UNT.se

Så passerade Strindbergs dödsdag. Måndag 14 maj 2012 var det 100 år sedan August Strindberg dog.

Hundra år är en så lång tid att den är svår att ta till sig. Jag brukar tänka att min far levde när Strindberg dog.

Uppsala var den enda svenska stad som Strindberg bodde i förutom Stockholm. Han var en genuin stockholmare. Lund var han så kort tid i. I Uppsala levde Strindberg i två omgångar som student. Han trivdes inte som bekant och studierna blev ingen akademisk framgång. Men här började han skriva.

Så Uppsala slår väl då på stora trumman och deltar i Strindbergsjubileet? Nja, tja, jag är inte så imponerad.  Den spännande utställning om Strindbergs Inferno som Anna Franklin och Teymor Zarré nu visar, åtföljd av en rad föredrag, verkar faktiskt vara den största satsningen hittills.

Men i övrigt känns Uppsalas satsningar inte helhjärtade. Konstmuseet visar Lena Cronqvists och Roj Fribergs tolkningar av August Strindberg och mystrollet Staffan Westerberg tar sig an Till Damaskus på Stadsteaterns minsta scen i höst.

Vad gör Uppsala universitet och studentkåren? Det var ju här August pluggade en gång.  Och vad gör Stadsbiblioteket och kommunens kulturnämnd? När arrangeras vandringar i Strindbergs fotspår i Uppsala?

Hoppas det händer saker som jag inte känner till.

Gunnar Carlsson

Det är mycket Gustav Mahler på konsertrepertoaren just nu. Särskilt hans 2:a symfoni, den mäktiga så kallade Uppståndelsesymfonin har uppförts flitigt på sistone. Senast i december gavs den i Uppsala. Imorgon, lördag, ges den ännu en gång på Stockholms konserthus med Kungliga filharmonikerna och Eric Ericsons kammarkör, under Sakari Oramos ledning. Själv är jag nybörjare i Mahlers värld och mina kunskaper om konst- och klassisk musik är högst begränsade. Ändå känner jag mig hyfsat säker på min sak när jag påstår att Uppståndelsesymfonin måste vara bland den mäktigaste och mest drabbande musik som skrivits, i synnerhet den magnifika finalen.

När jag surfade runt bland olika Mahlertolkningar på Youtube häromdagen hittade jag denna förtjusande inspelning där Leonard Bernstein introducerar Mahler för en samling, måhända lagom förtjusta, barn (!) En slags ABC i Mahler:

Den som vill fördjupa sig något kan läsa Carl-Johan Malmbergs två understreckare om just Uppståndelsesymfonin. Finns HÄR. Och HÄR.

John Sjögren

Konserterna sprider ut sig över stan i sommar, alltså rent geografiskt. Förutom Kent på Slottets borggård och Veronica Maggio med Jonathan Johansson på Vaksala torg ska också Laleh spela - i Botaniska trädgården.

Och det är ingen liten myskonsert som planeras. I en UNT-artikel igår berättade arrangörerna att 3000-5000 personer ska kunna släppas in. Scenen byggs upp på grusplanen vid barockträdgården.

Det är inte utan att det låter mycket lovande. Och det är inte bara för omgivningarnas skull, utan också för att Laleh var så fantastisk när hon spelade i Konserthuset i mars. Såhär fantastisk, tyckte jag. Och det ska tilläggas att jag inte ens var sådär hemskt förtjust i henne innan jag gick dit...

/johanna å

Foto: Sven-Olof Ahlgren

Det våras för Wagner, tja det är väl en underdrift.  Wagner spelas eller har spelats i vår både i Oslo, Stockholm, Malmö och Köpenhamn. Men sanningen är att Wagners ställning på operascenen väl aldrig varit riktad hotad. Han kommer förmodligen alltid att spelas och ge utrymme för nytolkningar.

Tidigare i våras såg jag Tristan och Isolde i Oslos magnifika operahus. Vad jag kunnat se kostade inte någon svensk tidning på en recensent en Oslobiljett. Trist!

Det här var nog den mörkaste, den otäckaste Tristan och Isolde jag sett. Här befann vi oss på ett dödens skepp. Tristan och Isolde tömmer ingen kärleksbägare utan utsätts för smittade sprutor i skeppets sjuksal! I deras inre får vi uppleva hur skeppet och världen bokstavligen faller sönder inför det oundvikliga slutet.

Karen Foster sjöng Isolde med bravur. Regisserade gjorde den brittiske teater- och operaregissören Daniel Slater.

Desto större uppmärksamhet i svenska medier har förstås Stockholmsoperans uppsättning av Lohengrin fått.  Sista föreställningen går i dagarna.

Den förträfflige Horace Engdahl skrev en intressant, men mångordig drapa i DN. Summering: Wagner har motstått den motvilja som funnits mot hans musik, Lohengrin är en saga om tro och tillit, men man kan inte bara vara kritiskt granskande – man måste också ge sig hän!

Kanske inte så originella tankar, men de tål att upprepas och var förstås välformulerade av Engdahl.

Recensenterna var överlag positiva till de musikaliska prestationerna men mer svala till regi, tolkning och scenografi. Nog fanns det inslag av övertydlighet med identitetstemat i uppsättningen.  Skickligt lyckades uppsättningen däremot distansera de inslag av krigisk nationalism som finns i operan. Här stod inga hjältesoldater på scenen.

Michael Weinius och Emma Vetter, som både framträtt i Uppsala universitets operauppsättningar av Tosca och Othello, har i vår sjungit rollerna som Lohengrin och Elsa på Stockholmsoperan.

De kommer förvisso att låta tala om sig i den internationella operavärlden. Michael Weinius kommer nästa år att debutera som Parsifal i München.

Gunnar Carlsson

Här är kulturen som UNT:s recensenter gillade bäst under april månad, det vill säga allt som fick en superkaja!

Konsert
Den Svenska Björnstammen, Katalin
”Det är ingen tvekande superkaja som sällar sig till sina björnkompisar efter fredagens konsert, utan en svettig och lycklig sådan”
Karin Andersson, 8/4

BILD: Den svenska björnstammen. Foto: Tor Johnsson

Teater
Scum-manifestet, Tuppfestivalen
”Jag har nog aldrig, där jag sitter bländad och fångad i strålkastarljuset på de anklagades sida, känt mig så välbehövligt utsatt på en teater tidigare”
John Sjögren 15/4

Litteratur
Lars Gustafsson: Elden och döttrarna
”I takt med att hans poesi blivit en ovärderlig röst i det svenska litteraturlivet, har dikterna kommit att kännetecknas av visdom, klokhet, enkelhet och en tankens skärpa som han är tämligen ensam om."
Bo-Ingvar Kollberg, 11/4

Litteratur
Silvia Avallone: Stål
”Kärleken i porträttet av de två flickorna och deras djupa, med sexuella dimensioner laddade vänskap, är djupt medkännande och hoppfullt. Och framför allt: Silvia Avallones fantastiska stålbad till debut, skriven på ett kreativt och lätt magiskt språk, vill förändring.”
Tim Andersson, 19/4

Litteratur
Anne B Ragde: Jag ska göra dig så lycklig
”Som vanligt i Ragdes romaner kan mysfaktorn ena stunden vara hög, enbart för att i nästa lämna plats för en smärtsam skildring av kvinnomisshandel och vanvårdade barn”.
Marta Ronne, 25/4

Dans
Focus Dance, Konserthuset
”Joseph Sturdy är väldigt bra på att skapa tillgänglig icke-
exkluderande dans.”
Sebastian Johans 2/4

Litteratur
David Foster Wallace: Blek kung
”När texten fungerar är den sagolikt bra.”
Sebastian Johans 26/4

Konst
Jarl Ingvarsson, Liljevalchs konsthall, Stockholm
”Det rör sig om en fullständig fokusering på måleriet, på
duken, på färgen.”
Cristina Karlstam, 30/4

Konsert
Bobby McFerrin, Konserthuset
"En konsert rik på stort artisteri och musikalisk värme"
Nils Pålbrandt, 28/4
 

Nedräkning pågår i Berlin. Den 3 juni öppnar den nya storflygplatsen i Schönefeldt, Berlin-Brandenburg Willy Brandt. Det för alla resenärer från Sverige välkända Tegel läggs ner. Nu blir transporten längre till de inbodda västra delarna. Olyckskorpar hävdar, att man inte kommer att bli färdig i tid. Protesterna mot att flygbullret förflyttas österut har heller knappast avtagit. Dagarna före Valborg har Berlin en helt egen grön nyans, som inte har med politik att göra. Det är löven som spricker ut i mjuka färger. Man kommer att tänka på Glasmästaren i Strindbergs Ett drömspel, som önskade sig en grön sänkhåv. Om han vore här nu, skulle han säkert säga att det var just den här färgen han hade tänkt sig. Efter en dags sommarvärme djupnar grönskan. Denna stad som varit med om så mycket byter gestalt en gång till. Förändringar märks även på bokfronten. Stora Hugendubel vid Tauentzienstraße, ett av Västberlins vattenhål, är nedlagd. Bokpalatset Dussmann, vid Friedrichstrasse, håller fortfarande ställningarna någotsånär, men det syns tydligt att man har krympt sortimentet. Webbförsäljningen och e-boken sätter sina spår.

Stadsdelen Kreuzberg var tidigare alternativrörelsernas högborg. Riktigt så är det inte längre, man klagar på turister som kommer för att leva 70-tal och stör nattron. Saneringar och nybyggen är på gång och de gamla spåren försvinner alltmer. Inte heller i Prenzlauer Berg eller Friedrichshein går man längre säker för alla nymodigheter. Förändring är även temat för årets Berlinbiennal, den sjunde i ordningen. Curator är denna gång polske Artur Zmijewski och han tänker i vänsterpolitiska banor av klassiskt snitt. Här är det senare års aktivister som gör sina röster hörda. Protesterna mot hockey-VM i Vitryssland om två år är förvisso välplacerade: ”Spela inte med en diktator”. Likaså uppmärksamheten av Ukraina och sommarens fotbolls-EM. I övrigt är det lätt att känna igen åtskilligt av trosvissheten från 68-årens väckelserörelser. Om inte annat framgår med all emfas mångtydigheten hos begrepp som ”alla”, ”demokrati” och ”occupy”. ”Recycling DDR!” står att läsa på ett ställe. Men det gläder nog enbart Stasis gamla hejdukar. Liksom ”Frihet på Internet” Piratpartiets böjelser för det som är gratis.

Sista helgen i april pågår två stora kulturmanifestationer Lange Nacht der Opern und Theater och Gallery Weekend Berlin. Det är Uppsalas kulturnatt upphöjt i kubik hur många gånger som helst. Ingen hinner med allt, men bland konstnärerna är onekligen Katarina Grosse hos galleri Johann König värd ett besök. Hennes verktyg är sprayburken, medan hon sliter och drar i färgerna och låter föremålen som de är häftade vid följa med. Schaubühne vid Lehniner Platz visar avsnitt ur den pågående repertoaren. En av pjäserna är Hamlet i en uppsättning, som bygger på ett scenspråk med både video, slapstick och lera och ger dödstemat en konkret och påtaglig gestaltning, I Perplex av Marius von Mayenburg skojar man friskt med ”Nordic Light” och olika skandinaviska egenheter. Maxim Gorkijteatern visar Einar Schleefs Gertrud, ett välbalanserat drama om tysk 1900-talshistoria. Volksbühne vid Rosa-Luxemburg-Platz ger smakprov ur en version av komedin Spanska flugan och upphäver alla skillnader mellan fin och ful kultur. Den föreställningen är för övrigt tillsammans med två andra av teaterns produktioner uttagen till Theatertreffen, som nu äger rum under större delen av maj.

Som om inte det skulle räcka, pågår även två stora konstevenemang. Hos Neue Nationalgalerie en retrospektiv utställning med verk av Gerhard Richter, där en stor väggspegel har sin kontrapunkt i plexiglasskivor uppställda i skikt utanpå varandra. I de senare får betraktaren en diffus bild av sig själv. Mellan dessa synupplevelser finns hela rikedomen av färger, former och motiv, som ingår i detta ett av vår tids stora konstnärskap. Martin-Gropius-Bau har samlingsutställningen Art and Press och visar hur konst och tidningar hör ihop. Det gäller text, lika väl som bilder och tidningen som föremål. Det är ännu för tidigt att räkna ut papperstidningen. Men kan ändå vara på sin plats att fundera lite över vad konstnärerna kommer att gå miste om. En motsvarande laddad symbol och ett lika inspirerande motiv lär bli svåra att hitta, när elektroniken så småningom tagit över.

Bo-Ingvar Kollberg

Bilden: Besökare reflekteras i Gerhard Richters skulptur Gestell mit 6 Scheiben på Neue Nationalgalerie. Foto: Scanpix

Trots regeringens pekuniära njugghet, ger 100-årminnet av Strindbergs död storslagen uppmärksamhet åt vår ende (?) nationalskald. Strindberg är ett landskap där nya upptäckter kan göras, hans bredd och omfattande författarskap har inte bara varit en guldgruva för forskare, utan ger möjlighet för ständiga nyläsningar,invändningar och tolkningar, och som många stora diktare blandar han liv och dikt tills man varken vet ut eller in.

Läste ni att uppsättning av Till Damaskus på Stockholms stadsteater som skulle haft premiär på Strindbergs dödsdag den14 maj fick ställas in. Oenighet mellan regissören Etienne Glaser och huvudrollsinnehavaren Dan Ekborg om pjäsens tolkning var orsaken. Stavningsprogrammet ville byta Ekborg till Ekbord. Makterna!

Jag promenerade på Östermalm häromdagen på väg till Dramaten. Plötsligt stannade jag upp vid Klockarebolagets begravningsbyrå på Linnégatan. Det var den byrå som ansvarade för begravningen av August Strindberg. I fönstret var utställt den räkenskapsbok som användes i maj 1912. Här kunde jag läsa hela listan med alla posterna som kista, svepning, blomsterarrangemang etc, noggrant bokförda rad för rad. Jag tror att räkningen slutade på 1402 kronor. Det var mycket kunde jag se när jag jämförde med andra begravningar på bokens uppslag.

Varför råkade jag stanna här? Detta kan inte ha varit en tillfällighet.

En höjdpunkt under Strindbergsjubileet kan konstutställningen bli på Bukowskis 3- 6 maj. Under endast fyra dagar visas 28 inlånade verk av August Strindberg. En unik chans att se många av verken. Det lär bli trängsel. Missa inte detta!

Gunnar Carlsson

Hipp hipp hurra - grattis dragkedjan! I dag firar Google dragkedjans dag (eller snarare dragkedjeutvecklaren Gideon Sundbäcks 132:se födelsedag) med ännu en i raden av snygga/roliga "doodles" (Doodle=kludd, används som namn på de där bilderna som Google ibland ersätter sin logga med, ibland stilla illustrationer, ibland rörliga bilder.)

Vill man titta på tidigare "doodles", så finns det en samlingssida för dem, med allt från den stilrena illustrationen till Francois Truffaults 80-årsdag till den pråligare S:t Patrick's Day-teckningen. HÄR hittar du samlingssidan.

/johanna å

En sådan helg som denna kan man inte bli annat än nykär i sin gamla födelsestad. Vilket kulturutbud! Att tvingas välja mellan Tupp-festival och Brodsky-kvartett är förvisso inte lätt - men ett angenämare problem får man ju leta efter. 

Samtidigt öste det sedvanliga kulturutbudet på med full kraft, och de som varken var teater- eller klassiskt-sugna kunde t ex lyssna på ukulele-orkester eller Mark Levengood, också i konserthuset. Robert Sunds 70-årsdag firades i Universitetsaulan med ett storslaget möte mellan några av Sveriges - kanske världens - bästa körer. Med mera, med mera.

Kulturpolitiken i Uppsala har förvisso sina brister - men utbudets toppar är outstanding för en - med internationella mått - relativt liten stad. 

Maria Ripenberg

Frans G Bengtssons älskade roman Röde Orm har kommit i nyutgåva. Det föranleder Dagens Nyheter att pryda kulturdelen med en ”vikingahjälm” enligt den mytiska klichén med horn (och detaljer i oljad ek?) – en sådan hjälm som man kan skåda på gamla nationalromantiska vikingabilder, eller i vissa seriemagasin, men som inte har något som helst med verkligheten att göra.

I gravarna från de av våra förfäder som brukar kallas vikingar har man förvisso funnit hjälmar – men inte med horn, utan huvudbonader i stil med romerska soldathjälmar (se bilden ovan från Gamla Uppsala). Visst, arkeologer har även funnit någon enstaka ritualhjälm med horn – liksom hällristningar med hornprydda hjälmar – men dessa daterar sig till ungefär ett par tusen år före Kristus. Och vikingatiden ”började” någon gång på 700-talet. Efter Kristus. En liten diff på cirka tre millennier, alltså.

Som sagt, DN, var hittade ni den hjälmen?

Maria Ripenberg

Earth hour – släck lyset för en ljusare framtid. På lördag är det dags för WWF:s kampanj för minskad energiförbrukning på jorden. Vi förväntas släcka lamporna och tända stearinljus. Under en timmes tid.

Man undrar över målet med denna timme. Får en enda dag om året oss att ändra beteende de övriga 364 dagarna – eller 8759 timmarna? Jag är tveksam.

Men om vi nu sitter där i stearinljusets sken och äter var sin blodig biff – vad har vi vunnit då? Själv föredrar jag att låta lampan vara tänd denna timme – och i stället äta en middag gjord på matrester, alternativt en vegetarisk middag. För vi skulle spara så oändligt mycket mer energi om vi slutade slänga mat och i stället åt upp resterna. Och om vi åt betydligt mindre mängder kött.

Naturligtvis tänder jag min lågenergiläslampa och läser en god bok – i stället för att låta den strömslukande tv:n hjälpa mig att slå ihjäl min tid på jorden. Varje kväll.

Maria Ripenberg

Sverigedemokraten Pavel Gamov, kommunfullmäktigeledamot i Uppsala, svarade på min kommentar till att SD motionerat om att Uppsala ska säga upp sin fristadsförfattare (just nu finns här ju ingen!) - d v s Uppsala ska inte längre vara fristad för förföljda författare, tycker SD. Min kommentar byggde på Ola Larsmos artikel om detta i DN.

Till denna kommentar fick jag en replik av Gamov, som jag naturligtvis svarade på eftersom Gamov och SD byggde sina argument på grava faktafel. Gamov hade uppenbarligen inte ens tagit reda på villkoren för fristadsförfattare, utan påstod att dessa var "flyktingar" som kom in i landet genom att få något slags illegal förtur i "asylkön". Men här kan ni läsa mitt svar på denna replik, nämligen att fristadsförfattare är Icorn-stipendiater, inte flyktingar. Men om de, efter stipendietiden, inte skulle kunna återvända pga sitationen i hemlandet, får de söka asyl på samma vilkor som alla andra. De allra, allra flesta fristadsförfattare vill dock återvända för att bedriva sin kamp för yttrandefrihet i hemlandet.

Jag blir inte jätteförvånad när jag ser att SD Uppsala alltjämt ståtar med Gamovs förvirrade replik, full av faktafel och falsk rättspatos, på sin hemsida. Uppenbarligen vill man vilseleda sina väljare/sidbesökare, trots att det lätt går att kontrollera de verkliga förhållandena i fristadsfrågan. Och då kan man ju fundera över syftet med att publicera felaktigheter. Nåja, någon trovärdighet finns inte att skada, om det nu kan vara en tröst.

Maria Ripenberg

Sverigedemokraterna i Uppsala tycker inte att vi ska stödja författare som, med risk för sina liv, t ex protesterat mot religiös extremism och kvinnoförtryck i sina hemländer. Gruppledaren Pavel Gamov har lagt en motion till kommunfullmäktige om att Uppsala så snart som möjligt ska säga upp sin fristadsförfattare. ”Rimligen är varken Uppsala kommuns eller Uppsalabornas ansvar att på detta sätt finansiera en gräddfil åt utländska författare ... Sverigedemokraterna menar därför att Uppsala kommuns stöd till fristadsförfattare bör avskaffas.” Detta uppmärksammar PEN-klubbens ordförande, Uppsalaförfattaren Ola Larsmo, i en krönika i Dagens Nyheter.

Alla människor i världen har glädje av personer som fritt och öppet säger sin mening och kan ifrågasätta förtryckande regimer. Att ordna så att några få individer får stöd att verka fritt som författare under en begränsad period är det absolut minsta man kan begära av ett demokratiskt land. Det är ett hedersuppdrag och en satsning på en bättre värld åt våra barn. Den som vill motarbeta detta motarbetar aktivt själva strävan efter demokrati och frihet.
Hos vissa står grädden bara och surnar.

Maria Ripenberg

Under hela dagen i går rasade behåringsdebatten på Facebook och Twitter och jag följde fascinerat och bestört. Glad över alla som klivit fram och tagit ställning mot den nätmobbning som var grunden till debatten, alltså den mobbning som drabbat en kvinna som i glädje sträckt upp armarna i publiken på Melodifestivalen och därigenom synts i tv med håriga armhålor. Det hat som detta lilla tilltag utlöste i sociala medier är helt obegriplig.

Bloggaren Hanna Fridén röt till och vips var motreaktionen igång. Motreaktionen mot näthatet blev snabbt en strid för kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp – rätten att INTE behöva raka sig. Och där blir man ju beklämd, går utvecklingen bakåt? Att det 2012 fortfarande ska vara en fråga om det ens är okej att som kvinna låta bli att raka sig under armarna! En gång för alla: Kan vi inte bara låta det vara en privat ensak om man vill raka sig eller inte? Vi kan väl vara överens om att en enskild kvinnas armhålor INTE är allmän egendom, som folk över hela Sverige kan ta sig rätten att bestämma över?

Tillsvidare lugnar jag mina upprörda nerver och tillåter mig glädas åt proteststormen, åt alla bilder på unga kvinnor med hår i armhålan som fortsätter tapetsera FB och Twitter. Kanske kan det få någon ung kvinna att tänka till och inse att man inte blir mindre kvinna för att man har hår i armhålan, att man faktiskt får göra som man vill. Och kanske kan det få någon ung man att inse detsamma.

/Johanna Å

PS/tillägg. Malin Ullgren har skrivit en krönika om just detta i Dagens Nyheter i dag. Läs här.

I dag på Kulturredaktionen: Reggae, reggae och mer reggae. I går kväll kom ju nyheten att det inte blir någon fler upplaga av Uppsala reggaefestival, och i dag arbetar redaktionen vidare med nyheten.

På kultursektionen kan du minnas tidigare festivaler med hjälp av massor av bilder som UNT:s fotografer tagit genom åren. Arigs reggaeblogg kommenterar förstås också nyheten, som nått Arig Idris på resa i Jamaica. " När andra talade om sista april som en tillställning i Uppsala man absolut inte fick missa kände jag att det i själva verket var URF som var stadens stolthet", skriver hon.

Du kommer alltså att kunna läsa mer om beslutet att inte ha någon fler Reggaefestival här på unt.se under dagen, och i papperstidningen i morgon.

/johanna å

Du har väl inte missat att följa UNT Kultur på Facebook? Samt att vi lottar ut en hel del pocketböcker till våra läsare där?

I dag kan du till exempel vinna Jonathan Safran Foers Extremt högt och otroligt nära. In och gilla!

Erland Josephson bortgång väcker minnen hos många teaterbesökare. Själv tror jag att jag såg honom första gången på Dramaten i mitten av 60-talet i Faust. Det var antagligen Alf Sjöberg som stod för regin.
Alla gamla, kända skådespelare brukar beskrivas som "älskade" i medierna när de går bort. Med Josephson var det lite speciellt. Det ena var förstås hans långa vänskap och samarbete med Ingmar Bergman. Det är svårt att tänka på Bergman utan att höra Josephsons röst i bakgrunden.
Det andra: Erland Josephson var i verklig mening en intellektuell, bildad, inte bara skådespelare, utan även dramatiker och författare . Jag kommer just nu ihåg hans fina, lilla bok Rollen från slutet av 80-talet, där han tecknar en rad porträtt av kolleger inom teatern.

Men så är det rösten, den speciella, den kommer jag att sakna.
Det är märkligt, men har/hade en äldre generation skådespelare en mer personlig röst? Tänk på Toivo Pawlo, Ernst-Hugo Järegård, Keve Hjelm, Sif Ruud, Margaretha Krook - och Ulf Palme. Hur kan jag inte sakna hans röst!
Och det var inte bara det att man hörde vad de sade, vilket kan vara en fördel ibland på teatern, utan den styrka och trovärdighet deras karaktärer hämtade ur djupet av ett personligt register.

Gunnar Carlsson

Det upptäcktes korrekturfel i Uppsalaenkäten, en enkät som kommunen har beställt av Provos med syftet att undersöka vad Uppsalaborna tycker om till exempel stadens kulturutbud. Korrekturfel är naturligtvis väldigt olyckligt speciellt med tanke på att tillfällena då Uppsalabornas röster om stadens kulturverksamheter sammanställs är få.

Men Uppsala Konsert & Kongress tar i från tårna när de i sin kommentar (publicerat i UNT 22/2) menar att det korrekta resultatet lyfter dem över all kritik. Nu har man dessutom refererat till enkäten på sin hemsida genom att kort redogöra för alla "bra" siffror men helt sonika utelämna de sämre. Det är inte bara oturligt för verksamheten och dess besökare, utan rent felaktigt.

Att det är 8 procent av Uppsalaborna som ger verksamheten bottenbetygen 1 eller 2 menar man till exempel "är i samma härad som betyget för flera av stadens övriga kulturinstitutioner". I själva verket är det bara Uppsala konstmuseum som får sämre (miljöerna i Gamla Uppsala hamnar även de på 8 procent). Men man väljer att helt fokusera på att "hela 92 procent ger UKK godkänt eller mer (betyg 3, 4 eller 5)" något som anses som "mycket bra siffror".
Huruvida betyg 3, som står för "Ok", är ett gott betyg eller inte kan för det första diskuteras. Men viktigare i det här fallet är det som tycks vara Uppsala Konsert & Kongress ovilja att ta till sig de negativa resultat som Uppsalaenkäten faktiskt bär med sig. Nej, det är inte enbart negativa siffror som riktas mot verksamheten, men likväl finns de där!

Att det är 65-74-åringarna som är den dominanta åldersgruppen vad gäller besök på Uppsala Konsert & Kongress tycker man själva inte är anmärkningsvärt. Detta trots att verksamhetens mål tydligt säger att målgruppen ska vara en yngre. Det är ett mål som de flesta andra kulturverksamheter inte har, så en jämförelse med andras resultat blir i det här fallet irrelevant.

Stapeln för yngre publikgrupper är inte heller "nästan lika hög" som UKK skriver. I själva verket skiljer det 14 procentenheter mellan den yngsta åldersgruppen (18-24 år) och den dominerande tillika äldsta.

Uppmärksammandet av de negativa resultat som Uppsalaenkäten visar innebär inte, som Uppsala Konsert & Kongress tycks tro, ett motarbetande av aktuell verksamhet. Tvärtom! Naturligtvis ska man glädjas åt att man är den mest besökta kulturinstitutionen i Uppsala under 2011, det är ingen som säger annat.

Men viktigare än att fira sina bedrifter är att se över sina brister, hur små eller stora de än må vara. För Uppsala Konsert & Kongress borde enkätens resultat, där bland annat 20 personliga (och högst varierade) omdömen om verksamheten förekommer, därför vara en guldgruva. Att befästa institutionens lyckade delar och förändra de misslyckade så att Uppsalas konserthus blir ett än mer uppskattat inslag i stadens kulturutbud ligger i allas intresse.

Karin Andersson

Habegäret är väckt på kulturredaktionen. Nyligen kom de här två laddningarna pocketböcker in till redaktionen och sedan dess har de - och då främst deras formgivning - varit föremål för beundran bland både kulturmedarbetare och andra UNT:are med vägarna förbi vårt hörn av redaktionen.

Bonnier pocket ligger bakom de svartkantade klassikeråterutgivningarna med omslagsillustration av Tzenko Stoyanov och formgivning av Åsa Hjertstrand Brensén. Snyggt!

Nästan lika fina (fast i verkligheten inte alls suddiga) är Novellix novellklassiker med omslag av formgivarna Theresa & David. Lite oklart vad vi ska göra av pocketböckerna i fråga. Kanske lottar vi ut någon av dem på vår Facebooksida framöver - om vi kan slita oss från dem. Jag lovar inget.

/johanna å

Ekonomin sätter sällan gränser för förslagen till satsningar eller nybyggen när de kommer från debattörer, kritiker eller fria kulturarbetare. Det präglar förstås debatten om ett nytt konstmuseum i Uppsala.
I fjol lanserades också förslaget i UNT om ett Litteraturens hus i Uppsala. Hur realistiskt det är kan väl någon fundera på.

Visst Oslo har ett litteraturhus sedan 2007, jag har varit där flera gånger. Det påstås vara Europas största. Vad jag förstår drivs det av en stiftelse med donationer i bakgrunden.

Den förträfflige Uppsalaförfattaren Ola Larsmo och andra jobbar med planerna på ett liknande projekt i Stockholm. Det är bara att hoppas att det blir verklighet.

Men ett hus i Uppsala? Ett hus måste också fyllas med verksamhet. Jag har länge tänkt: Varför kan inte Uppsala börja med en litteraturfestival. Jag har nog inte varit ensam om tanken.
I veckan lanserade Stewen Quigley, Lillemor Berg och Eva Källander förslaget om en litteraturfestival med premiär 2013. Toppen! Det är helt rätt, precis en sådan kraftsamling kring litteratur och författare som Uppsala behöver. Initiativtagarna behöver allt stöd de kan få.

Gunnar Carlsson

Nej Björn Ranelid & medartister. En lysande idé föll platt till marken. Bidrag nummer åtta bestod av ord, som hunnit bli avskavda och trötta efter att ha uttalats alltför många gånger som om de vore spontana. Plus en högst ordinär låt ur pop-discofataburen.

Jag hade hoppats på en annan touch. Eftersom förhoppningen inte infriades, har jag den kvar. Så här:

En poet läser med glöd, värdighet, ödmjukhet en text på en nivå högt över vanliga låttexter. Detta i dialog med sin sjungande partner och i ackompanjemang av en eller flera instrumentalister och körsångare, beorende på textens innehåll.

Var det inte just det som var bidrag nr 8?

Bara som idé. Ranelidska eller ej, texten hade mått bättre av att inte hastas fram till det struttiga discotempot. Mer värme, mer sensualitet, sånt som jag tror att Björn Ranelid mycket väl kan åstadkomma. Med en helt annan musikalisk lösning och en annan partner än en i och för sig duktig ung sångerska.

Det fanns ingen spänning, ingen dynamik, ingen riktigt dramatik över numret. Snarare en blandning av standardlåt och föredrag.

Nu blir jag väl aldrig förlåten av Björn Ranelid, men det här är raka rör och ingen taskig förföljelse. Sorry Björn, det fungerade inte så som jag tror du hade tänkt.

Men tanken är lysande. Ann Smith och Jan Malmsjö skulle ha varit en häftig kombination för sådär fyrtio år sen med en bluesig tangoinspirerad ballad. I dag? Kanske Björn Ranelid med ett annat urval ord, en annan regi av recitation och scenframträdande och någon som tex Maria Möller eller, i helt annat tonläge, Victoria Tolstoy som sjungande partner. Fast då vore det inte melodifestival utan kulturprogram i konserthus.

Och det är en alldeles lysande idé som jag vill ha patent på! Färsk poesi nytolkad i musik i dialogiska framföranden med samspel mellan poet och sångare. Och musiker förstås.

Inte för att det egentligen är nåt nytt, men jag kan se det ske där poesiscenen och konserttscenen smälter samman. Gärna i Uppsala. Snart!

Lena Köster

PS Min favorit: unga Molly med sin känsligt och intensivt framförda och dessutom välskrivna låt. När jag skriver detta har jag ingen aning om vad omvärlden tycker. Ska ta reda på det nu!

BILD: Björn Ranelid, låtskrivaren Fredrik Andersson och artisten Sara Li på Melodifestivalen. Foto: Scanpix

I dag låter Svenska Dagbladet Kultur Martina Montelius och Marie Söderqvist svara på kulturfrågor på ett sätt som ska ge läsaren vägledning om hon/han själv är "vänster" eller "höger". Montelius är nämligen "vänster" och Söderqvist tillhör Timbrohögern. Och anledningen till den intilliggande artikeln är att Teater Brunnsgatan ska starta politisk debatt.

Jag studsar redan vid Martina Montelius första svar, på frågan "Är den svenska kulturvärlden vänsterorienterad"?:
"Ja, en sorts socialistisk grundinställning genomsyrar väldigt mycket av våra samtal."

Eh, ursäkta... "våra"? Vilka är "vi"? Vilka är "den svenska kulturvärlden"? Vad vet Martina Montelius om alla andra kulturutövares "grundinställning"? Hon gör sig till talesperson för mig och alla kulturarbetare i landet, och jag tror att många betackar sig för det.

Redan i sitt första svar ger hon Bengt Ohlsson alla rätt. Det är ju synd, för jag tyckte inte att han hade rätt i precis allt (se min krönika från 16/1), eller att hans analys var riktigt tidsenligt. Men nu måste jag nog fundera ett varv till...

Maria Ripenberg

Resenärerna är beredda, resväskorna står på marken vid våra fötter, resan kan börja. Skådespelarna på Teater Blanca tar för en timme med oss in i teaterns magiska värld. Med i sällskapet är Nils Ferlin, Gunnar Ekelöf, Erik Lindegren, Gustaf Fröding och andra kända poeter. Ja, här insmyger sig faktiskt också en Dahlerus-dikt!

Magnus Dahlerus - som också är litteraturkritiker i UNT - är konstnärlig ledare på Teater Blanca och har tillsammans med sina medarbetare och skådespelare åstadkommit en tät, varm och djup föreställning med enastående insatser av de medverkande.

Teatern Blanca är dess skådespelares dagliga verksamhet och drivs av Uppsala kommun. Skådespelarna har olika slags funktionsnedsättningar, t ex medfödda begåvningsmässiga handikapp. Men här finns begåvning! Det som lyser upp föreställningen är just de enskilda medverkandes förmåga att leva sig in i - och skapa - den förtätade stämning som kan uppstå när lyrik läses och gestaltas. Föreställningen Resenärerna imponerar och rekommenderas varmt.

Maria Ripenberg

Ryktet om täckkjolens förträfflighet som plagg har länge gått i bekantskapskretsen och nu är jag också där. I går åkte jag till huvudstaden för en återträff med gamla vänner. Dagen till ära klädde jag mig fint i mjuk skön jerseykjol och skyddade mig mot kylan i min nyinförskaffade täckkjol. Så himla bra, så rejält! Jag var hemskt nöjd.

Nu visar det sig att God morgon världen i P1 tagit upp täckkjolen ur ett feministiskt perspektiv i ett kort inslag, som jag intresserat lyssnar på i efterhand. Här finns en intressant diskussion, men inslaget är för kort. Det enda som blir tydligt är att det generationsglapp mellan feminister som också märkts i den så kallade "hemmafrudebatten". Äldre feminister ser byxorna som en symbol för kvinnlig frigörelse (förstås, så var det ju) och förfasar sig över hur femtiotalskjolar blivit populära hos unga kvinnor. De yngre feministerna å andra sidan ser hur de kvinniga byxorna gått varvet runt och nu gör vad kjolen gjorde förr: begränsar kvinnans rörlighet. Bloggaren Clara Lidström pratade vältänkt om det i sitt sommarprat i somras, om hur kjolen med vidd och hög midja ger friheten att vara rund om magen och rörlig på ett helt annat sätt än de tajta jeans som hör ihop med smalidealet, jeans som "ska" vara plågsamma att ta på sig för att sitta rätt.

Jag känner igen mig. Ska man snacka om vilket plagg som år 2012 begränsar min rörelsefrihet när jag klär mig "kvinnligt" är de hårda stuprörsjeansen klart värre än de två kjolar av klockat 50-talssnitt som hänger i garderoben. Rent krasst, alltså, helt bortsett från plaggens symbolik.

Täckkjolen då? Personligen har jag mycket svårt att se den som ett bakslag för kvinnorörelsen, om man inte är beredd att se den vanliga kjolen som det. Det faller ju på sin egen orimlighet. Att frysa bättre än att INTE frysa, liksom? Men så kan jag också röra mig obehindrat i den täckkjol jag har köpt. Det var en grundförutsättning för att jag alls skulle vilja ha den.

/Johanna Å

Ps. Blev inspirerad till att läsa Christine Bards bok Kjolen - frihet eller fängelse, som recenserades i UNT av Karin Andersson tidigare i vintras. Ds

Bilden: Okej, det här kan man kanske inte göra i täckkjol, men man får väl använda sitt sunda förnuft och klä sig rätt för rätt tillfälle. Foto: Scanpix

Kvartetten Yonder spelar blues av det finaste märket (torsdag kväll 9/2 på Hi Jazz) - ändå är det glest i publiken, inte besvärande glest men inte så fullsatt som det borde vara. Det är dock märkligt, kan man tycka, de fyra musikerna Mats Qwarfordt, sång och munspel, Christer Lyssarides, gitarr, Björn Lundquist, bas and Kjell Gustavsson, trummor (med filtklubbor, vispar och bara händer) har alla spelat länge och i sammanhang med Eric Bibb, Cyndee Peters och Ahmadu Jarr för att nämna några. Alla är de erfarna musiker som spelar med rötterna i traditionell blues med stor fingertoppskänsla och lyhördhet för stämningar och nyanser.

De spelar lågmält, bara några snäpp över samtalsvolym, och fyllt med förtätad närvaro. Det är först och främst blues men inslag av folkmusiktoner, ja även det nordiska vemodet får plats genom framförallt Qwarfordts munspel och Lyssarides gitarr. Qwarfordts sång får minnet av de gamla bluessångarna att leva och återuppstå. På repertoaren står folkbluesartister från amerikanska 20-, 30-talet. Det är bland andra Sleepy John Ester, Skip James och Blind Willie Johnson.

Texterna är fyllda av vemod och tunga erfarenheter av utanförskap som kräver en varsam hantering. Detta speglades bäst i musikernas känsla inför sina instrument men ibland riskerade det att slarvas bort i Qwarfordts mellanprat.

Kvällens höjdpunkt var ett nummer, som troligtvis skrivits av Mississippi John Hurt, med gitarr och sång. Också extranumret Day by Day, en engelsk översättning av psalmen Blott en dag signerad av amerikaemigranten Andrew L. Skoog, som förmådde att dra fram själva soulen ur melodin. Ovanligt och oerhört bra. 

Magnus Dahlerus

Ja humor har vi säkerligen, men är den bra och något att stoltsera med? Hmm...

När RAW och Mr Green Shows turné var i Uppsala passade man på att hugga folk i anknytning till Konserthuser när showen hölls, och bad dem dra sitt bästa skämt. Och jag har precis gått igenom skörden.

Ganska rara varianter (som den om de två sandkornen som var ute och gick i öknen när den ena viskade: "jag tror vi är omringade...") varieras med mindre högkvalitativa skojsigheter om blondiner som bara slutar suga när de får en smäll och naturligtvis "alla barnen"skämten.

Hualigen, säger jag som inte på något sätt påstått att jag är en expert på det här med humor. I själva verket har jag ofta fått höra att jag inte har någon när skämt förklarats sönder för mig utan minsta smilgrop som resultat.

Själv hävdar jag bestämt att jag har humor, men att den inte innefattar vare sig buskis, Stig-Helmer eller ordlekar. Min humor är bara, tja, annorlunda från den göteborgska?

Nej men skämt åsido så är det lätt att utse sig själv till humorsnobb (jag gjorde det för mycket länge sedan). Men vilka skämt är det man kommer ihåg? Jo det är Bellman och det är blondinerna och det är barn som körs i micron och det är kroppsvätskor och sexställningar. Kanske inte för att de är de roligaste (humorsnobben säger: "herreguuuud nej!") men för att de är de första skämt vi hör och lär oss.

Så vare sig vi vill eller inte så tatueras dessa skämt in i den del av vårt inre som är märkt med bokstäverna *HAHAHA*

Nu undrar jag bara vad man måste göra för att radera dem från sin skämtbank... Laser?

Karin Andersson

"Hmpf, 'hen' va?! Vad är det för fel på 'han' och 'hon' som man har använt i alla tider?" eller "Man är ju faktiskt antingen eller, det går inte att komma ifrån." Tänk att användandet av ett nytt ord kan vara så provocerande.

Men detta är inte en principfråga som det tycks i debatten. Jag vet inte om jag har missat något men inte är det någon som påstått att vi helt ska utrota användningen av "han" och "hon"? "Hen" handlar väl snarare om att öppna upp för ännu en möjlighet: att slippa könskategoriseringen helt och hållet.

Jag tolkar inte användningen av detta pronomen som att användaren menar att man inte har ett manligt eller kvinnligt könsorgan, utan att detta könsorgan faktiskt inte är relevant i våra vardagliga möten och sammanhang. Hen öppnar för möjligheten att motarbeta ingrodda könsnormer och patriarkala strukturer genom att helt enkelt placera den egna individen bortom dem.

Måste man det då? Nej, naturligtvis inte. Men det är väl bra att möjligheten finns? För jag kan garantera att det inte är någon som kommer att tvinga dig att referera till din egna person som "hen". Inte heller kommer detta att ta bort möjligheten för var och en att vara en traditionellt kvinnlig "hon" eller "han". Däremot så kommer en annan möjlighet att erbjudas.

För personliga ställningstagande rörande ens egen individ och valmöjlighet, det är väl inget som är så tokigt att lära våra barn?

Karin Andersson, over and out.

Det är tyvärr inte ofta man har skäl att berömma regeringens kulturpolitik. Men riksdagsledamoten Oskar Öholm (M)
förtjänar en applåd för sin motion "Avskaffande av danstillstånd".

UNT Kultur aktualiserade problemet med danstillstånd i somras, i samband med reggaefestivalen. Det krävs nämligen enligt ordningslagen ett särskilt tillstånd för att arrangera offentlig danstillställning. Det innebär i sin tur att om publiken på en musikpub eller utomhuskonsert börjar digga till den grad att det skulle kunna kallas för dans, så måste arrangören ingripa.

Det tycker Oskar Öholm är meningslöst till den grad  att det kan urholka medborgarnas respekt och förtroende för lagstiftningen. Och visst har han rätt. Danstillståndet påminner om vissa kontrollfixerade staters rädsla för folksamlingar i största allmänhet.

I dagens Sverige torde det räcka med de restriktioner som finns i form av tillstånd för offentliga tillställningar, nattklubbar, alkoholutskänkning och så vidare. Uppsalapolisen bör alltså besparas byråkratin när lindyhopparna vill bugga loss på Fyris bryggor i sommar. De stör inte trafiken och risken
för att de ska störa ordningen får nog ses som högst minimal.

Maria Ripenberg

Söndag kväll, 29 januari. En solig dag med härlig skridskoåkning på Trehörningen vid Fjällnora. Vi var inte ensamma där, den plogade banan var full av hurtglada åkare längs hela slingan. Största problemet att hitta en parkeringsplats.

Söndagen avslutade vi med att se Lisa Aschans hyllade långfilmsdebut Apflickorna på Royal. SF har påpassligt satt in den igen på repertoaren. Apflickorna fick ju Guldbaggar både som bästa film och för bästa manus nyss.För säkerhets skull hade jag köpt biljetter i förväg. Det hade jag inte behövt göra. Vi var ensamma i salongen.

Trist! Ett starkt tonårsdrama, lysande spelat och fint fotograferat, som fångar även den som aldrig satt sin fot i ett ridstall.
Vad gör Uppsalaborna en söndagskväll? Hade ni tagit ut er helt på isen?

Gunnar Carlsson

Om man fortfarande får önska sig något av 2012 så är det en ärlig diskussion om hur de ökande vinstkraven påverkar medieföretagen, inklusive bokförlagen. Nyligen kom en studie från Mittuniversitetet som konstaterade att "det ökade trycket från marknaden förefaller ha resulterat i mer sensationell och spekulativ journalistik, som är billigare att producera och enklare att sälja".

Samtidigt vet vi att det går allt bättre för tidskrifter som satsar på långa fördjupningstexter, t ex Filter. Människor är beredda att betala ganska mycket för texter som hjälper dem att förstå samtiden. Tidningsläsandet har för övrigt aldrig varit större än i dag, med ständigt nya gratistidningar och allt fler och snävare nischtidningar. I Stockholms förorter, t ex, startas ständigt nya tabloider.

Frågan är var den traditionella morgonpapperstidningen kommer in i detta resonemang. Ses den i som möjlighet till breddning, fördjupning och överblick, eller som ett hopplöst fall som man bara bör vänta ut? Och är det omöjligt att komma på ett sätt att ta betalt på nätet?

Jag tror att vi börjar prata mer om detta i år.

Maria Ripenberg

Mellan jul och nyår samlar sig lågtrycken nordväst om England för att sedan med full kraft kasta sig mot Skandinavien. Londonblåsten är aningen värre än vanligt, men inget regn så långt ögat ser. I örikets huvudstad går det mest stillsamt till. Musikalteatrarna visar sina långkörare, medan de intressanta, bland de övriga, tagit helgledigt. På bokfronten väckte under december Waterstones en viss uppmärksamhet, när man marknadsförde Hitlers Mein Kampf som lämplig jullektyr. Den engelskspråkiga litteraturen blickar annars tillbaka på ett framgångsrikt bokår. Man lyfter fram kvalitetsförfattare som John Berger, David Foster Wallace, Ali Smith, Edna O'Brien och inte minst Graham Swift. Den sistnämnde har skrivit en gripande roman om några människoöden i anslutning till Irakkriget, Wish You Were Here. Man Bookerpristagaren Julian Barnes belyser också han sin samtid men uppehåller sig vid mera tidlösa frågor i novellsamlingen Pulse och romanen The Sense of an Ending,

Den goda boken har framtiden för sig och lär aldrig försvinna hur mycket ny teknik som än uppfinns. De som drabbas av e-bokens frammarsch är framför allt boklådorna. De bägge grannarna på Picadilly, Hatchard och Waterstones har ändrat lite i inredningen för att möta den vikande försäljningen. Hatchard erbjuder som vanligt de nya böckerna innanför entrén men har flyttat fram all biografika i original och pocket till det stora rummet strax bakom. Waterstones skyltar med bestsellrar enligt aktuella listor, Londoniana och souvenirer. Dessutom har man en reaavdelning lätt tillgänglig. Några läsplattor syns inte till på någotdera stället. De finns bara i tunnelbanan, där Amazon gör reklam för sin Kindl. Det har sagts att boken om Zlatan hittat fram till särskilt unga läsare, som aldrig tidigare hållit i en riktig bok. Må så vara. Om det är till någon hjälp för den goda boken, kan diskuteras. Men den lär ändå ingen rå på så länge läskunnigheten varar.

När det gäller konsten är London ett veritabelt ymnighetshorn vid detta årsskifte. Hayward visar schweizaren Pipilotti Rist och videor och installationer som förmedlar en sinnlig och direkt livsupplevelse, mycket kvinnlig och utan några filter, hämningar eller förbud. Det sena 1900-talets kanske allra största namn, Gerhard Richter, ställer ut på Tate Modern. Inte minst visar utställningen konstnärens olika förhållningssätt till de många modernistiska dialekterna. Hos Richter är färgernas integritet ett vanligt objekt. De abstrakta motiven har den här gången fått sällskap av avbildande verk men också av fotografier som används som undermålningar.

Den i särklass viktigaste kulturhändelsen är dock Leonado da Vinci på National Gallery. Det är hög tid att förpassa Dan Browns funderingar till skräpkammaren. Det är verken utförda av mästaren och hans lärjungar under Milanoåren 1482´-1499 som visas. Det betyder också att åtskilliga förövningar ingår i denna pedagogiska fullträff. Porträtten, de bibliska myterna och den idealiserade skönheten finns med i olika tappningar. Utkast och skisser presenteras invid de färdiga resultaten. Kvinna med hermelin är en av höjdpunkterna, Madonnan i grottan och Esterházymadonnan några andra. Men de som talar mest till vår egen tid är nog Den helige Hieronimus och skissen av Anna själv tredje med Maria, Anna, Jesusbarnet och Johannes döparen. Här blir utställningen både en till det mänskliga medvetandets djupskikt förlagd lektion i konsthistoria och en svårslagbar övning i att se.

Bo-Ingvar Kollberg

Nyårsnatt

Vinden suddar ut dagens skriftspråk
stryker vidderna vita igen
i skogsbrynet vässar rådjur och älg
sina klövar och haren
bereder sig för interpunktion

vem har lagt ett nyfött barn
under granens vida klänning?
vem har satt vargen att värma
och räven att vakta?
rosigt om kinden med öppna ögon
ligger barnet vaket och väntar

universum andas långsamt
djupa andetag av tid
det finns inget riktigt mörker
frånvaron av ljus
är otänkbar också denna natt:

det brinner i rymden
klot av gas och eld
dansar kring varandra
åtrår, fruktar, nalkas
allt är på väg
någonstans ifrån
någonstans hän

tredje planeten från solen har ett rike
i norr med marker och gator
täckta av snö och iskristaller

människor kurar i kylan
utan musiken och dikten skulle de dö
utan varandra vore de ingenting

utan dem - vem skulle veta
att ett nytt år har fötts
i hemligt, men under gott beskydd

om inte de vita vidderna fylldes
av skrift denna djupa natt
om inte människan funnes
att tyda det otydbara
att säga det outsägbara
att än en gång försöka tolka
den stora hemligheten

vem skulle då finnas att berätta
om ljuset som lyser i mörkret

skogens oskrivna blad
väntar sina nattliga tecken
från skogsbrynets skribenter

det nya året ler förtroendefullt
mot sin protokollförare
den nyfikna, fruktansvärda
oberäkneliga, älskande
människan

GOTT NYTT ÅR! / Lena Köster

Året går mot sitt slut och alla måste vi då skriva nyårskrönikor. Här kommer några nedslag från mig. Håll till godo!

Årets största läsupplevelser. Bröderna Karamasov, Dykungens dotter av Birgitta Trotzig och Thomas Manns Buddenbrooks. Hellre döda än levande författare? Ja, är det inte så, gamla gudar lever. Årets roligaste bok: Kerstin Ekmans Grand final i skojarbranschen.

Årets Nobelpris. Var det modigt av Svenska Akademien att ge Tomas Tranströmer litteraturpriset? Ja, med tanke på reaktionerna när Martinson och Johnson fick priset 1974. Denna gång åstadkom den utländska kritiken en vindpust. Men Tranströmer sitter inte i Akademien och han är mer översatt och känd utomlands än Martinson och Johnson var. Priset erbjöd ett tillfälle till vandringar och nya upptäckter i ett lyriskt landskap så nära vår vardag.

Årets arkitekturupplevelse. Äntligen fick jag tillfälle att se Neues Museum i Berlin. Det öppnades på nytt för drygt två år sedan efter en snillrik renovering under ledning av den brittiske arkitekten David Chipperfield. Här möter en klassistisk1800-talsbyggnad, svårt bombskadad under andra världskriget, som lappats och lagats, gammalt möter nytt i form och material, skarvarna blir en del av byggnaden och dess historia. Självfallet var planerna omstridda. Storslaget att våga göra så!

Årets film. Ruben Östlund tog publiken på allvar med filmen Play och tvingade oss att reflektera över relationen barn-vuxna, barn-barn, etnicitet, fördomar och klasskillnader.
Men var inte Woody Allens Midnight in Paris ändå en kvasiintellektuell mellanfilm fylld med klichéer? undrar en gammal Allenfan.

Musik. 2011 var Mahleråret. 100 år efter Gustav Mahlers död uppmärksammades minnet av den store tonsättaren världen över. Så också i Uppsala. Alldeles för få tog del av den förnämliga serie föreläsningar som Uppsala universitet bjöd på i Musicum under hösten. Jubileet kröntes med Akademiska kapellets storslagna (adjektivet känns lite tamt) framförande av Mahlers Uppståndelsesymfoni i Universitetsaulan.

Foto. Fotografiska i Stockholm rusar på med medryckande utställningar och väckte Modernas fotografiska minne till liv.

Kaninens år är inte slut än. Först i början av februari inleds harens år, enligt den kinesiska kalendern. Mycket kan hända än!

Gunnar Carlsson

Jag minns när jag hörde talas om Facebook första gången. På fest hemma hos en bekant började två vänner att prata om denna "Ansiktsbok". Utifrån namnet föreställde jag mig en sida där ansikten poängsätts utifrån en snygghetsskala och jag rös.

"Facebook", tänkte jag, "vad ska det vara bra för?" Min vän tycktes läsa mina tankar och sa genast "Men tänk vad bra, då kan man ju se och hålla kontakt med alla gamla klasskompisar och så!"

"Men de vill ju jag inte ens ha kontakt med." blev mitt avfärdande svar. Men jag stod ändå kvar, sneglandes över axeln på den som regerade tangentbordet just då. Bilder, namn, fnissande, fler bilder och ett ton mer "fniss, fniss, fniss". Ungefär som när man busringde någon stackare när man var liten.

I dag är Facebook interagerat i de flesta delar av mitt liv. På jobbdatorn är den blå loggan aldrig många musklick bort. På tåget finns den som en ikon på telefonens skrivbord. Hemma är fönstret med statusuppdateringar oftast igång. Nu sitter jag som alla andra och söker på namn som jag minns från skolkatalogen, kollar in bilder från en ytlig bekants utlandssemester och checkar in på ställen som jag tycker är coola.

Äckligt? Ja visst är det, men normaliserat så till den grad att min panna inte ens har vett att rynka sig i obehag.

Facebook har, i likhet med min smartphone, skapat ett behov som inte tidigare existerade. Det var som att börja med ett cigarrbloss på nyår och sluta med två paket cigg om dagen. Vad hände?

Mitt nyårslöfte blir att påbörja avvänjningen av dessa berusande aktiviteter och istället väcka min sovande uppmärksamhet och rikta den mot ett annat väl utvalt mål. Sambon, en lysmask, disken eller varför inte en stickning? Det här blir ett bra år!

Karin Andersson

A propos dagens artikel om musikens makt av Björn Lövenlid.En dagsvers publicerad på UNT:s forna Likt&Olikt-sida, 20 februari 1999.

Med anledning av undersökningar som visar att ofödda barn
far illa av att höra musik av Stravinskij, Sjostakovitj m fl.

Spela inte Stravinskijstråk

för din ofödda telning i magen

Modern musik kan leda till bråk

mellan delar av arvsanlagen

För mycket disharmoni kan ge

Gud vet vilka anomalier

Bättre att då per musica ge

harmoniska harmonier

Spela för babyn nåt lugnt och svalt

som inte stör och domderar

Då slipper ditt barn födas atonalt

till den värld som så vanskligt vibrerar

KÖSTER

Lang Lang är den klassiska pianomusikens rock star. När han nyss - för tio minuter sedan - avslutade sin del i Last Nights of the Proms i Royal Albert Hall i London, i sändningen i SVT, ville jublet aldrig ta slut.

Den tekniska skickligheten paras med stor känslighet och en rejäl portion kamerflirt. Lang Lang gungar fram och tillbaka på sin pianopall, himlar med ögonen, söker kameran med blicken, ler, grimaserar och nynnar. Han ser ut som ett knubbigt, busigt, självbelåtet troll. Irrierande? Charmigt ? En fråga om tycke och smak.

Men han kan få Steinwayflygeln i Royal Albert Hall att kvitttra som en grupp kolibrier eller ryta som, tja, jag vet inte, något kraftfullt och oerhört snabbt. Som han själv sa i en intervju: "Man får ha säkerhetsbältet på."

Han spelade Liszt och han spelade Chopin och min lördagskväll var räddad eftersom resten av tv-programmen mest föreföll bestå av 10-20 år gamla deckarserier i repris. Älskade då, men i dagens läge som tuggummin man borde spottat ut för länge sen. Ursäkta Barnaby och Frost, men nu är det nog.

Musik däremot kan ha flera hundra år på nacken utan att kännas det minsta inaktuell. I Lang Langs händer blir den klassiska pianomusiken rock'n roll!

:-)

Lena Köster

I en alltmer krisande skivbransch, där albumets död deklamerats för länge sen, verkar det som att boxen är skivbolagens nya sätt att mjölka pengar ur konsumenterna. Nu har U2 släppt en närmast löjligt pimpad box utifrån deras i år tjugoårsjubilerande klassiker Aschtung Baby. Über deluxe versionen av boxen (innehållandes sex cd-skivor, fyra dvd:er och fyra lp-skivor) går på en så där 3 300 kronor. Galet. Men för oss som håller Aschtung som en av rockhistoriens självklara höjdpunkter är det här lite av skivpornografi: 

/John Sjögren

Kinda Hamid från Uppsala är verkligen i smöret och Stefan Warnqvist har intervjuat henne.

När hon var 18 år hade hon en hyfsat stor hit med låten Freak you out och var Uppsalas hetaste popstjärnehopp. Minns du? Såhär lät det/såg det ut:

Sedan dess har Kinda i stället ägnat sig åt låtskrivande. Här är två låtar som Kinda Hamid är inblandad i. Inte illa, för att uttrycka det milt!

On the floor - Jennifer Lopez fr Pitbull:

Who's that chick - David Guetta ft Rihanna:

/Johanna Åberg

Utställningen (O)mänskligt från Forum för levande historia visas under hela hösten på Upplandsmuseet. Den har fått berättigad uppmärksamhet i UNT. I anslutning till utställningen har författarna Ola Larsmo och Magnus Alkarp bidragit med en förtjänstfull utställning om Rasbiologiska institutet i Uppsala.

Utställningarna tål att ses om. Jag har sett den två gånger.
(O)mänskligt tar upp frågor om normer, vad som är normalt, rastänkande och sortering av människor som under en lång period kunde ske under sken av vetenskap.
Rasbiologiska institutet hade sin främsta verksamhet på 1920-talet i Uppsala. I ledningen förekom en blandning av seriösa forskare och forskare med en för oss i dag djupt främmande syn på "raser". Några av forskarna blev dessutom uttalade nazister.

Under 40 år från mitten av 1930-talet fram till mitten av 1970-talet steriliserades ca 60 000 personer i Sverige. Knappt hälften av dem anses i dag har utsatts för tvång eller mer eller mindre långtgående övertalning för att gå med på ingreppen. De flesta ingreppen skedde på kvinnor, många hade psykiska funktionsnedsättningar (de kallades ofta "sinnesslöa"), men också sociala skäl åberopades.
Den här politiken drabbades de svagaste i samhället.
Det har odlats myter kring både Rasbiologiska institutet och steriliseringspolitiken.
Var institutet ett skumt högerprojekt? Var steriliseringarna ett utslag av det svenska folkhemsbygget? Forskare kan i dag med fog avvisa detta som myter.
Det märkliga och lite skrämmande är att det rådde i stort sett total politisk enighet om både inrättande av Rasbiologiska institutet och steriliseringspolitiken. Samtiden såg inte politiken i verksamheten. Institutet handlade om vetenskap, liknande institutet skapades i ett stort antal länder, men efter decennium hade verkligheten hunnit ifatt institutet i Uppsala och forskningen lades om mot genetik.
Steriliseringarna sågs av samtiden som medicinska bedömningar.
I anslutning till utställningarna på Upplandsmuseet arrangeras en föreläsningsserie med forskare ett antal onsdagskvällar. Onsdag 16 november framträder t ex docent Mattias Tydén. Han var den som tillsammans med professor Gunnar Broberg var först ute med att forska på området. Lyssna! Se utställningen!

Gunnar Carlsson