Gorelik med Fancisco Sobrado på scenen.

Den som vill kan klaga på att uppsättningen endast bjuder skärvor från Dostojevskijs myllrande roman. Men levande teater blev det.

Premiärföreställningen hade en lite trevande start med spel i salongen som inte stärkte kontakten med publiken. Men Francisco Sobrado som den fattige studenten Raskolnikov hade mig strax på kroken och där satt jag fast under hans fysiskt övertygande spel. Sobrado hjular, står på händer, rullar runt och skriver på väggarna. Den feberaktiga, klaustrofobiska känslan är stark, monologerna om människan som har rätt att begå brott och offra andra för en stor sak är påträngande. En scen där Raskolnikov läser ett brev från modern är strålande teater.

Nog infann sig en känsla av källarteater i Salongen, vad passar bättre för Dostojevskij? Glädjande nog blir det fler föreställningar.

Gunnar Carlsson

Bäste herr Strindberg,

För att fira din namnsdag i dag tog jag nyss ett glas eller två. Det kan du vara värd! Konungariket Sverige har under nyss förlidna år firat att du varit död i 100 år! Ganska vanvördigt, eller hur? Bättre då med en namnsdagsskål så här två gamla vänner emellan.

Ja, i det gamla landet är inte mycket förändrat som skulle kunna glädja en gammal rabulist som du. Samma svassande krig kungahus och överhet, dock blandas kompotten med diverse löst hopkomna skandaler och så kallade drev (som vid älgjakt, du vet) när andan faller på. Snart har folk också slutat läsa böcker, de glor på någon sorts skärmar. Hur skall det sluta?

Du spelas i alla fall ännu på teatrarna.  Jag såg en verkligt annorlunda uppsättning av Fröken Julie på Kungliga Dramatiska Teatern.  Det var ett fruntimmer som hette Charlotte Engelkes som uppträdde. Hon var förbaskat skicklig och underhållande. Hon klädde av sig naken, sjöng och dansade. Jag tror att du hade gillat spektaklet. Hon levde på slutet!

Bästa sättet att hylla dig är som du brukar säga att läsa dina böcker. Några dåliga samveten som jag länge lyckats smussla under bordet, tog jag itu med under året.

Äntligen läste jag En dåres försvarstal. Förlåt! Ja, så här långt efteråt kan vi försöka strunta i att den skildrar ditt och Siris äktenskap. Jag läste den som en roman, helt enkelt, en rolig bok.  Ja, för rolig är just vad jag tyckte den var. Jag skrattade upprepade gånger åt den där missförstådda, stackars författaren som slet för att försörja sin upptågsrika hustru och deras barn.  Herregud, han hade det inte lätt. Kärlek, svartsjuka, konkurrens, konspirationer, känsla av att vara underlägsen och samtidigt den främste författaren… Vilken soppa!  Ja, den där killen hade problem, det vill jag lova.

För att uttrycka mig lite pretto (betyder märkvärdigt) tycker jag att du rasande skickligt demaskerade Mannen i hans hjälplöshet inför den nya Kvinnan.  Du drog verkligen ned byxorna på honom, så man både kunde tycka synd och flabba (fånskratta) åt honom.

Förbålt skickligt, August!

Uppsala, måndag 7 januari 2013

Din vän

Gunnar Carlsson

Vinden suddar ut dagens skriftspråk

stryker vidderna vita igen

i skogsbrynet vässar rådjur och älg

sina klövar, och haren

bereder sig för interpunktion

vem har lagt ett barn

under granens vida klänning?

vem har satt vargen att värma

och räven att vakta?

rosigt om kinden med öppna ögon

ligger barnet vaket och väntar

universum andas långsamt

djupa andetag av tid

det finns inget riktigt mörker

frånvaron av ljus

är otänkbar också denna natt:

det brinner i rymden

klot av gas och eld

dansar kring varandra

åtrår, fruktar, nalkas

allt är på väg

någonstans ifrån

någonstans hän

tredje planeten från solen

har ett rike i norr med marker

och gator täckta av snö och iskristaller

människor kurar i kylan

utan musiken och dikten skulle de dö

utan varandra vore de ingenting

utan dem – vem skulle veta

att ett nytt år fötts

i hemlighet, men under gott beskydd

om inte de vita bladen fylldes

av skrift denna djupa natt

om inte människan funnes

att tyda det otydbara

att säga det osägbara

att än en gång försöka tolka

den stora hemligheten

vem skulle då finnas att berätta

om ljuset som lyser i mörkret

skogens oskrivna blad

väntar sina nattliga tecken

från skogsbrynets skribenter

det nya året ler förtroendefullt

mot sin protokollförare:

den nyfikna, fruktansvärda

oberäkneligt älskande

människan

Lena Köster

I dag bjuder vi på en nyskriven jul- och nyårsdikt! Varsågoda:

Klingande klanger av mässing, jubeltoner
ur orgelpipor och strupar,
kyrkklockornas dova mumlande
i uppländska strimmor av verklighet:

vem vet var innerligheten uppstår?
en blick möter en blick
en hand vidrör hud, ett ord
hängande i luften
förs varsamt till landning

vi är alla ensamma i gömda skrymslen
vi är alla bärare av ett oerhört ansvar
det är genom oss musiken strömmar
sorgen och kärleken flödar
glädjen bärs av julmusiken
av hårdrock och rap, av visa och psalm

med vem kan vi dela det vi inte äger?
bara med främlingen vi så lätt går förbi
bara med fienden vi lär oss att älska
bara med barnet som lever
inom varje människa vars väg vi korsar

julen har inget annat budskap än detta:
se dig själv i den du möter och känn
hur du inom dig kan bära
alla dem du låter bära dig
så som vi måste bära varandra
genom skuggorna och strålningen
från levande och döda stjärnor
på julhimlen och himlen inom oss

vem kan säga att det råder frid?
när krig är namnet på vardag och helg
när svält är smaken i munnen
när tystnaden efter musiken
är en gråt utan tårar

hjärtan fibrotiseras, hårdnar så lätt
i fimbulnätternas tystnad
därför måste vi värma varandra
det finns ingen annan väg att gå

musiken manar: jubla! sjung! dela!
det är gästabud i dag, knytkalas
hos okänd värd, alla bjudna
att komma med sina skärvor,
rikedomar, tomma händer, korgar
fulla av ångest, längtan och lust
tiden är nu, platsen är här
i mässingsklangen och sången

hotbilden finns men vi trotsar den
och möts för att ingenting annat finns
än möten mellan människor
mellan ande och materia
mellan evig död och evigt liv

Lena Köster

Foto: Scanpix

Åsa Linderborgs text ”Förföljd av hatet” från 20/12 hänger sig kvar. Det är en sådan text som direkt hakar fast i medvetandet och sedan sakta tränger sig allt djupare in. Aftonbladets kulturchef berättar om de hot och trakasserier hon har utsatts för sedan hennes redaktion i samarbete med en jurist inledde ”Granska skiten”, där de granskar rasistiska uttalanden och vill pröva hur långt lagen om ”hets mot folkgrupp” sträcker sig.

Linderborg är inte ensam om att ha utsatts för hot efter granskning av högerextrema miljöer. Just därför är det så viktigt att påminna om hur hatet tar sig uttryck. De sexistiska, rasistiska och hotfulla angrepp som Linderborg har fått uppleva är vedervärdiga och svåra att återge. Man måste läsa hennes text.

En liten tröst i sammanhanget är just att så många inte bara har läst Linderborgs text, utan också delat med sig av den till andra. Att döma av siffrorna under artikeln på Aftonbladets hemsida hade den på fredagsmorgonen delats 17 000 gånger på Facebook och nära 1 800 gånger på Twitter (och om den statistiken fungerar på samma sätt som på UNT innefattar den bara de som delat genom att klicka på dela-knapp under artikeln, en metod som långt ifrån alla använder.)

Samma digitala teknik som har möjliggjort spridningen av näthatet har också gjort att texterna som gör motstånd mot hatet kan leva vidare. Det gäller att fortsätta lyfta fram och länka till dem i olika forum. Här är ytterligare ett par läsvärda texter från de senaste dagarna som säger ifrån:

Lisa Bjurwald om den avhumaniserade retoriken på nätsajterna (publicerad 19/12, dagen före Linderborgs text):

http://www.expressen.se/kultur/natavgiftning/

Blogginlägg av SvD:s kulturchef Martin Jönsson (20/1):

http://blog.svd.se/kulturchefsbloggen/2012/12/20/hoten-mot-linderborg-ar-vidriga-och-oacceptabla/

Kommentar av Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri (21/1):

http://www.sydsvenskan.se/kultur--nojen/hatet-hotar-pressfriheten/

/Lisa Irenius

Uppsalarapparna Rawa och LX lussade i tv och har fått både kritik och hejarop för sin något okonventionella medverkan i SVT:s luciafirande. En del av kritiken mot luciafirandet, som alltså sändes från Uppsala domkyrka med Domkyrkans flick- och gosskörer och gäster har först på en riktigt låg nivå på internet och i sociala medier, men viss kritik har på i hyfsat saklig ton rört rappens vara eller icke vara i ett traditionellt luciasammanhang.

Själv hurrade jag över att få se två Uppsalarappare visa upp sig för hela Sverige på bästa sändningstid. (Ja, på luciadagen räknas väl ottan som bästa sändningstid?) LX, som jag tidigare inte är så bekant med, och Rawa, som jag såg framträda live i somras och blev oerhört imponerad av. Det fick mig att plocka fram en favoritlåt. Lyssna och njut på Rawa - i luciafritt sammanhang:

Här kan man höra LX och Rawa tillsammans, i låten Innan jag dör.

Dessutom: Domkyrkans flick- och gosskörer med lucia Astrid Cederlöf från Järlåsa var ju helt ljuvliga. Så att man blev tårögd!

/johanna å

Varsågoda, här är årets bästa musik! I dagens papperstidning listar UNT:s musikrecensenter sina bästa låtar från året som gått - och sina nio bästa album från året som gått.

Bland de bästa låtarna finns Adeles Skyfall, Thåströms Samarkanda och Neil Finns Song of the lonely mountain. Bland årets album finns Regina Spektors What we saw from the cheap seats, First Aid Kits Lion's roar, Lalehs Sjung och Witchcrafts Legend.

Vi har blandat årets favoritlåtar med spår från årets favoritalbum till en enda härligt brokig Spotifylista. Det är bara att vrida upp volymen!

/Johanna Åberg

I morgon, på Nobeldagen 10 december, tar den kinesiske författaren Mo Yan emot årets Nobelpris i litteratur.  Det är verkligen inte första gången ett litteraturpris ifrågasätts, men den här gången har diskussionen mindre gällt författarens litterära kvaliteter, desto mer hans ställning och agerande i olika sammanhang.

Att Kina är en diktatur med censur vet vi, liksom att Mo Yan inte är en dissident utan verkar inom systemet och till och med har en uppburen position som vice ordförande i kinesiska författarförbundet.

Svenska Akademien anser i sin bibliografiska notis att flera av Mo Yans böcker är ”subversiva” och att han framför ”samhällskritiska ståndpunkter”.

Bibliotekarien Kerstin Johansson, som doktorerat på kinesisk litteratur, tyckte när priset tillkännagavs att det var välförtjänt. Hon hävdade även att Mo Yans roman Vitlöksballaderna blev censurerad när den kom ut (SvD 11/10 -12). Shelley W Chan, docent i kinesisk språk- och kulturvetenskap vid Wittenberg University i USA menar att en del som kritiserar Mo Yan inte har läst så mycket av honom.  Hon tycker att böckerna rymmer både explicit men också indirekt kritik och att Mo Yan är ”en värdig pristagare som dessutom tagit en hel del risker.” (SvD 6/12).

Den som följt DN har däremot inte kunnat undgå att ta del av en hel rad mycket kritiska inlägg mot valet av Mo Yan som pristagare. Herta Müller kallade det ”en katastrof” och lika kritisk var den kinesiske exilförfattaren Liao Yiwu, som jämförde med priset till den sovjettrogne författaren Michael Sjolochov (DN 7/12). En mer nyanserad och resonerande artikel stod Ulrika K Engström för. Hon hävdade å ena sidan att Mo Yans samhällskritik är enligt partilinjen, å andra sidan att ”det finns också behov av dem som förändrar inifrån.” Hon såg Mo Yan som en taktiker. (DN 19/10).

DN har märkligt nog, vad jag kunnat se, valt att inte recensera Mo Yans senaste till svenska översatta roman, Ximen Nao och hans sju liv. UNT hade en recension av Lena Rydholm med rubriken: Kritiserar systemet inifrån. Hon var också av uppfattningen att Mo Yan tagit stora risker och skrev ”Man skall inte heller underskatta möjligheten att påverka genom att på ett slugt sätt kritisera systemet inifrån.” (UNT 9/12).

Den måste ha ett hjärta av sten som inte rördes av Mo Yans Nobelföreläsning, tyckte jag när jag läste talet. Mo Yan valde att tala om sitt liv och sitt författarskap och berättade smärtsamma minnen av både hunger och övergrepp från uppväxten.  

Men flera kinesiska dissidenter, som betalat ett högt pris för sin frispråkighet, var starkt fördömande mot att Mo Yan i föreläsningen inte tog upp situationen för den fängslade fredspristagaren Liu Xiaobo.

Vem har rätt?  Båda hållningarna är  begripliga.

Men nog är Mo Yan en värdig pristagare. Förhoppningen är naturligtvis att han kan använda sin nyvunna Nobelposition till att ytterligare luckra upp censur och tabun inifrån. Men han är en ovillig talare som varken  trivs i strålkastarljuset eller på barrikaden. Hans namn betyder just "talar inte" har vi lärt oss vid det här laget.

Själv läser jag Mo Yans Det röda fältet, en storslagen roman där poesin blandas med krigets fasor, stanken av blod med doften från de vackra sorghumfälten (durra) i Gaomis nordöstra socken. Men vid Mos barndomsby odlas inte längre någon sorghum läste jag i ett reportage, det var fattiglandets sädesslag, ingen vill äta det i dag.

Gunnar Carlsson

Kjell Eriksson fortsätter rasa mot UNT - nu i ett debattinlägg i Uppsalatidningen. Här är mitt svar till honom (också publicerat i Uppsalatidningen):

Kjell Eriksson efterfrågar ”en resonerande offentlighet”. Märkligt då att han tackade nej till UNT:s inbjudan att träffa sina läsare i bokcirkeln för att diskutera boken och den viktiga klassfrågan.

I stället utropar han i en debattartikel att bokcirkeln är ett ”haveri”. Tydligen borde UNT ha ”nyanserat” läsarnas kritiska synpunkter.

Men själva poängen med en bokcirkel är ett en grupp läsare får diskutera utifrån var och ens läsning – inte att kulturredaktionen (eller Kjell Eriksson) ska fastslå vilken läsning som är ”riktig”.

UNT bjöd in en sjukgymnast, en elektriker, en pensionerad naturvetare, en tolk och en jurist; tre kvinnor och två män, i åldrarna 28 till 69 år. En bokcirkel kan förstås aldrig bli lika representativ som en Sifo-undersökning, men det har varit intressant att se hur cirkeln i sina samtal har varit oenig i vissa frågor men enats i andra.

UNT:s kultursidor kommer att fortsätta att vara ett forum för sådan litterär diskussion. Nästa gång hoppas vi att även författaren vill medverka. Men ja, då måste författaren – som Eriksson själv konstaterar – faktiskt tåla både burop och bifall.

/Lisa Irenius

När Zlatan får en egen låt i Frankrike så tar sig kärleken ett lite annat uttryck än i den svenska låten Who's da man av Elias och Frans, om man säger så.

Boite Noir' med Zlatan. Tungt är bara förnamnet.

/Johanna Å

 Om Nordahl Grieg

Alla som följde minnesceremonierna för offren på Utöya och Oslo kunde inte undgå att flera gånger höra sången Till ungdomen. Författare till sångens text är Nordahl Grieg (1902 – 1942). Vi svenskar är ganska okunniga om hans författarskap och levnadsöde.

Nordahl Grieg var journalist, norsk utrikeskorrespondent i Kina i slutet av 1920-talet, han var i Sovjet i mitten av 30-talet och rapporterade under spanska inbördeskriget. Han skrev förutom journalistik dikter, romaner och skådespel.

Nordahl Grieg har beskrivits som både en internationalist och patriot, drömmare och handlingsmänniska. Han var med sin diktning djupt engagerad i den norska motståndskampen under ockupationsåren.

Han dog då det bombplan han befann sig ombord störtade över Berlin 1943.

Hur spännande skulle det inte vara att läsa en inträngande översikt över Griegs gärning och författarskap?

Philip Roth tystnar

Philip Roth är en av samtidens främsta amerikanska romanförfattare.  Tidigare i höstats hade den franska tidningen Les Inrocks ett scoop, en nyhet som långsamt spreds över världen.

Roth förklarade att Nemesis, som publicerades 2010, blir hans sista bok. Philip Roth, 79, har inte skrivit något på tre år och han tänker inte skriva mer.  Hans författarskap är avslutat.

Philip Roth har läst igenom sina böcker och citerar boxaren Joe Louis:

- Jag har gjort så gott jag kunnat utifrån mina förutsättningar.

Inte illa, tycker nog en läsande allmänhet och minns en rad romaner, bland dem Portnoys besvär och Amerikansk pastoral.

Philip Roth har fått en rad litterära priser, senast det spanska Asturiaspriset i somras.

Visst skulle det vara intressant att läsa en djuplodande översikt över Philip Roths nu avslutade författarskap.

Och vem skriver en översikt där Philip Roth jämförs med Joyce Carol Oates, Richard Ford, Paul Auster, Don DeLillo, Thomas Pynchon och … samt motiverar vem av dem som skall få nästa års Nobelpris.

Senast ett litteraturpris gick till USA var 1993 då Toni Morrison fick priset. Jänkarna är djäkligt sura på att behöva vänta så länge.

Gunnar Carlsson

Medelklass = klickgaranti?

En gång är en gång, men två gånger är en vana, sägs det. Och två gånger inom loppet av en månad har texter med ordet "medelklass" i rubriken blivit ”veckans mest lästa” på kultursektionen på unt.se.
Det är Lena Sohls text om skrivarkurseleven Lidija Praizovics omdiskuterade projekt på Biskops-Arnö: ”’Jag kvävs av medelklassen’”.

Och, nu senast, AnnaMaria Olssons kommentar om hur medelklassen skapar sig en alltför enkel fiende i förhållande till Sverigedemokraterna och andra nätsnackisar: ”Självgod medelklass klickar ’gilla’”, som var mest läst av kulturtexterna under förra veckan.

Man kanske kan kalla det medelklass-effekten: handlar det månne om medelklassens behov av självbespegling?

Eller så är det helt enkelt så att det ligger i tiden att fundera över tillhörighet och identitet, frågor som vem man är – och hur man är. Bland de senaste veckornas mest lästa texter återfinns även författaren Qaisar Mahmoods reflektion över nationell gemenskap: "Vilka är vi svenskar, egentligen?"

/Lisa Irenius

Det är jubileernas höst i Berlin. Först i raden står staden, som fyller 775 år. Det var så länge sedan som namnet förekom i en urkund för första gången. Då fyllde staden den plats där byarna Cölln och Berlin var belägna i det som i dag är Mitte och där man tog sig över floden Spree. Det är också här firandet ägt rum fram till nu, det första gemensamma sedan murens fall. Med tyngdpunkten förlagd till Nicolaiviertel, rekonstruktionen av den medeltida staden som tillhörde det sista som DDR hann åstadkomma, innan staten upplöstes.

Historiska museet vid Unter den Linden fyller på med ett blygsammare årtal, när man uppmärksammar sin 25-åriga tillvaro. I en stor utställning Verführung Freiheit visar man europeisk konst från 1945 till dags dato. Här försöker man se överensstämmelserna mellan öst och väst i de verk som tillkom under kalla krigets år. I tolv kapitel skildras olika reaktioner på de sociala villkoren, förhållandet mellan stat och individ, terrorn och maktens övriga missbruk och hur drömmarna och idealen om lycka och frihet överlevde andra världskriget. Men också utopierna som dog med socialismens fall. Och frågan om en förändring inte måste utgå från individen i stället för från kollektivet.  Knappast någon annanstans än i Berlin finns exempel på högkultur lika väl som barbari. Den här utställningen speglar hela detta register.

Till jubilarerna hör också Maxim Gorkij Theater, belägen i Historiska museets närhet. Det var Walther Ulbricht som ville ha ett alternativ både till Brechts Berliner Ensemble och den dekadenta västkulturen. Maxim Gorkijteatern skulle i stället befrämja uppbyggnaden av socialismen med Stanislawskij och Stalin som ledstjärnor. Efter murens fall var teatern nedläggningshotad, men är nu en 60-åring full av vitalitet. Detsamma kan sägas om Volksbühne vid Rosa-Luxemburg-Platz, där Frank Castorf kan blicka tillbaka på 20 år som teaterchef. Castorf var på 1990-talet den mest uppmärksammade tyske regissören. Efter att befunnit sig i bakvattnet sedan dess, har han nu gått in i en andra andning. Den i dagarna premiärvisade Die Wirtin, efter en berättelse av Dostojevskij, har något oväntat religionen som tema. Borta är dekonstruktionen och ironin från förr. I stället har det blivit en uppsättning där allvaret dominerar, där skåda i skådespelare tilldelats en viktig roll och begreppet fromhet ges vidast möjliga innebörd.

Deutsches Theater har därmed fått en slagkraftig konkurrent, medan impulsgivaren Schaubühne för närvarande försöker hitta nya mål för verksamheten. En föreställning på Deutsches Theater är den av regissören Stephan Kimmig signerade Kirschgarten. Han knyter an till rådande eurokris i en instudering, som tar fasta på allt vad Tjechovs drama rymmer av ekonomiska trångmål. Den hårdhänta tolkningen fungerar, men det sker på allt det övrigas bekostnad. Så visar sig studentens revolutionära drömmar inte vara något alternativ, romantiken har reducerats till krass åtrå. Men slutet får en osedvanligt stark laddning, när pjäsen stannar upp inför Ranjewskajas avsked från det ryska godset och låter saknaden bli den mäktigaste känslan. Då väger Lopachins ekonomiska pragmatism lätt i den andra vågskålen.

En händelse i Berlin av vikt denna höst är invigningen av det nya minnesmärket över förintelsens offer, som kompletterar det över Holocaust som redan finns på plats mellan Brandenburger Tor och Potzdamer Platz. Nära riksdagshuset är den belägen, den av israelen Dani Karavan utförda skulpturen Denkmal für die im Nationalsocialismus ermordeten Sinti und Roma Europas. Med en cirkelrund vattendamm och en med en blomma försedd, flytande triangel i mitten. Informationstavlor intill redovisar förloppet för detta folkmord med över 200 000 offer. Den som flanerar genom den tyska huvudstaden har nära till skeenden med förgreningar långt in i vår egen samtid. I staden Berlins minne ryms både det som är värt att fira och det som inte får glömmas bort.

Bo-Ingvar Kollberg

Visst är Augustpriset kommersiellt, som Lisa Irenius nyligen påpekade.   Det är ju Svenska Förläggarföreningen som ligger bakom priset. Det är också bara svenska förlag som får anmäla böcker till pris i de tre kategorier som finns: skönlitteratur, fackböcker och barn- och ungdomslitteratur.

 För att få maximal uppmärksamhet har bokbranschen även organiserat valet av pristagare i två steg.  En jury nominerar sex titlar i varje kategori, sedan är det särskilda elektorsförsamlingar som röstar om vinnare i respektive kategori. De som deltar är bokhandlare, bibliotekarier och litteraturkritiker. Pristagarna presenteras sedan vid en stor gala med maximal mediebevakning.

Vinnaren, åtminstone för klassen skönlitteratur, kan normalt räkna med en stor försäljningsframgång. Ibland undrar man om juryn redan vid nomineringarna sneglat på den möjligheten. Men visst, jag vet, Sara Stridsbergs dramavolym blev nominerad i år.

Ibland kan priset rikta ljuset mot en bok som annars skulle hamna i skymundan. Frågan är hur många som hade upptäckt fjolårets finstämda landsbygdsskildring, Tomas Bannerheds Korparna, utan prisraketen från Augustgalan.

Men ändå - och det är inte så stor prissumma - Augustpriset har stor prestige bland både läsare och kritiker. Det går inte att förneka. För läsarna är Augustpriset det mest kända, svenska litteraturpriset.

Utan att ha läst alla nominerade böcker vore det mig fjärran att i år förorda en pristagare bland de nominerade i den skönlitterära klassen.  En av de nominerade är förre UNT-medarbetaren Peter Fröberg Idlings fina romandebut Sång till den storm som skall komma. En annan är Göran Rosenbergs gripande Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. Roligt att de blivit nominerade, ännu bättre om de blir lästa av många.

Dock är jag lite överraskad över att Göran Rosenbergs bok, trots sina litterära förtjänster, i stället inte är nominerad i kategorin fackböcker.

Det finns märkligt nog ett ovanligt tilltal som förenar de båda böckerna. Vi är vana att romaner skrivs i jagform eller tredje person. Här är ordet i stället ”du”.

Peter Fröberg Idling använder ”du” inte ”han”, när han skildrar Sar (som senare kom att bli Pol Pot) i inledningen till sin roman. Han talar direkt till huvudpersonen och beskriver vad ”du” gör.

Göran Rosenberg använder sig av samma direkta tilltal ”du” i stora delar av sin skildring av fadern som överlevde koncentrationslägren men gick under i efterkrigstidens Södertälje när hjulen snurrade för fullt och allt bara skulle bli bättre.

Det är säreget att det fungerar så bra i båda fallen. Det säger något om författarna.

Vem får priset i år? Det får vi veta 26 november då prisutdelningen äger rum i Stockholms konserthus.

Här kan du se hela listan på årets nominerade böcker.

Gunnar Carlsson 

"Kommer den här listan ut är det lika bra att ställa in valet i år". Orden sägs av en hög statstjänsteman i Mikael Marcimains politiska thriller Call girl, som har premiär fredag 9 november, och som jag just sett på pressvisningen. Den kretsar runt den så kallade Bordellmamman som åtalades 1976 med stora rubriker i media. Det mesta mörklades ändå då historien hade starka förgreningar högst uppe i samhället. Rykten om Torbjörn Fälldin, Olof Palme och Lennart Geijer var i omlopp, men dementerades. Bakom den fina fasaden på Välfärds-Sverige såg det ut ungefär som vanligt.

Marcimain tar inga sådana hänsyn som filmarna som gjorde Palme, utan att egentligen säga namnen rent ut är det här helt tydligt vilka som avses. Maktens män håller som vanligt varandra om ryggen, regering eller opposition kvittar lika. De som offras är de längst ned. . .

Call girl har blivit en stark indignationsfilm, spännande som Alla presidentens män. Tidsmarkörerna sitter som de ska och det storspelas filmen igenom. Främst då Pernilla August som Bordellmamman och Sofia Karemyr som den lite naiva och strulande Iris som dras in i kretsarna runt pengarna och makten. Men bakom glittret och de snabbapengarna grinar förnedringens ansikte.

Call girl är ett gripande filmdokument, spännande och inkännande på samma gång. Läs recension på premiärdagen.

/Björn G Stenberg

SR gick ut med beskedet nyligen att man satsar brett på kultur i alla kanaler, även P4. Ett oerhört glädjande besked för både radio- och kulturälskare. Och helt i tiden.

Att SVT också förstår att kultur är ett framgångsrecept är tydligt. Kulturnyheterna är numera en integrerad del av Aktuellt. I somras satsade SVT på K Special i parti och minut. Och den senaste tiden har jag, som annars brukar vara en uttråkad tv-vägrare, suttit som klistrad framför SVT:s kanal 2 och lapat i mig kulturdokumentärer, konserter, K Special och kvalitetsfilmer. Något har hänt. Och tv:n är därmed tillbaka i mitt liv.

Nu hoppas vi att andra medier och plattformar fattar galoppen. I fjol kom en dansk forskningsrapport som visade att kulturmaterialet hör till dagstidningarnas absolut viktigaste profilmaterial och konkurrensmedel - men att de flesta chefredaktörer tyvärr inte förstår det.

Nu är det lättare. Det är bara att följa trenden. Kultur är inte bara kul. Det lönar sig också. Ett osvikligt argument i dessa tider.

Maria Ripenberg

En vecka har gått sedan årets Nobelpris i litteratur till Mo Yan tillkännagavs. Strax före offentliggörandet skrev jag:

”Är det inte bättre om priset innebär att en dörr öppnas till ett nytt författarskap, ett landskap där du tidigare inte vistats?”

Kommentaren står sig. Sällan har så många kommenterat en pristagare de inte har läst.  Enligt uppgift hade endast en svensk tidning recenserat Mo Yans senaste till svenska översatta bok. 

Vad säger det här omöverblicken för litteratur som inte är västerländsk på våra svenska kulturredaktioner?

Diskussion om det, nej, debatten har i stället förgrenat sig i tre spår.

* Pristagaren och politiken.  Kritikerna menar att priset till Mo Yans författarskap måste värderas i ljuset av hur fristående/kritisk han är till diktaturen i Kina.  Är det rimligt?  Vilka handlingsalternativ har han?  Vi kan hoppas att han kan utnyttja sin nya position för att stödja förföljda och kämpa för yttrandefrihet i Kina.  Men det han kommer att säga som uppfattas som alltför kritiskt kommer troligen att censureras.

 Men avgör författarens agerande värderingen av författarskapet?

* Sekretessen. Sekretessen är sträng kring Nobelpriset.  Visst är det rimligt att läckor får uppmärksamhet.  Ebba Witt -Brattström råkade försäga sig och avslöjade i DN att hon visste vem som skulle få priset. Hennes försök att släta över saken övertygade inte. Men ett Horacegate?  Hon missbrukade knappast uppgiften.

Vem är upprörd?

* Jävsfrågan. Innan någon får priset har den aktuella författaren funnits på den s k korta listan i flera omgångar, så namnet är välbekant för Akademiens ledamöter. Författare står mot varandra, flera kan inte samla en majoritet men återkommer åter efter år och så ett år finns det en majoritet för ett namn. Att sinologen Göran Malmqvist länge varit en initierad och kunnig talesman för Mo Yan i prisdiskussionerna är väl uppenbart.  Att han gjort översättningar  för Akademien av Mo Yan och därmed skulle kunna tjäna på ett pris när översättningarna publiceras har vållat kritik och anklagelser om jäv. Tja? Malmqvist skänker nu bort sina rättigheter som översättare. Det är väl bra.

Men har det tidigare svassandet kring Akademien numera övergått i krystade försök att skapa skandaler?

Gunnar Carlsson

2 procent har läst Mo Yan. Ja, alltså av de hittills 255 personer som har röstat på UNT Kulturs läsarfråga om Nobelpristagaren. 92 procent har aldrig hört talas om honom.

Sebastian Johans skriver i fredagens pappers-UNT om glädjen i att Nobelpriset i litteratur går till en ny bekantskap. Och det är väl så alla som svarar "nej, jag har aldrig hört talas om Mo Yan" får se det. En ny författare att upptäcka är roligare än att få känna sig mallig och beläst.

/Johanna Å (som inte heller läst Mo Yan)

Såhär ser ställningen ut just nu:

Det är roligt att se att min efterträdare Lisa Irenius håller Litteraturprisets fana högt. Under min tid som kulturchef mellan 1980 och 2009 hann jag vara med om 30 pris. Under en hel del år skötte vi dessutom de övriga nobelprisen och det i ekonomi till Alfred Nobels minne. Minnesvärt är mitt första år i ämbetet, då Uppsalaprofessorn Kai Siegbahn tillhörde  de naturvetenskapliga pristagarna. Onekligen har tekniken utvecklats under de gångna åren. Till en början låste vi in oss på kulturredaktionen och lyssnade på en inlånad, raspig radio. Till denna oktobertorsdag medfördes ett antal stora handelskassar fyllda med vad bokhyllorna hemmavid hade av litteratur och tidskrifter, som kunde komma till användning. Sedan pristagaren tillkännagivits gällde det att hålla ordning på alla telegram som inflöt via tidningens teleprinter. Och att leta fram medförd litteratur och läsa med högsta hastighet. Vi skrev alltid själva nobelprisartiklarna i litteratur. Det hann bli ett 25-tal för min del.  Cristina Karlstam svarade för de övriga. När internet infördes på UNT innebar detta att vi i huvudsak klarade oss utan referenslitteraturen hemifrån. Men tiden var knapp, så det gällde att snabbt hitta de bästa källorna. Jag hade viss möda med kinesen Gao Xingjian 2000, eftersom de mesta som fanns om honom var skrivet på franska. Riktiga högtidsstunder var de år då utmärkelsen gick till Elfriede Jelinek och Herta Müller. Vi hade utsträckt tid med manuslämning men var ofta klara vid 20-tiden.

Bo-Ingvar Kollberg

Denna upphetsning, denna spända väntan.

Världen är stor, litteraturens gränser än vidare. Vad hinner man läsa under ett liv? Är inte alla dessa önskningar om vem som skall få Nobelpriset i litteratur resultatet av några rejäla klunkar självöverskattning?

Hoppas att min favoritförfattare får priset önskar många, och vill få bekräftat att de med bästa urskillning plockat sina läsefrukter, haft djupaste insikten, bästa omdömet.

Är det inte bättre om priset innebär att en dörr öppnas till ett nytt författarskap, ett landskap där du tidigare inte vistats?

Denna lilla kommentar skrivs två timmar innan NAMNET offentliggörs och de kommer strax att drunkna i medievågornas upprörda innanhav.

Men kom ihåg: det är bara ett pris, större i Sverige än i resten av världen. Och det kommer nya.

Gunnar Carlson

1. Alice Munro

2. Maryse Condé

3. Haruki Murakami

Kanadensiska Alice Munro skriver knivskarpa noveller med stor lyhördhet för det mänskliga. Hon bygger upp sin prosa med detaljer och antydningar och skapar ett stort tryck med små medel. Det kan handla om den lilla flickan eller den äldres vardagliga erfarenheter. Ett pris till Munro vore också ett erkännande och behövligt uppsving för novellen som genre .

Maryse Condé från Guadeloupe i Karibien skriver en brett berättande stil. Condé utforskar ämnen som, rasism, genus, familjen, väpnade konflikter och vidskeplighet i postkoloniala miljöer i Karibien och Afrika. I hennes romaner är kvinnorna starka. Condé har skrivit omkring 20 romaner, storheter som Segu, Desirada, Färden genom mangroven finns översatta till svenska.

Haruki Murakami är inget kontroversiellt val, tvärtom lite för populärt. Men likväl skriver Murakami fascinerande romaner med sina fantastiska och orealistiska drag. Några av de bästa titlarna är Kafka på stranden, Norwegian wood, Fågeln som vrider upp världen och trilogin 1Q84. En skön och personlig bok är Vad jag pratar om när jag pratar om löpning.

Magnus Dahlerus

På torsdag, 11 oktober, tillkännager Svenska Akademien vem som får 2012 års Nobelpris i litteratur. En man kommer då en kort stund att stå i centrum för medievärldens blickar – dörröppnaren Peter Englund.

Som en uppvärmning inför dagen läste jag vad den tillfällige (ändå kallad ständige) akademisekreteraren Peter Englund har skrivit på sin blogg i år.

Hade jag missat något? Nja, egentligen inte. Läsningen blir ofrånkomligt en besvikelse.

Låt mig förtydliga.

Peter Englund är en skarp historiker och författare, han gör dessutom ett sympatiskt intryck med självdistans, är mitt intryck då jag sett honom framträda. Men vad har han då skrivit på sin blogg i år?

Den största nyheten för mig var att Englund flyttat från Rasbo in till Uppsala i slutet av förra året.

De bästa inslagen på bloggen är citat från till exempel Wislawa Szymborska (hon avled i februari i år), Gunnar Ekelöf, den isländske poeten Einar Már och Selma Lagerlöf. Jo, där finns också några intressanta rader om fakta och fiktion vid historieskrivande.

Men det som kunde vara intressant, dvs det inre arbetet och diskussionerna i Akademien om till exempel Nobelpriset, kan Englund av naturliga skäl inte berätta om. Det är dessutom svårt för akademisekreteraren att göra kritiska inlägg om aktuella författarskap (vi minns Ranelidhistorien) eller på allvar gå in i kulturdebatten. Frågan uppstår lätt om han uttalar sig å Akademiens vägnar eller framför sin personliga uppfattning.

Det är väl också en poäng med Akademien att den skall stå höjd över tidens larm. Men då kan det bränna till på allvar som med fatwan över Salman Rushdie, en kris som spräckte Akademien.  Nog tvingades Akademien efter den konflikten på andra sätt än genom uttalanden att engagera sig utåt när författare hotats.

Men, se ett undantag. Akademien gjorde faktiskt ett uttalande i maj i år i en aktuell högskolefråga! Det gällde den hotade översättarutbildningen vid Södertörns högskola. Akademien brännmärkte ”det aningslösa slöseri som denna besparing skulle innebära.”

Men i övrigt har Englund bloggat om bland annat appar, några språkfrågor samt minnen, arrangemang och slumpens skördar från den nyss timade Bokmässan.

Och torsdagen 8 mars åt faktiskt Akademien för ovanlighetens skull ärtsoppa på Den Gyldene Freden. Det var den internationella kvinnodagen. Hur skall vi tolka det när det nu är dags för pris?

Det är svårt att spå i soppa, särskilt ärtsoppa.

Gunnar Carlsson

Jag läser vad Dan Jönsson skriver om Urshult i sin uppmärksammade bok Ingen mans land, en rese- och essäbok med undertiteln Ett år på Sveriges baksida.

Jönsson bor på Ann-Maries bed- and breakfast (han kallar det pensionat) på Bergsvägen, han vandrar runt i samhället några augustidagar, noterar välskötta villaträdgårdar, stillheten, avlyssnar några samtal, ser ungdomar som verkar sysslolösa och reflekterar över den amerikanske internetvisionären Kevin Kellys tankar om ”vad tekniken vill”.

Det märkliga är att Jönsson verkar uppleva någon slags hemkänsla i det lilla samhället vid Åsnens strand några mil söder om Växjö. Kanske beror det på att han själv bor i en liten ort i Skåne.

Noga synar jag miljödetaljer i hans beskrivning. Urshult är en ort jag känner väl, nej, jag borde väl säga kände. Jag var här mycket på somrarna under 50-talet och början av 60-talet, sedan har jag återkommit sporadiskt, nu senast i augusti, åter en begravning, förhoppningsvis den sista för lång tid framöver.

Nog ligger Urshult på Sveriges baksida. Det finns en större träindustri och bageri, men många pendlar till andra orter. Hotellet finns alltjämt, vi bodde där senast en natt i juni då vi hälsade på en morbror för sista gången. I dag är vårdhemmen stora arbetsgivare.

Men för den som minns blomstringstiden är det en sorgsen vandring i minnenas ruiner. Det tomma stationshuset, gräset växer högt fram till trappan på huset där en annan morbror drev taxirörelse, spöklika står resterna av fruktcenralen, igenbyggnda fönster kan inte dölja alla nedlagda butiker, banken är stängd numera, på Södra vägen låg en gång två eller tre kaféer. Och moster Edits hus är alltjämt till salu. Gardinen fladdrar genom en trasig ruta till uthuset. Skönt att mina föräldrar slapp se det.

Det måste ha varit på 60-talet någon gång som tågen slutade gå, som utvecklingen vände, som den långsamma avvecklingen av servicen i samhällen som Urshult började.

Tack och lov kommer tyskarna på somrarna. Hur skulle det annars gå?

Gunnar Carlsson

PS. Mitt stavningsprogram är frågande inför namnet Urshult. 

Det finns ett par scener i den aktuella dokumentärfilmen om Olof Palme som jag tycker biter sig fast.  Några är naturligtvis bilder på sönerna där de ordlöst uttrycker sin saknad.

Men det finns en scen som jag tycker är direkt plågsam. Jag tror att det är från Hagge Geigerts populära tv-serie Gäst hos Hagge.  Palme tvingas sitta och titta på olika skämtteckningar av honom, flera är grova nidteckningar, och han förväntas kommentera dem. Man ser hur besvärad han är av situationen, men vad skall han säga? När Geigert driver på mumlar Palme något i stil med ”att jag har väl ett ondsint utseende”.

Hade Palme haft judiskt påbrå hade en del av de karikatyrer som gjordes av honom betecknats som antisemitiska. Men nu levde de sitt liv i den svenska offentligheten.

Olof Lagercrantz skrev i samband med mordet på Olof Palme något om att en del av borgerligheten insöp sitt Palmehat med morgonkaffet.

Lång tid har gått sedan mordet 1986 och i dag kan vi se både Palmes storhet och brister. Kanske är filmens förtjänst just att se hur en ung, svensk politiker växer till en internationell statsman, men som långsamt nöts ned av det politiska maskineriet, tvingas försvara saker han knappast trodde på, och drabbas av ett oresonligt hat av vissa grupper, vars giftiga frön länge fick gro i offentligheten utan att många reagerade. Hur det slutade vet vi.

Gunnar Carlsson

September månads bästa låtar - här är de! Vi har samlat ihop UNT:s musikrecensenters favoritlåtar från september till en liten men naggande god Spotifylista.

Det är vårt första försök till en "månadens bästa"-lista, så ha tålamod med det faktum att växlingarna mellan genrer är helt galen. Att lyssna på Lilla Namos Haffa guzz direkt efter Murder Constructs Compelled by mediocrity kan ju ge öronen en chock, minst sagt.

Det är dessutom lite si och så med det här med september. Alltså, några av låtarna har funnits utgivna på album tidigare och släpptes som singel i september och tvärtom och ja, då tyckte vi att det var okej att ha med dem ändå för att vi gillar dem så mycket. Familjens Vi var dom är ett exempel på en sådan låt. Vi har helt enkelt inte suttit och varit särskilt petiga med ett litet datum hit eller dit.

Kanske filar vi på konceptet framöver, vi trevar oss fram, men varsågoda hursomhelst: Recensenternas favoritlåtar från september månad:

Det har sagts mycket och långt om hur Ikeakatalogen befriats från kvinnor i Saudiarabien under de senaste dagarna. Nu har Soran Ismail också lagt sig i diskussionen. Läs, det tar bara 30 sekunder. Heja Soran!

Ikeagate enligt Soran Ismail

Här skriver UNT Kultur om olika retuscheringsregler för medier och reklambransch.

/Johanna Å

BILDEN: Puts väck! Till vänster svensk Ikeakatalog, till höger saudisk.

Honor är inte alls svårflirtade. Inte alltid i alla fall. Det påpekade Malin Ah-King, som är både genusvetare och evolutionsbiolog vid Uppsala universitet, under ett föredrag på Bokmässan. Med en kritisk referens till Darwins påstående om att honor generellt i djurvärlden är "svårflirtade" och hanar "konkurrerande".

Hon berättade om hur kulturella föreställningar om manligt och kvinnligt har påverkat forskningen inom biologi. Under 1900-talet har till exempel tolkningar av apors beteenden speglat rådande samhällsteorier, men med ökad medvetenhet är det nu inte bara hanars dominas som studeras utan också honors aktiva strategier. Ändå råder fortfarande något slags paradox inom biologin, att man är mycket medveten om variationen i könsbestämningar m.m. i naturen, men ändå fortsätter att beskriva detta i stereotypa termer. 

Intressant. Om ni vill läsa mer har hon skrivit en skrift om detta - Genusperspektiv på biologi - som finns att tillgå utan kostnad på www.hsv.se

/Lisa

Nu åker man väl inte från Uppsala till bokmässan för att främst upptäcka sådant som härstammar från Uppsala. Men om nu någon skulle gripas av hemstadspatriotism kan jag tipsa om att bland annat English Bookshop finns på mässan med flera författarsigneringar, och så har lilla Uppsalaförlaget Edda lite böcker i tidigare Uppsalaförlaget Ruins monter, och så har Uppsala universitet hela tre montrar för bibliotek och kulturarv. Med mera! 
/Lisa

Tänk om läsandet kommer att förändras i grunden? Ett intressant perspektiv till föreställningen att e-boken bara är ”ytterligare ett format” för i grunden samma berättelser – vilket bl a framfördes av Dorotea Bromberg under ett seminarium på bokmässan på torsdagen och som jag i och för sig tycker är ett befriande avdramatiserande förhållningssätt – framfördes av Uppsalaforskaren och litteraturvetaren (och tillika UNT-skribenten!) Alexandra Borg på Forskartorget på fredagen.

Om format inte spelar roll: varför säljer i så fall e-boken inte bättre, trots sina goda förutsättningar i Sverige? undrade Borg som själv forskar om dels den estetiska dimensionen av e-böcker dels den digitala läserfarenheten.

Läsningen genomgår i själva verket stora förändringar. När läsningen blir digital blir den också delbar, man kan dela erfarenheten med andra på nya sätt, påpekade Borg. Det är egentligen inte e-boken i sig som gör det, men dess närhet till nätet.

Hon berättade också om ett par intressanta sajter/projekt:

http://www.goodreads.com/ (som hjälper läsare att hitta nya böcker och att utforska böcker tillsammans med andra)

https://findings.com/ (där man delar med sig av olika citat)

http://readmill.com/ (där man kan läsa digitala böcker tillsammans med andra)

 Den här utvecklingen lär också påverka kultursidornas och kritikernas roll. Kanske kommer vi i framtiden kunna bli mer direkt delaktiga i en kritikers läsning?

 /Lisa Irenius

PS läs en kommentar till litteraturutredningen och digital läsning av Alexandra Borg i UNT imorgon!

Sexhandel, barnarbete, frihetsberövande, skogsdöd - vilka vapen ska man välja i kampen mot de grova förbrytelserna enskilda människor, grupper och stater begår? Ordet!

Det skrivna eller talade ordet, gärna i samband med musik, bild, andra konstformer, är det vassaste vapnet. men också den mest stabilan bron över avgrunderna. Det brukar bli tydligt på Bokmässans internationella torg, om inte annat. Inte för att jag är på Bokmässan just i år, men been there osv. 

Mötena mellan människor, orden som binder samman, som riktar strålkastarljuset åt rätt håll. Som  visar att vissa kejsare är nakna medan andra är beväpnade. Orden som skär genom glasyren och avslöjar kakans sockrade förrutnelse. 

Orden som förklarar, banar väg, tröstar, bygger styrka och gemenskap. I behändigtkformat (pocket, häfte, ebok,tidning, telefonapp,låtar på nätet, prostestsånger...) möjliga att sprida världen över.

Läs böcker! Och tidningar. Sätt press på kulturministeriet! Låt din lästlust smitta på barn och barnbarn. Kräv lustläsning i skolan.  Det som börjar med vampyrsagor eller Bröderna Lejonhjärta kan mycket väl leda till texter som avslöjar övergrepp och politiska falsarier, störtar regeringar... och skapar solidaritetoch nyfikenhet i stället för fiendskap mellan mänskligt oliktänkande.

Måste man ju tro på: kunskap, öppenhet, kommunikation. Och att den som läser med lust och nyfikenhet så småningom kanske också skriver. 

Det fria skrivna, talade, sjungna, målade och skulpterade (osv) ordet. För ordet är tankens kropp. Och det som gör oss till människor med förmågan att hoppas, i förväg se förändringen smöjligheter och därmed uppfylla våra förhoppningar.

Yttrandefrihet! Etiopien, Kina, Nordkorea och alla andra länder där människor hotas, fängslas, torteras och dödas för att de säger eller skriver vad de tycker. Jag hoppas undergroundlitteraturen hittar vägar att strömma ut från er! Inte bara från exilförfattarna, utan också från dem som är kvar i länderna. Världen behöver deras röster!

Bokmässan är ett forum för diskussioner kring detta. Med plattfromar där orden får mötas i frihet. Internationella PEN inte att förglömma.

Vårt uppdrag (författarnas, journalisternas osv) är att hålla diskussionen vid liv också mellan bokmässorna.

Så: berätta för oss vad vi borde berätta om!

/Lena Köster

Martin Schibbye och Johan Persson, som nyligen släpptes efter ett år i etiopiskt fängelse, har gjort flera framträdanden på bokmässan. Idag fredag klockan 14 kommer de att prata igen i Göteborgs-Postens monter.Jag hörde dem tala sent på eftermiddagen igår, intervjuade av Aftonbladets Åsa Linderborg och Martin Aagård.De ställde frågor om politik och journalisters villkor och det var slående hur noga Schibbye och Persson var med att inte välja sida i den svenska debatten. Krönikören Johan Hakelius, som samma dag i en artikel hade bett Schibbye precisera sin sin på pressfrihet på Kuba, uttryckte Schibbye bara förståelse för: "han gör sitt jobb" och "det är naturligt att vi granskas, vi har blivit offentliga personer nu".

På frågan om vad de anser om att utrikesreportage numera ofta görs av underbetalda frilansare - snarare än utsända, fast anställda journalister - undvek Schibbye och Persson också att kritisera den svenska situationen. "Vi älskar vårt jobb" och "vi har själva valt att vara frilansare" och "vi kan inte tjafsa om att få mer betalt". Hedervärd inställning på sätt och vis, men jag kan också tycka att det är att negligera ett problem som faktiskt finns: hur otrygga och utsatta frilansjournalister kan vara och att medieföretagen inte riktigt tar sitt ansvar för utrikesbevakningen genom att inte våga skicka ut fast anställda journalister i större utsträckning.

Däremot tog Persson och Schibbye tydlig ställning ifråga om situationen i Egypten, där journalister och oppositionella politiker har drabbats hårt de senaste åren. Men nu kan vara en tidpunkt att påverka den etiopiska regimen i en bättre riktning, påpekade Persson och Schibbye.

.Ja, nu gäller det att intresset för situationen i Etiopien inte falnar bara för att Persson och Schibbye är tillbaka i Sverige igen. 
/Lisa Irenius

E-böcker är inget att vara rädd för, det är bara ett nytt format, precis som pocketboken var. Det är bara bra för då kommer böcker att spridas påännu fler sätt, sa förläggaren Dorotea Bromberg under ett seminarium på bokmässan.

Grundfrågan består dock, menade Bromberg: Hur ska konsumenten och bokläsaren hitta till boken?

Ja, det spelar ingen roll hur ”lätt” det har blivit att ge ut böcker om dessa inte hittar fram till sina läsare.

 På sätt och vis är det vad hela bokmässan handlar om. Ett sätt för böcker, och utgivare av böcker, att nå ut till potentiella läsare. Och det är väldigt många som vill nå ut.

Vilket också lätt skapar allmän kakafoni och känsla av jippo.

Men pluspoäng till ICORN, organisationen för författarfristäder, som lyckats skapa en monter med en känsla av lugn; och högtidlighet – där skrev Sigtuna formellt under idag om att bli författarfristad, precis som Uppsala, och Uppsalas tidigare fristadsförfattare Anisur Rahman fanns på plats.

Annat som har fångat mig i mängden hittills: författaren Lawen Mohtadis klara och tydliga stämma som berättade om Katitzi-författaren Katarina Taikon och diskussion om prinsessidealen i kulturen. Tidningen Expressen har rentav tryckt upp en specialbilaga för bokmässan med ett antal texter om prinsessor ur olika perspektiv. Flera av dem finns här:

http://www.expressen.se/kultur/bokmassan/

/Lisa Irenius

(Bild: Anisur Rahman vid ICORNs monter)

Är årets bokmässa en nödlösning? Enligt rykten skulle temat egentligen ha varit Frankrike men att det tillstod problem och att man därför drog till med det nordiska temat. 
Tema Norden skulle alltså ha varit relativt lätt ordnat. Samtidigt framstår det också som om är Norden en ganska klurig lösning. Vad är det? Vad innefattar det? Vad kan och bör det rymma?
Uppsalapoeten och översättaren Jasim Mohamed påpekade i ett Facebook-inlägg att det återspeglas illa i programmet att Sverige också rymmer massa författare och poeter som skriver på kurdiska, persiska, arabiska och många andra språk. 
Det är en viktig synpunkt. Det är svårt att få överblick över ett program som innehåller så många punkter som bokmässans men visst verkar det som om andelen författare som verkar i Norden men skriver på andra språk trist nog är ytterst liten. Vad innebär Norden för dem? Är det alls något relevant begrepp? Som påpekades i kommentarerna till Mohameds inlägg hade den frågan varit väldigt intressant att diskutera i ett större forum. 
I stället har jag nu bänkat mig på ett seminarium om översatt litteratur, också en viktig fråga för den litterära mångfalden.
/Lisa Irenius, nu framme på bokmässan!

Råkade du hamna mitt i en flashmob i Uppsala helgen? Det gjorde tyvärr inte jag, även om jag såg många glada inlägg om hur roligt det hade varit i mitt Facebookflöde under de följande dagarna.

Nu har det kommit upp filmer av flashmobben på youtube, så att man kan se hur det blev. Men först en kort bakgrund:

Flashmob = En grupp människor dyker plötsligt upp på en plats och gör något oväntat tillsammans för en kort stund, för att sedan skingras lika plötsligt.

Zouk = En pardans som är släkt med lambada och som dansas till zoukmusik, en stil med ursprung i fransktalande Karibien.

I söndags var det "International Zouk Flash Mob Day", och i Uppsala dök det upp zouk-flashmobbar på två ställen: järnvägsstationen och gågatan. Plötsligt började folk dansa zouk mitt i folkhavet. Jag önskar så att jag råkat vara där, det hade varit så kul att se folks (och sin egen!) reaktioner.

/Johanna Å

Såhär såg det hursomhelst ut på gågatan:

Vem är rädd för hen? Veckan har gått i hens tecken, efter uppgifter om att DN:s chefredaktör Gunilla Herlitz hade förbjudit ordet. Vilket senare förnekades. Sen skapade programmeraren och tidigare frilansjournalisten Oivvio Polite sajten DheN.se – och den polisanmäldes men sen drogs polisanmälan tillbaka. Fram och tillbaka alltså.

Ja hur ska tidningarna förhålla sig till hen?

Medievärlden intervjuade fem chefredaktörer om hur de förhåller sig till ordet. Deras svar kan i stort sett sammanfattas: vi vet inte riktigt och är försiktiga.

Försiktiga – rentav lite rädda, anar man. Rädda för att läsarna/tittarna ska ”förlora fokus”, som Aktuellts ansvariga utgivare säger i ett annat sammanhang, eller kanske snarare: få ett annat fokus, bli uppretade.  För det är något med hen som retar gallfeber på många.

Varför? Kulturskribenten Johan Hilton har skrivit en bra och välkommen text i Expressen idag där han ifrågasätter den stora skräcken för detta lilla pronomen. Han ställer flera relevanta frågor: ”För om nu heterosexualitet är det naturliga tillståndet – varför skulle den i övrigt ostoppbara naturen låta sig påverkas i grunden av något så harmlöst som ett pronomen?” ... ”Vari består det förfärliga i att bredda ett pronomen så att det omfattar fler än nöjda heteros?”

Ja, man frågar sig.

/Lisa Irenius