Bild på bloggaren

Kulturbloggen


I Kulturbloggen skriver UNT:s kulturskribenter om kultur i stort och smått, från närområdet och omvärlden. Det blir också inblickar i vardagen på en kulturredaktion. Vi som skriver på bloggen arbetar på UNT:s kulturredaktion eller är nära frilansmedarbetare.


Månadsarkiv


« Tidigare inlägg   Senare inlägg »
Publiceras: 2014-03-18 15:22:48

Vad man kan sakna Jolo i dag

 

I vår är det 40 år sedan författaren och journalisten Jan Olof Olsson (Jolo) gick bort. Jolo blev endast 54 år, men var mycket produktiv och hann ge ut ett 40-tal böcker.  Han skrev i DN, medverkade i radion, gjorde reportage, reseskildringar, skrev kåserier och skönlitteratur. Av många blev han älskad för tv-serien ”Någonstans i Sverige”.

 

Det finns inte längre sådana skribenter som Jolo i svensk press. Jolo var en lyckad förening av reporter och författare, men riktigt i sitt esse blev han som populärhistorisk skribent där han förenade reporterns roll med historikerns beläsenhet, perspektiv och försök att förstå skeenden.

Här handlar det om den långsamma, reflekterande berättelsen. Kanske finns det inte längre utrymme för det i medier där snabbheten är det allt överskuggande kriteriet i dag.

 

Jolo hade studerat historia vid Stockholms universitet och hade ett särskilt intresse för första världskriget. Till 50-årsminnet av världskrigets utbrott gav han ut böckerna ”1914” och ”Den okände soldaten”. Man skulle önska att de kom i nyutgåva.

 

Det är fängslande läsning.  Jolo besöker Tannenberg (där slaget egentligen inte ägde rum), Potsdam där den lättsinnige kejsaren villkorslöst lovade österrikarna sitt stöd, vandrar vid västfrontens krigskyrkogårdar och minnesmärken och söker förgäves Ludendorffs skugga i belgiska Spa, där tyska högkvarteret tryckte.

Man får intrycka att Jolo snarare samtalar med än intervjuar personer han möter, men han har läst på, både historiska verk och memoarer, och har en blick för märkliga detaljer, utan att förirra sig, och inte minst tecknar han skarpa personporträtt av generaler, presidenter, kejsare och politiker. Möjligen kan man säga att fotfolket, som Peter Englund lyfte fram så väl i ”Stridens skönhet och sorg”, inte fångas i närbild i de här böckerna.

 

 

 Jolo uppsöker förstås gathörnet i Sarajevo där Gavriel Princip sköt ärkehertig Frans Ferdinand och hans av habsburgarna mobbade hustru Sophie 28 juni 1914. Jolo reder ut sammansvärjningen med de serbiska terroristerna, hur mordkomplotten helt höll på att gå om intet, men hur slumpen till slut spelade mördaren i händerna.

Jolo tränger igenom hela det ansvarslösa diplomatiska spel som började med en lokal konflikt i Bosnien mellan Österrike-Ungern och Serbien och som eskalerade till ett världskrig. Han låter skenet från samtida noter och telegram genomlysa och avslöja lögner och tillrättalägganden i senare memoarer. Det är avslöjande.

 

Om det i många avseenden välordnade Tyskland skriver Jolo att det var ”ett riksbygge där byggmästarna glömt övervåningen.” Kan det sägas bättre?  Rikskanslern och regeringen var endast ansvariga inför den fåfänge, burduse och nyckfulle katastrof till kejsare som hette Wilhelm II.

Men andra nationers ledare undgår sannerligen inte heller Jolos skärskådan.

 

Skildringen av den svenska försvarsstriden, bondetåget och borggårdstalet 1914 som en välplanerad högerkupp mot parlamentarism bjuder även på humoristiska poänger, trots ämnet. Det gör dock inte skildringen av den obehagliga kampanjen Karl Staaff.

 Jolo hann faktiskt träffa Sven Hedin, som var en av de stora intrigörerna i kulisserna, innan denne gick bort.

 

Västfronten dominerar oftast i skildringar från första världskriget. I ”Den okände soldaten” är det därför inte minst intressant att läsa om Österrike-Ungerns katastrofala upptakt i det serbiska kriget och de felstoppade sadlarna som blev en olycka för österrikiska kavalleriet i Galizien. 

Hur illa rustat Storbritannien var till lands och hur en armé snabbt byggdes upp är kanske inte känt för de flesta.

  När general Philippe Pétain 1916 hastigt utsågs till chef för det franska försvaret vid Verdun visste ingen var han befann sig. Hans adjutant körde iväg och lyckades mitt i natten hitta Pétain hos sin älskarinna på ett hotellrum i Paris. Först på morgonen bar det av till fronten.

Jolo demonterar monumenten, bland de tacksammare är generalkvartermästare Erich Ludendorff, den senare blev i praktiken tysk diktator under kriget, misslyckades med en sista storoffensiv, bröt personligen samman, krävde vapenstillestånd, avgick och flydde till Hässleholm (!) och inledde en lång kampanj med att skylla allt som han, parhästen Hindenburg och kejsaren ställt till med på andra, politikerna och hemmafronten.

 

Även porträttet av idealisten och akademikern från Princeton, den amerikanske presidenten Woodrow Wilson är skoningslöst.  Det är en tragedi hur vältalaren blir sin retoriks fånge och med sin oförmåga att kompromissa misslyckas med att få USA att godkänna Versaillefreden och ansluta sig till Nationernas Förbund.

Hur den sönderkompromissade och eländiga Versaillefreden blev till är en annan historia.

 

När den franske konseljpresidenten Georges Clemenceau i sin bil blir beskjuten av en anarkist med sju skott, varav bara ett träffar, sade han svårt blödande:

-  Vilket folk. Fyra års krig, och dom skjuter inte bättre.

 

Det är Jolo – i högform.

 

Gunnar Carlsson

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Publiceras: 2013-12-02 16:33:50

Vad är det för fel på Babel?

 

Det är något fel på söndagarna numera. Babel är slut för den här säsongen. Nu dröjer det ända till 16 mars innan vårens programserie startar. Trist med så långt uppehåll!

Men låt mig få klaga mer, mycket mer.

Först några ursäkter: jag ser gärna Babel och jag tycker Jessika Gerdin är en skärpt, närvarande och påläst intervjuare och programledare. Minst lika bra som företrädaren Daniel Sjölin, ja, bättre.  Tänk bara på intervjun med Kristian Gidlund!

 

Men programmet har problem. Redaktionen litar inte på att tittarna orkar med en timmas sändning från studio. Här måste till ett filmat inslag utifrån, och då tänker jag inte på författarintervjuer, utan diverse krystade upptåg som vi biståtts. Vi har tidigare sett Daniel Sjölin bakom ratten på jakt efter svårfunna, litterära platser. Under hösten har vi fått se honom och Jenny Lindh bära bord på en äng och hålla krystade lektioner om Odödliga författare. Vilket fånigt upplägg!

 

Och hur kul är biblioterapi med tittarfrågor? Varje gång har jag undrat vem i redaktionen som fått den otacksamma lotten att skriva veckans fråga. Okej, om frågan skulle vara ”äkta”, gör det inte inslaget bättre.

 

Men det finns ett grundläggande fel med hela programmet. Det handlar om Författare, inte Litteratur. Och det blir så positivt. Här seglar Babel i medvind mitt i tidens och branschens mediala strömfåra.

För förlagen är det en presentabel, verbal, spännande författarpersonlighet som skall skickas fram, få frågor om sitt liv och sälja verket i alla sammanhang. Minns någon Kerstin Ekmans elaka satir över förlagsbranschen, eller är den redan glömd?

 

Hur vore det med en djupdykning i ett verk någon gång? Jag efterlyser egentligen ett helt annat program. Babel kan få fortsätta, men i så fall skulle vi behöva ett program som heter Kritik eller Kritikerna.  En stående kritiker och två gästkritiker skulle kunna recensera och diskutera kanske två - tre nya böcker varje gång. Och även våga vara kritiska! Hur spännande skulle det inte vara.

 

Gunnar Carlsson

 

Publiceras: 2013-11-17 19:48:27

En av dessa adresser

 

 

Så promenerade vi en vacker dag tidigare i höst till Gordon Square 46 i Bloomsbury, London. Denna heliga adress! Det var ju här det började. Det var hit till det  då föga fashionabla Bloomsbury som syskonen Stephen flyttade 1904. Den i syskonskaran som skulle bli mest känd hette Virginia och när hon gift sig tog hon makens efternamn Woolf.

Till huset vid Gordon Square strömmade unga män från Cambridge, författare, konstnärer och intellektuella. Virginia och brodern Adrian flyttade efter ett tag, men kvar i huset blev systern, konstnären Vanessa och hennes make, konstskribenten Clive Bell. De här personerna och deras konstnärsvänner skulle bli det som senare kallades Bloomsburygruppen.

När det skrivs artiklar om gruppen i dag, verkar nästan intresset vara större för medlemmarnas fria kärleksliv än för deras verk; flera var gifta men hade långa eller tillfälliga relationer med andra personer av båda könen i kretsen.

Makarna Leonard och Virginia Woolf kom senare att flytta till stadsdelen Richmond söder om Kew Gardens i London. Huset vid Gordon Square kom att övertas av vännen, nationalekonomen Maynard Keynes, som Virginia och Leopold Woolf tidigare delat hushåll med.

Men när jag nu står här vid vackra Gordon Square och ser på 46:an blir jag besviken. Här sitter en av dessa blå emaljskyltar som signalerar att här har bott någon person av kulturhistoriskt intresse. Men på skylten står bara Keynes namn. Vad trist.  Det var ju här det började. Och balkongen bär tydliga spår av dåligt underhåll.

 

Många läser och beundrar Virginia Woolf i dag.  Alla dem och andra vill jag varmt rekommendera läsning av Virginias dagbok.  Ett urval i svensk översättning finns utgivet av Elisabeth Grates bokförlag under titeln ”Ögonblick av frihet. Dagboksblad 1915 – 1941”.

Det är en storslagen läsning. Jag tror att det var Per Wästberg som en gång sade att det var det bästa hon har skrivit! Kanske det.

 

Gunnar Carlsson

 

 

 

 

Publiceras: 2013-10-11 14:36:31

Litteraturpriset dagen efter

 

 

Det blev en nordamerikan och en kvinna, dock ingen jänkare, utan en kanadick, Alice Munro. Alla jublar för att de läst henne och gillar henne. Det är lätt att instämma i kören.

Kul att Akademien någon gång får upp ögonen för att det finns stora författarskap skapade av kvinnor. När Munro fick höra att endast 13 kvinnor hittills fått litteraturpriset, sade hon enligt DN, som citerade kanadensiska CBC.

-       Kan det vara möjligt? Verkligen? Det verkar fruktansvärt!

Munros noveller är bedrägligt enkla. När vi min engelskcirkel för et antal år sedan läste Too Much Happiness (För mycket lycka) kunde vi ibland bli ganska oeniga om vad vi tyckte var det centrala, hur man kunde uppfatta personer eller folka olika händelser. Flera av berättelserna i den samlingen har en mycket mörk, våldsam bakgrund. 

Men var det inte en ganska platt motivering som Akademien fått till: ”den samtida novellkonstens mästare”?

Många gläds åt att novellkonsten uppmärksammas.Men när Peter Englund talade om novellen lät det som det endast finns en rak linje från Tjechov till Munro. Mer komplicerad än så är ju som vi vet novellkonstens utveckling. Visst finns  den stora impressionistiska/realistiska vägen från Tjechov med stora namn Joyce och Hemingway och en rad andra författare. Här finns Munro. Hon är knappast en förnyare av den traditionen.

Men här finns också en något mer svårtrampad stig där Kafka och Borges rört sig. Båda vägarna kan leda till hisnande utsikter och svindlande djup. Kanske leder endast den smalare stigen till de oändliga labyrinterna. Men där kan vi ju inte vistas för jämnan; syret skulle ta snart slut.

Gunnar Carlsson

 

 

 

 

 

Publiceras: 2013-10-07 23:08:47

Nobelpriset till en amerikan, kanske?

 

 

På torsdag 10 oktober är det dags för 2013 års litterära superhändelse i konungariket Sverige: Nobelpriset i litteratur.  Det betyder att minst nio av de 16 röstande i Akademien redan lagt sin röst på årets pristagare.

 

Akademien brukar överraska, men på senare år har det varit ”tunga”, säkra namn som oftast vunnit snabbt gillande.  I fjol drev dock DN:s  kulturredaktion något som liknande en kampanj mot den kinesiske pristagaren Mo Yan.

En sak är i varje fall säker; det blir ingen kines i år och inte heller någon svensk. I förfjol fick Tomas Tranströmer välförtjänt priset. Dock har Sverige varit pinsamt överrepresenterat sedan priset började delas ut 1901. Svenska kommer på femte plats, sorterat efter pristagarna språk, långt före de flesta tungomål och endast överträffat av engelska, franska, tyska och spanska författare.

 

Vill man kritisera litteraturpriset är det lätt att raljera över den kompakta manliga dominansen.  De kvinnliga pristagarna utgör hittills endast drygt tio procent. Det får väl betraktas som manlig kvotering.

 

Det var också länge sedan en amerikan fick priset. Senast det skedde var 1993 då

Toni Morrison, USA, belönades.

Kanske dags igen. Det finns en uppsjö starka amerikanska prosaister. En kanoniserad figur är den skygge Thomas Pynchon, ett annat val skulle förmodligen vara mäkta populärt: Joyce Carol Oates.

 

Några brasklappar:

Kom ihåg: en författare skall värderas utifrån sina bästa verk.

 

Och nästa år kommer en ny gubbe, förlåt, ett nytt pris.

 

Gunnar Carlsson

 

 

 

 

 

Publiceras: 2013-09-29 10:16:44

Snuskigast på Bokmässan

Vertigo förlag erbjuder Bokmässans snuskigaste böcker. Det ropar i alla fall förlagets vd Carl-Michael Edenborg i mikrofonen från förlagets monter.

- Erotisk litteratur. Gärna snuskig, men alltid bra texter. Jag skulle aldrig ge ut 50 Shades of Gray.

Markis de Sade finns bland författarna, men är ingalunda snuskigast.

- Snuskigast är Delaneys bok Hogg från 1969. Den kom när gayrörelsen formades. Och han är svart, bög och litteraturprofessor. Han skrev boken i raseri mot hur homosexuella behandlades. Och han vägrade framställa bögar som schlagerfjollor.

Boken är vred, grov och skitig. Och Edenborg har gjort en bok med "blodstänk" på sidorna.

- Den boken är värd fler läsare, säger han själv.

Att han alls hamnade i förlagsbranschen berodde dels på att han och några vänner hade en tryckpress, dels på att han som 18-åring läst poeten Guillaume Apollinaires erotiska bok De elvatusen spöna och senare funnit att den var slutsåld i antikvariaten.

Sålunda tryckte han en upplaga, fick blodad tand och hade därmed startat ett förlag i en mycket specialiserad litterär nisch. Förlaget firar 20 år i år.

Bästa boken, tycker han, är trots allt fortfarande den gamla favoriten av Apollinaire.

Lena Köster

 

Publiceras: 2013-09-28 08:41:52

De är romer

Vi är romer. Det konstaterar en fotoutställning och en monter på Bokmässan. Där finns också en bok med samma titel, från ett projekt vid Göteborgs stadsmuseum.

Ämnet kunde inte vara mer aktuellt...

Romerna Bagir och Domino och Eeva från Stadsmuseet sitter i montern och skriver sina förnamn i boken, som delas ut gratis.Romsk historia, mediadebatt, enskilda livsöden, foton och en sida ur Katarina Taikons serie Katizi hör till det man hittar i den påkostade boken. Värd att läsa!

Lena Köster


PS Det finns mer än en monter med romer på Bokmässan.

Publiceras: 2013-09-27 22:08:25

Alexandra Charles läser klassiskt

Alexandra Charles, fd nattklubbsdrottning, ledande kvinna i 1,6&2,6-miljonerklubben läser gärna författare som Hemingway och Steinbeck. Och historiska romaner. Och biografier. Och...

- ...Selma förstås. Henne kan man inte gå förbi, säger hon i vimlet på Bokmässan.

Hon är där för att tala om Livspusslet, en bok hon har skrivit tillsammans med Ingemo Bonnier. Dessutom ska hon beräta om ett projekt som 1,6&2,6 driver i samarbete med bland annat Uppsala universitet, som handlar om, säger hon, kulturterapier.

Alldeles intill står Anna Maria Corazza Bildt och signerar en liten bok med titeln Jag gör skillnad.Där berättar hon om vilka frågor som är viktigast för hene i EU-arbetet.

Runt ett hörn och nerför en gång har folk samtidigt samlats för att höra Jonas Gardell och KG Hammar pratat om homosexualitet. Kanske om kyrkan och homosexualiteten. Något sådant. Jag når inte fram. Det är för mycket folk. Det går inte ens att ta bild med mobilen fast jag håller den över huvudet. Och vad de säger hör jag inte trots högtalarna.

Det är så det är ibland på Bokmässan. Trångt. Mycket ljud. Och man kommer inte ända fram. Till somligt. Attans!

 

Lena Köster, UNT Kultur

Publiceras: 2013-09-27 20:58:01

20-årsjubilerande dager-man till USA

20:de året i rad. Bengt Söderhäll från Älvkarleby har stått i Stig Dagermanmontern på Bokmässan i Göteborg i 20 år. Han och Urban Forsgren startade Dagermansällskapet 1987 och delade ut det första Dagermanpriset 1996.

Fingertoppskänsla har sällskapet. Flera gånger har sällskapet prickat in egna prisförfattare som senare samma år även tilldelats Nobelpriset i littertur. Tänk Elfriede Jelinek. Tänk Jean-Marie Gustave Le Clézio.

USA nästa. För Bengt Söderhälls del har Dagermansällskapet betytt mycket arbete, men också mycket inspiration. Och just nu en spännande USA-resa:

- 11-12 oktober föreläser jag om Stig Dagermans novell Att döda ett barn i Washington. Jag är inbjuden av Astra, Association of Swedish Teachers and Researchers in America, säger han, när jag besöker montern.

Sen tar han och Urban Forsgren till gitarr och ukulele och drar några dagsverser av Dagerman, som de tonsatt. Finns på cd, Söderhäll&Forsgren sjungandes Dagerman.

Jag säger, och får nog medhåll av sällskapet. läs Stig Dagerman! Om inte annat en dagsvers eller två. Och den förförande och fruktansvärda och fantastiskt bra novellen Att döda ett barn!

- Den beställdes av Nationalföreningen för Trafiksäkerhetens Främjande, NTF, 1948, berättar Bengt Söderhäll.

Förlåt att jag tjatar, men: läs den!


Lena Köster, UNT Kultur

Publiceras: 2013-09-27 10:59:07

Det som kan bli Årets innovation föddes på bokmässan

Novellen Nattsidan med kritikerns anteckningar

 

Från UNT Kulturs perspektiv är det förstås särskilt roligt att bokmässan detta år har sammanfallit med ett erkännande till tidningens litteraturbevakning. Kulturredaktionens satsning på att utveckla kulturjournalistiken genom att bl.a. publicera e-böcker med marginalanteckningar av litteraturkritiker och läsare har blivit nominerad till Årets innovation i tävlingen Årets dagstidning.

Juryns motivering lyder: ”Smart nytänk där UNT som den självklara, kunniga och inbjudande samtalsledaren möter användarna. Digitala möjligheter används för en ny typ av medskapande som folkbildar, breddar åsiktslandskapet och som låter oss samlas kring kärleken till ordet. Bokläsare gillar tidningar, tidningsläsare gillar böcker. Nu möts de två - och vårt hjärta klappar snabbare.”

UNT konkurrerar om Årets innovation med Expressen och Schibstedts storsatsning Omni.

Symboliskt nog föddes idén under förra årets bokmässa, efter en intressant föreläsning av litteraturforskaren Alexandra Borg om ”social läsning” och hur läsare kan dela upplevelser med varandra genom sociala medier. Det fick mig att börja fundera på hur tidningens läsare i framtiden kommer att kunna läsa tillsammans med litteraturkritikerna – och på kulturredaktionen beslutade vi sedan att inte invänta framtiden utan att göra ett försök direkt.

Det är många som har varit med och bidragit till det här projektet, inte minst de litteraturkritiker och UNT-läsare som har delat med sig av sina marginalanteckningar i olika e-böcker (och min teknikkunnige pappa som kom med goda råd där andra experter gått bet!). Det har blivit många intressanta diskussioner om vad litteraturkritik är och vad det innebär att dela med sig av läsanteckningar.

Såhär under bokmässan känns det också på sin plats att rikta ett särskilt tack till de förlag och författare som har varit med på detta.

Svante Weyler på Weyler förlag, Richard Herold på Natur & Kultur, Pelle Andersson på Ordfront och Lena Hammargren på Novellix är förläggare som direkt har nappat på idén och låtit UNT lägga ut hela e-böcker med marginalanteckningar för fri nedladdning under två veckors tid. Med Novellix har vi också haft ett fördjupat samarbete kring två noveller.

Andra samarbetspartners är W&W och Uppsala stadsbibliotek.

Följande böcker har under det senaste året publicerats som e-böcker med marginalanteckningar av litteraturkritiker, och följande författare och översättare har alltså varit storsinta nog att låta sina verk fyllas av kommentarer i marginalerna:

  • Merethe Lindström, Dagar i tystnadens historia, översättning av Urban Andersson (Weyler förlag), litteraturkritiker Therese Eriksson
  • Lisa Bjurwald, Skrivbordskrigarna (Natur & Kultur), litteraturkritiker Ulrika Knutson
  • Johanna Langhorst, Förortshat (Ordfront förlag), litteraturkritiker Lawen Mohtadi och Jonas Malmborg
  • Joyce Carol Oates, Nattsidan (Novellix), översättning av Johan Theorin, litteraturkritiker Anna Ehn samt UNT:s läsare
  • Malte Persson, Fantasy (Novellix), anteckningar av Malte Persson själv (som läste om den tidigare publicerade novellen)
  • Therése Söderlind, Vägen mot Bålberget (Wahlström&Widstrand) (utdrag ur romanen), litteraturkritiker Merete Mazzarella och John Sjögren

Vi har också bjudit in UNT:s läsare till samtalskvällar med Anna Ehn, John Sjögren, Merete Mazzarella och Johan Theorin.

Olika artiklar om e-böcker och smakprov på utgåvor med marginalanteckningar finns samlade HÄR

/Lisa Irenius

Publiceras: 2013-09-26 20:44:08

Tillgänglighet räcker inte hela vägen

Några av torsdagens mer minnesvärda repliker från bokmässan stod Stina Oscarson för, där håller jag helt med Håkan Lindgren som skriver om det här: http://www.unt.se/kultur/ett-spackel-for-en-havererad-valfardspolitik-2608429.aspx

Jag kan tillägga att även Ingrid Elam hade några bra synpunkter på dagens kulturpolitik, och inte minst den idoga användningen av ordet "tillgänglighet". Det är ett nyckelord idag, allt ska genomsyras av "tillgänglighet". Men vad är tillgänglighet egentligen? Det räcker inte att något är tillgängligt för att det ska nå ut till alla, särskilt inte de som redan från början är intresserade. 


Det för tankarna till en annan pågående diskussion på bokmässan: den om e-böcker. Man kan nämligen fråga sig vad bokbranschens digitalisering kommer att innebära för just böckernas "tillgänglighet". E-böcker kan ju på många sätt vara ännu mer tillgängliga än vanliga böcker, man behöver varken ta sig till en bokhandel eller ett bibliotek - det är bara att sitta hemma bekvämt framför datorn eller läsplattan. Men paradoxalt kan boken på samma gång bli lättare att förbise: medan en fysisk produkt gör sig påmind genom sin blotta existens, kräver en digital produkt ofta en medveten konsument som aktivt letar sig fram till den. 

Ett barn från en läsande familj har ett ordförråd om ca 17 000 ord när det börjar skolan, fick vi veta genom ett annat seminarium på mässan, medan ett barn från en annan bakgrund har ett ordförråd om ca 6000 ord. 
För att bryta sådana grundläggande orättvisor lär krävas mer än både "tillgänglighet" och punktvisa läsfrämjande insatser. 

/Lisa Irenius

Visa kommentarer (1)
Publiceras: 2013-09-26 09:04:01

Nu drar årets bokmässa igång!

Så var det dags för 29:e gången: bokmässan i Göteborg drar igång i dag torsdag. Håkan Lindgren, Lena Köster och undertecknad kommer under de närmaste dagarna att rapportera härifrån för UNT:s räkning.  

Än så länge är det rätt så tomt på mässgolvet - och desto mer folk i mässhotellet Gothia Towers frukostmatsal - men det blir det snart ändring på. Den officiella invigningen sker 10.30: med bl.a. den rumänske författaren Mircea Cartarescu, rumänska kulturinstitutets direktör Dan Shafran och EU:s kulturkommissionär Androulla Vassiliou.

Utöver årets rumänska tema är det uppenbart att mycket kretsar kring barns och ungas läsande. Många av torsdagens seminarier kretsar direkt kring skolan och är märkta med den gröna stämpeln "skolspåret": kl 10 diskuteras myter om skolan, kl 10.30 författarens roll i klassrummet, kl 11 ledarskap i skolan osv. I dag presenterar kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth också litteraturpropositionen som särskilt ska främja ungas läsande.

Själv kommer jag att delta i ett samtal om två kollaborativa läs- och skrivprojekt, och berätta om hur vi på UNT har lyft fram läsandets dialog genom att publicera litteraturkritikers och läsares marginalanteckningar i e-böcker. Detta sker på Digitala torget kl 11.20 under rubriken "Deltagande litteratur - alla är författare". Och nej, alla är såklart inte författare i yrkesmässig mening. Däremot kan alla vara delaktiga i skrivandets och läsandets processer. Var och en som läser en bok är medförfattare på så vis att hen är med och skapar berättelsen, genom sina reaktioner och associationer. 
De e-böcker med marginalanteckningar som UNT har publicerat, i samarbete med förlag och författare, har lyft fram just detta: hur varje läsare går i dialog med en text. I vidare mening kan det kanske sägas vara vad också bokmässan går ut på. 

/Lisa Irenius

Publiceras: 2013-09-26 09:04:01

Nu drar årets bokmässa igång!

Så var det dags för 29:e gången: bokmässan i Göteborg drar igång i dag torsdag. Håkan Lindgren, Lena Köster och undertecknad kommer under de närmaste dagarna att rapportera härifrån för UNT:s räkning.  

Än så länge är det rätt så tomt på mässgolvet - och desto mer folk i mässhotellet Gothia Towers frukostmatsal - men det blir det snart ändring på. Den officiella invigningen sker 10.30: med bl.a. den rumänske författaren Mircea Cartarescu, rumänska kulturinstitutets direktör Dan Shafran och EU:s kulturkommissionär Androulla Vassiliou.

Utöver årets rumänska tema är det uppenbart att mycket kretsar kring barns och ungas läsande. Många av torsdagens seminarier kretsar direkt kring skolan och är märkta med den gröna stämpeln "skolspåret": kl 10 diskuteras myter om skolan, kl 10.30 författarens roll i klassrummet, kl 11 ledarskap i skolan osv. I dag presenterar kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth också litteraturpropositionen som särskilt ska främja ungas läsande.

Själv kommer jag att delta i ett samtal om två kollaborativa läs- och skrivprojekt, och berätta om hur vi på UNT har lyft fram läsandets dialog genom att publicera litteraturkritikers och läsares marginalanteckningar i e-böcker. Detta sker på Digitala torget kl 11.20 under rubriken "Deltagande litteratur - alla är författare". Och nej, alla är såklart inte författare i yrkesmässig mening. Däremot kan alla vara delaktiga i skrivandets och läsandets processer. Var och en som läser en bok är medförfattare på så vis att hen är med och skapar berättelsen, genom sina reaktioner och associationer. 
De e-böcker med marginalanteckningar som UNT har publicerat, i samarbete med förlag och författare, har lyft fram just detta: hur varje läsare går i dialog med en text. I vidare mening kan det kanske sägas vara vad också bokmässan går ut på. 

/Lisa Irenius

Publiceras: 2013-09-25 07:12:13

Laddar för Bokmässan

Vi är många nu. Som laddar inför Bokmässan. Antingen åker vi det eller så läser vi om den, till exempel i UNT.

UNT:s kulturchef Lisa Irenius tala om eboksprojektet som UNT gjort tillsammans med novellförlaget Novellix, där UNT:s läsare varit inbjudna att delta.

Själv är jag inviterad att läsa dikter, både egna och andras. Om jag gör det - avgör min bråkande galla.

Bokmässan är en mäktig tillställning med monter på monter, stor trängsel, seminarium efter seminarium, läsningar från små och stora scener, debatter, proklamationer och, förstås, en ivrig kommers.

Ett år tömde jag weekendväskan på kläder, la dem i diverse plastkassar, och fyllde väskan med inköpta böcker. Väskan gick ju att dra och böcker väger...

Det är svårt att motstå alla dessa nya böcker, ofta till lite bättre pris än i boklådorna. Rena gottebutiken för en boknörd som jag.

Författarmöten, dvs läsare möter författare, sker hela tiden, överallt. Böcker signeras, frågor besvaras, mobiltelefonernas kameror förevigar alla jag-och-min-favoritförfattare.

Det kostar förstås att vara där. Entréavgift, seminarieavgift, mat och böcker. Men å andra sidan kostar det att gå på Liseberg eller Gröna Lund också. So what.

Rumänien är temat i år. Ett sidotema är Bangladesh. Där gör Uppsala en insats via Anisur Rahman, som själv skriver på negali. Han möter fyra bengaliska kollegor och tar sedan med dem till Uppsala. Här framträder de måndag 30 september på Wiks folkhögskola, i Universitetet och på Stadsteatern.

Privat, inte för UNT alltså, jagar jag deckare från "nya" länder, poesi varifrånsomhelst och översatta franska romaner. Man har sina preferenser.

Råd till den som far till Bokmässan för första gången: Ha bekväma skor. Bestäm hur mycket pengar du får lägga på bokinköp. Ta ett glas vin i skybaren och se ut över stan medan du sparkar av dig skorna och vickar på tårna. Njut!

Lena Köster

Reporter UNT Kultur

Publiceras: 2013-09-24 16:11:43

Reich-Ranicki var även i Uppsala

 

 

 

När den tyske litteraturkritikern Marcel Reich-Ranicki, 93 år gammal, nyligen dog, toppade tyska tv-kanaler sändningarna med nyheten, trots det tyska valet och Syrien.

Det är vårt att tänka sig att motsvarande skulle ske i Sverige, utan att därmed dra några slutsatser om kulturens ställning i de båda länderna.

 

Marcel Reich-Ranicki hade stort inflytande som tysk publicist och litteraturkritiker, en tid var han också verksam i Uppsala.

Hans levnadsöde speglar Europas  tragiska historia. Marcel Reich-Ranicki föddes i Polen i en tysk-judisk-polsk medelklassfamilj.  Han skickades till släktingar i Berlin för att studera, men som jude blev han utestängd från vissa samlingar i skolan och han började då läsa tyska klassiker. 1938 förbjöds han att börja universitetsstudier och utvisades som andra statslösa judar till Polen. 1940 tvingades han in i gettot i Warszawa, där han jobbade som journalist och översättare, han träffade sin fru där och de lyckades fly från gettot genom att muta en vakt strax innan de skulle deporteras. De kunde därefter gömma sig hos en familj.

 

Efter kriget arbetade Marcel Reich-Ranicki för den polska underrättelsetjänsten, i samband med en studieresa hoppade han av i Västtyskland 1958. Där inledde han sin karriär som litteraturkritiker i veckotidningten Die Zeit och blev därefter redaktör i Frankfurter Allgemeine Zeitung. Senare började han leda tv-programmet Den litterära kvartetten, vilket gjorde honom vida känd. Han betraktades länge som en av världens mest inflytelserika litteraturkritiker.

Men Marcel Reich-Ranicki var även en period i Sverige, 1971 – 1973 då han var gästprofessor i Uppsala. Han hade redan 1971 promoverats som hedersdoktor i Uppsala.

En av dem som flera gånger träffade Marcel Reich-Ranicki var Helmut Müssener, professor emeritus i tyska, numera bosatt i Östhammar.

-       Reich-Ranickis föreläsningar var välbesökta av både tyskstuderande, som det då fanns gott om, och en allmänhet som var intresserad av tysk litteratur. Han var en fenomenal, temperamentsfull talare och en fängslande berättare, säger Helmut Müssener.

Under Reich-Ranickis  tid som litteraturredaktör fick Frankfurter Allgemeine Zeitung den bästa litteraturdelen bland tyskspråkiga dagstidningar, menar Helmut Müssener.

 

Reich-Ranicki sammanställde lyrik- och prosaantologier, som såldes i massupplagor, han utgav 2002-2006 fem volymer Der Kanon. Die deutsche Literatur. Han blev berömd för ”klarhet, avsaknad av främmande ord, ett lidelsefullt dömande”, som en av hans kollegor formulerade.

 

-      Reich-Ranicki som i sista stund lyckades fly från Warszawas getto verkade under alla sina år i Tyskland för försoning mellan Polen och Tyskland. Och han fick uppleva att hans självbiografi Mein Leben (1999) blev en kioskvältare, säger Helmut Müssener.

 

Gunnar Carlsson

 

 

 

 

Publiceras: 2013-08-26 19:48:20

Så kan man läsa Vägen mot Bålberget

Som läsare tycker man kanske att man får bra valuta för pengarna när en roman är många sidor – men som litteraturkritiker kan man i stället tycka att en lång roman ger dålig valuta för pengarna eftersom arvodet för recensionen är detsamma oavsett längd...

Det påpekade litteraturkritikern och författaren Merete Mazzarella under kvällens samtal här på UNT om Therèse Söderlinds roman Vägen mot Bålberget, som just nu läses av den stora bokcirkeln Uppsala läser, anordnad av Uppsala stadsbibliotek.

Merete Mazzarella och John Sjögren, också litteraturkritiker i UNT och med i kvällens panel, var överens om att Vägen mot Bålberget hade kunnat vara lite kortare: inte egentligen för att 600 sidor nödvändigtvis är för långt, utan för att språket i just den här romanen hade kunnat vara tätare.

Men bokens längd var bara en av många frågor som väcktes under kvällen – en så mångbottnad roman som Vägen mot Bålberget kan läsas på många olika sätt och det blev uppenbart under kvällens diskussioner.

Det handlade om allt från berättarglädje och släktskap till 1600-talsskildringar och sexualitet.

Det blev så gott som fullt i lokalen, roligt att så många ville diskutera boken med oss – den soliga sommarkvällen därute till trots.

För er som inte kunde komma – eller är sugna på att få veta mer – kan ni läsa Merete Mazzarellas och John Sjögrens texter om boken HÄR och även ladda ner ett smakprov på romanen i form av en e-bok med deras marginalanteckningar.

/Lisa Irenius

Publiceras: 2013-08-21 20:11:45

Spretigt och härligt i Konserthuset

Jazzmusikern Lennart Åberg, foto: Oscar Segerström

Konserthusets (UKK) höstprogram spretar väldeliga. Något för alla. Svensk musik, persisk, indisk, allmänt europeisk, afrikansk, you name it. Vilken meny! Sakralt och sekulärt. Konstmusik och populär musik. Sådana musiker och musikinriktningar som jag gillar, sådana som jag direkt ogillar och sådana jag inte bryr mig om alls. Säkert likadant för dig, om än inte gällande samma musiker/genrer.

Och det är så det ska vara. Tycker alltså jag. Och, såvitt jag förstår, Konserthusets vd Magnus Bäckström och UKK:s musikproducenter. Men det lär finnas konserthus som profilerar sig starkt åt ett eller annat håll. Dit har kanske rockgitarrister, smörsångare, tempelmunkar och ståuppare inte tillträde. Men det har de till UKK.

Bevara världen blandad, brukar jag säga, när det gäller etnicitet och tocket. Bevara UKK:s program spretigt, nyfiket, experimentellt och risktagande utifrån en stadig grund – inte minst med hjälp av Musik i Uppland! – av klassisk musik, jazz och folkmusik.

Hurra för möten mellan trosuppfattningar uttryckta i musik! Hurra för Brus och Kropp som vidgar våra vyer både när det gäller musik och dans! Hurra för alla otippade artist/genremöten i Carte Blanche, Meeting Points, Oktoberstämman och Gemensamma nämnare!

Steve Vai och Lennart Åberg ska få spela sig in i min själ med rockgura respektive jazzsaxofon. Anna Petrini ska få fascinera med sin jättelika träflöjt. Och Malena Ernman ska få göra mig grön av avund både beträffande hennes röst och hennes sexighet.

Luciafirande av nåt slag och kanske en julshow får det också bli. Finns i UKK.

Nu har jag skrivit så smörigt att man kan misstänka att jag vill få något för det. Sant! Bra konserter! Ljuvliga, nervpirrande och omskakande musikupplevelser! Det vill jag ha, tack!

Lena Köster

Publiceras: 2013-08-12 14:47:57

En dag i Uppsala

 

 

 

Det var lite osäkert hur det skulle bli med vädret, den här dagen, onsdagen 7 augusti 2013. Växlande molnighet och mest uppehåll för Uppsala, lovade UNT.

 

Jag läste lite franska och sedan Laxness efter frukost. Vilken oresonlig längtan att återse Island som uppstod.

I UNT hade den kloke Peter Nobel en debattartikel där han argumenterade för att Sverige skall följa FN:s påbud att förbjuda rasistiska organisationer.  Det intressanta upplägget var att han anförde argument både för och emot förbud. Han tyckte argumenten för förbud vägde tyngre.

Svårt, tycker jag. Jag brukar säga att yttrandefriheten aldrig är större än den du är beredd att tillerkänna dina värsta fiender. Kanske går gränsen här: rasism.

Jag läste en artikel i UNT om hur lyktor kvällen innan satts ut i Fyrisån till minne av offren för atombomben över Hiroshima. Jag satte själv ut några lyktor, verkligen ingen bedrift, men det märkliga var att inga lyktor flöt nedströms utan drevs av vinden mot strömmen.  Många slocknade efter en kort stund. Symboliskt?

 

I DN skrev Malin Ullgren vettiga ord om att det är bättre att läsa bra svenska översättningar än engelska original. Vi är inte så bra på engelska som vi tror. 

Åsa Beckman skrev några vackra ord om Marguerite Duras. Det är märkligt vilken stark efterklang Duras till omfånget små romaner, som ”De små hästarna i Tarquinia” eller ”Halv elva en sommarkväll”, väcker. Det går inte att glömma känslan i de böckerna.

 

Min hantverkare dök upp och vi mätte och diskuterade reparation av staketet.

 

Det var ju lite osäkert hur det skulle bli med vädret den här dagen. Hur skulle vi göra? Kvällen bjöd ett antal konserter.  Och teater i Botaniska trädgården. Utomhus.

 

Jag cyklade runt på stan. Uppe vid Slottet hade en scen byggts upp. Här skulle bli debatter och konsert med anledning av Fredsveckan, berättade en ljudkille. Ambitiöst, jag grunnade på hur många som orkade ta sig upp till arrangemanget när jag i full fart for nedför backen.

I Botaniska trädgården hade man börjat bygga scenen för helgens två stora konserter, först Bryan Ferry på fredagen och sedan Lundell på lördagen. Vilket jobb det verkar vara att resa dessa jättescener, så många inblandade, det tänker man sällan på.

 

Utanför Luthagens Liv hade EU-parlamentarikern Cecilia Wikström klivit ur BMW:n och stod och pratade med den allestädes närvarande Christer Åsberg.  Jag var på väg därifrån med varukassar på cykelstyret och blandade mig inte i samtalet.

Utanför butiken satt en tiggare och fick oss att känna oss som usla människor när vi tittade bort.

 

Det var länge osäkert hur det skulle bli med vädret den här dagen, men det klarnade upp och blev en fin kväll. Vi hade picknick på gräsmattan i Botan och såg sedan Kullehusteaterns fina uppsättning av Molières Misantropen, rolig och tankeväckande. Det var fullsatt på den lilla borggården bakom Orangeriet. Inga kulisser, bara trappan och dörren i fonden. Det fungerade utmärkt.

 

Det var en vanlig sensommardag i Uppsala. Inget särskilt hände.

 

Gunnar Carlsson

 

 

 

 

 

Publiceras: 2013-07-30 21:29:26

Matte + musik = sant?

Jag har just mött en levande illustration till tesen att matte och musik kan hänga ihop, att det finns eller går att bygga broar mellan de två kulturerna vetenskap och konst, något som C. P. Snow var ute efter i sitt världsberömda 50-talsföredrag, som senare blev en bok.

Per Enflo heter "illustrationen", som utropades till musikaliskt underbarn  när han 11-årig debuterade som konsertpianist med bland annat Bach, Mozart, Schumann och Beethoven på repertoaren.

Som matematiker har han löst tre fundamentala problem inom funktionalanalys, som dessförinnan gäckat hans kollegor i 40 år. Matematiken har han utövat bland annat vid Berkeley, Stanford, Ecole Polytechnique, KTH och Kent State University.

Som pianist ger han konserter, komponerar och omskrivs också för sina stora kunskaper i musikteori. I mars i år gav han en konsert i Carnegie Hall, i höst blir det både konserter och inspelningar av Mozarts pianokonserter.

Men nu handlade det alltså om ett "sommarsamtal" - utvidgat med pianokonsert - i Brukskyrkan och därpå följande soppstund i Lövstabruk.

Hade evenemanget ägt rum i Stockholm, hade säkerligen såväl Svenskan och DN som någon kulturellt inriktad TV-kanal hängt på låset. Fast Lövstabruk... Har Stockholmsmedia ens hört talas om brukssamhället? Om de vittra samtal och kulturmöten som sedan flera år präglar sommaren i Lövstabruk?

Nä. Tänkte väl det.

Och det är illa. För livet pågår också utanför Stockholm och andra svenska större städer. Och det är inte enbart buskspel man möter på vischan. Alldeles storartad och riktigt mångsidig och högkvalitativ kultur av alla de slag (inklusive buskspel) finns runtom i landet.

Samtalen i Lövstabruk är ett imponerande exempel på det.

Per Enflo har bott största delen av sitt vuxna liv i USA, men är nu pensionär med Östervåla som hemort.

Den här regniga sommarkvällen bjöd han dels på pianomusik såväl i dur som i moll av Bach-Mozart-Beethoven, dels på tankar om hur man kan undersöka om det där sambandet mellan matte och musik, vetenskaplig och konstnärlig begåvning, verkligen finns.

För även om det sägs så, kan det inte betraktas som bevisat. I alla fall inte att just matte och just musik hänger ihop, förutom att musik som till exempel Bachs intrikata tonflätningar kan beskrivas matematiskt.

Liksom man kan undersöka och kanske fastslå att många musiker har gillat matte i skolan och många matematiker tycker om och rent av utövar musik.

Men kanske är fotbollsspelare också bra på matte och ortnamnsforskare aktiva kammarmusiker. Vem vet.

"Någon borde undersöka det", sa Per Enflo och talade om hjärnforskning, intervjuer och andra tänkbara undersökningstekniker.

Kanske är det så enkelt att den som är begåvad inom ett område också har talang för eller intresse av minst ett till.

Från vilka familjer kommer framstående matematiker, musiker, fotbollsspelare, poeter osv? Kan man fråga sig. Hur ser deras hjärnor ut när de utövar egna specialiteter eller tar del av andras?

Gör de det de gör för att hjärnan har en för ändamålet lämplig struktur - eller bygger hjärnan den strukturen när personerna gör...vad de nu gör? Kan man också grunna på.

Det pågår förstås forskning kring det här på olika sätt runt om i världen. Inom genetik, neurovetenskap, sociologi och andra vetenskapsområden.

Att det finns samband förefaller mig troligare än att det inte gör det. Samband mellan alla möjliga talanger, intressen, företeelser, strukturer. Somligt skapar vi genom våra idéer och verksamheter. Annat ligger kanske och väntar på att bli upptäckt av oss.

Under tiden spelar matematiker piano, skriver fysiker poesi, målar disputerade sociologer i olja, komponerar - varför begränsa sig till akademiker? - asfaltläggare musik, skriver hockeyspelare historieavhandlingar, blir poeter prickskyttar i krig...

Ooops vad det bar iväg där! 

Summan av kardemumman är att Per Enflo är en rackarns skicklig pianist, som löst flera svårartade matematiska problem, men kanske inte helt har framlagt hållbara vetenskapliga bevis för den populära föreställningen om samband mellan matematik och musik. Om än han själv framstår just som ett "levande bevis" för det.

Han ser alltså gärna att någon annan undersöker saken med beprövad vetenskaplig metodik av ett eller annat slag.

En superglad bloggkaja får detta musikaliskt-matematiska sommarsamtal i Lövstabruk! :-)

Lena Köster

kulturreporter

 

 

Publiceras: 2013-07-23 15:34:06

Sommar, resor, bilder, Uppsala och film

 

Kära gamla kulturblogg,

Är det någon som läser dig mitt i sommaren? Eller har du semester? Här kommer några vykort för den intresserade.

 

Resandet

 En fördel med resandet är att det tvingar oss att repetera andra länders historia.

 Från den storslagna stadsmuren blickar jag ut över gamla stan i Dubrovnik i Kroatien. Då ser jag skillnaden mellan gamla och nya hustak.  De nya taken visar vilka byggnader som träffades under belägringen 91/92. Det är bara 20 år sedan det pågick ett blodigt krig med massmord, fördrivningar och brutala övergrepp i den här delen av Europa.  Museet/galleriet War Photo Limited i Dubrovnik visar omskakande bilder från Balkankrigen och andra konflikter i världen. Det är bilder som vi oftast inte ser i medierna.

Det behövs fler sådana museer som påminner oss om det mest underskattade tillståndet: fred!

 

Gotland

 Några dagar på Gotland. Ingens Shakespeareföreställning på Romateatern i sommar. Vad trist!

 Shakespeare under klostervalven när skymningen faller och tornseglarna anfaller i Roma har om något varit en tradition i Sommar-Sverige. En uppslitande konflikt mellan den nya styrelsen och den tidigare ledningen om ekonomiska uttag är bakgrunden till spelstoppet. Förlorare: alla gotlänningar och turister.  Inte ens de senare lever enbart på bad, bärs och barbecue. Hoppas jag.

 

 

Sommar-Uppsala

Att återkomma till Uppsala mitt i sommaren påminner mig om hur många lindalléer stan ståtar med.  Doften från lindens kronor är rent beroendeframkallande och väcker starka minnen för mig. Från ett vårdträd vid en gård långt ned i barndomens Småland på 50-talet.

 Uppsala största brist är det stora avståndet till hav och stora vatten. Sommartid blir frånvaron på nära och bra badplatser påtaglig.

Men visst lever Uppsala om sommaren.  Hoppas ni såg Upplandsmuseets och fotografen Anders Rymans fina utställning Romska röster.  Den slog verkligen hål på våra fördomar om romer.

Utställningen vandrade runt mellan olika platser i stan och plötsligt såg man nya möjligheter för utomhusutställningar. Hoppas att det blir en fortsättning med utställningar på gågatan, utanför Resecentrum och Domkyrkan.

 Och visst lever Uppsala sommartid. Jag cyklar en kväll till Parksnäckan i Stadsträdgården. Vilket folkliv på uteserveringar, bryggor och i parken! Parksnäckan har ett fullmatat program. Det går inte att klaga på priserna. Inte illa att bara behöva betala 60 spänn för Den flygande bokrullen eller Väsen nu på onsdag (24 juli). Men det är klart det var ju gratis att sitta på slottsslänten mot Dag Hammarskjölds väg och tjuvlyssna på Patti Smith i Botaniska trädgården.

 

Filmsommaren

Mager filmsommar. Men ni missar väl inte irländaren Mark Cousins underbara serie The story of film på SVT. Hur perspektivlös framstår inte dagskritiken när man lyssnar på hans utläggningar. Ja, det där var väl lite orättvist.

 

Gunnar Carlsson

 

 

 

 

 

Publiceras: 2013-07-04 10:41:35

Samtala i sommar!

I dessa dagar, när så mycket kommuniceras (man säger bestämt så nuförtiden) i sociala medier som facebook och twitter, känns det lyxigt och spännande med samtal irl. In real life. Alltså där de samtalande är både kroppsligen och själsligen närvarande i rummet där samtalet äger rum.

Inte bara det där samtalet vid middagsbordet eller krogbordet familj eller vänner, utan det offentliga samtalet. Det som kan bli en sorts levande, pågående essä med flera ”författare”. Om det vill sig.

Självklart äger sådana samtal ständigt rum runt om i världen. Jag hyser inga tvivel. Men det känns ändå nödvändigt att slå ett slag för det och annat som kräver en smula ansträngning inte bara av de samtalande, utan lika mycket av åhörarna:

Man måste lyfta på rumpan och ge sig av hemifrån, från all teknik man så ofta fipplar med, för att lyssna på eller samtala med alldeles fysiska närvarande människor om något angeläget.

Som till exempel sommartid i Lövstabruk i Norduppland.

På det här stadiet vill jag genast bekänna att jag har en fot i Lövstabruk: jag har har gått flera skrivarkurser där och har skrivit en essäistisk kortroman om Cahmanorgelns tillkomst.

Kanhända är jag partisk vad intresset för Norduppland beträffar. Men ni kan tryggt läsa vidare. Sommarens kulturprogram talar nämligen för sig självt. Och handlar om långt mycket mer än Lövstabruk.

Samtala med: Per Enflo, pianospelande matematikprofessor rotad i Östervåla, kulturgeografen och fd planeringsdirektören i Uppsala Lars-Åke Bylund, fd riksdagsstenografen, korrekturläsaren på UNT, redaktören för Grönköpings Veckoblad och författaren till spexet Gustaf den Adolf, textilkonstnären Britta Rehndahl, astronomen Gösta Gahm och historikern Anders Björnsson, cancerforskaren Ingemar Ernberg och poeten Marie Lundquist. Dem får man möta i samtal kring olika aspekter av vår existens. Människans, jordens, universums.

Att få delta – och det är just det man får om man nu inte enbart vill lyssna  - i samtal kring sådana ämnen, med sådana personer, är en njutning och en ynnest. Inte bara just de här samtalen, utan liknande samtal som förs anordnade av till exempel utrikespolitiska föreningen, olika instanser vid Uppsala universitet, Missionskyrkan i Uppsala, allehanda föreningar och studieförbund. Och helt privat i vänkretsar runt om i Uppland, Sverige, världen.

Möten, samtal, nya tankar. En intellektuell, verbal… tillsammanshet. Sannolikt med fler frågor än svar, men ändå bränsle för rörelser framåt och utåt från det egna fastsittandet.

Det vill jag slå ett slag för.

Låt oss träffas för att lyssna och tala med varandra!

 

Lena Köster

Kulturreporter på UNT

Publiceras: 2013-06-04 12:33:42

Vattenstaden Venedig visar världskonst

Ibland blir det trångt i papperstidningen och allt får inte plats. Men här kan ni läsa en längre version av Bo-Ingvar Kollbergs rapport från konstbiennalen i Venedig:

 -------

Venedig åldras långsamt. Den svunna glansen från storhetstiden århundradena kring 1400-talet avtar för varje år som går. De återkommande översvämningarna hör till livsvillkoren för det minskande antalet bofasta. Palatsen har sett bättre dagar, fönsterluckorna är permanent stängda för att en smula dölja förfallet. Men vattenbussarna, de små passagerarbåtarna pilar på som vanligt genom kanalerna, över lagunen och mellan öarna. Och stadens sinnebild framför andra, gondolerna, gör sina turer. Ofta i konvoj med en sångare placerad någonstans i mitten, för att framhäva de romantiska stämningarna, Venedigs främsta dragplåster för massturismen.

   Denna sommar när staden är värd för den återkommande Konstbiennalen, den 55:e i ordningen, är Venedig mera vatten än någonsin. Det faller från den himmel som är stadens tak, det tränger upp ur golvbrunnar och i gliporna mellan gatstenarna. En riktig aqua alta, som vid biennalen förrförra gången uteblir dock. Vattenståndet stannar vid 80 centimeter över den vanliga nivån. En av gondoljärerna fäller ihop och använder ett paraply som båtshake, när han tar sig över till sitt flytetyg en bit bort från den ponton där gondolerna ligger förtöjda sida vid sida.

   Några av de sammanlagt 88 deltagande länderna i Konstbiennalen har tagit fasta på Venedig som vattenstad. Det är Portugal som skickat en utrangerad färja, som tidigare trafikerat floden Tagus. Varje vecka seglar den några turer i lagunen. Men ligger annars vid kaj utanför området Giardini, där de fasta paviljongerna finns. Inuti har man skapat en installation som får besökaren att känna sig som Jona i valfiskens buk. I en av dockorna i Arsenale, det andra permanenta utställningsområdet, glider ett råsegelförsett vikingaskepp med blåsmusiker fram och tillbaka. Det är Islands bidrag. Utom tävlan deltar lyxkryssarna längs Riva degli Schiavone, de brukar alltid ligga där, i år med grekiska och australiska nationsflaggor.

   Paviljongerna i Giardini visar som vanligt konst från respektive land. Köerna är särskilt långa hos Tyskland och Frankrike. Här har man denna gång bytt lokaler med varandra. Tyskland visar bl a en omfattande skulptur med trebenta pallar signerad Ai Weiwei. Och fotografier av Dayanita Singh, som vid en efterföljande diskussion värjer sig med näbbar och klor mot att bli betraktad som en indisk konstnär. Hennes bilder har människan som utgångspunkt, hävdar hon med eftertryck. Frankrike visar i Tysklands paviljong en installation av Anri Sala. Också den internationell, med kompositören Maurice Ravel som tema.

   Över huvud taget handlar Konstbiennalen den här gången om att överskrida gränser. Och det i alla avseenden. Mellan högt och lågt, skönt och fult, mellan tekniker, mellan mentala rum och yttre verklighet. Och mellan professionella konstnärer och autodidakter. Det märks kanske allra mest i den stora utställningen Encyklopediska palatset med italienske Massimiliano Gioni som curator. Här samsas verk av både levande och döda, sammanlagt 158 deltagare representerande 38 länder. Ambitionen är att ge en sammanfattning av vår tids konst från tidigt 1900-tal fram till vår egen tid. Några av hörnstolparna är svenska Hilma af Klint, Carl Gustav Jung och Rudolf Steiner. Bland de yngre Tino Sehgal, John Bock, Imran Qureshi och Sarah Lucas. Titeln till den stora utställningen är hämtad från Maurino Auritis utopi om en 136 våningar hög byggnad, som skulle inrymma mänsklighetens samlade vetande. En fem meter hög modell av palatset finns i entrén till Arsenale.

   Alla knuffas i den väldiga trängseln och det är ingen idé att stiga åt sidan. En del tränger sig före i köerna för att förkorta väntetiden. Kanske går också deras upplevelse av konsten fortare. Tänkvärt är även, att det i dag svårt plågade Syrien finns med, liksom för första gången Vatikanen, Angola och Kosovo. Och inte minst atollen Tuvalu, med minst koloxidutsläpp av alla länder. Om vattennivån i världshaven stiger, är det slut inte bara med framtida deltaganden vid biennalen i Venedig. Utan också för Tuvalu över lag.

Bo-Ingvar Kollberg

Publiceras: 2013-04-22 21:20:14

Psykiatrihuset en katastrof!

Bra rutet, Gunnar Birgegård!

Jag har aldrig varit inne i en så människofientlig byggnad som det nya psykiatrihuset. Besökte en vän där häromdagen. Blev avskräckt redan i entrén. Dött. Ok, en ensam man på en bänk nära det skära stenkonstverket. Tyst rullande rulltrappor upp till en öken, ett slags torg där våning på våning på våning tornade upp sig på alla sidor. Ordet bibliotek skymtade. Inga människor.

Tyst, sterilt och förglöst inne på avdelningen. Patientrummet var det tristaste jag sett. Inga färger, inga välkomnande möbler, bara en enda stor sterilitet. Med en inglasad  balkong med en ensam stol.

Hårt och kallt. Ingenting mjukt och varmt. Ingenting ombonat eller välkomnande. Utom, förstås, de anställda. Viktigt att påpeka!

Pensionerade läkaren Gunnar Birgegårds debattartikel i måndagens UNT träffar mitt i prick. Hur såg egentligen upphandlings-och utvecklingsprocessen ut? Hur togs besluten som ledde fram till att just den aktuella arkitektfirman anlitades och att deras förslag godtogs? Total genomskinlighet är en nödvändighet nu när glas-stål-betongslagskeppet står där med sin kostsamma, vassa för vänd mot city.

Hur farao tänkte man?!

Är man inte deprimerad, ångestriden, alienerad och utan självkänsla när man kommer till psykiatrihuset, blir man det när man trätt in genom huvudingången. I som här inträden - känn er små, nedtryckta och utan hopp. Kunde det stå över porten.

Dags att pynta? Lite mer grönska här, textilier där, mer konst på väggarna, måla om här och där... nödlösningar och smink. Är det vad som väntar?

Gör om patientrummen till kontor. Sätt alla möjliga offentliga administratörer där och låt psykiatrins patienter få en varm, vänlig, medmänsklig, läkande miljö någon annanstans.

Omöjligt? Förmodligen. Men gör åtminstopne entrén bemannad och välkomnande med reception, sjukhusvärdar, fik. Låt torget ovanför rulltrappan leva. Tänk färg, textil, kroppslig bekvämlighet och välbefinnande.

Det räcker inte med intressant konst. Det är inte för konstupplevelsen man kommer dit, även om det är trevligt med kulturella upplevelser också när man är sjuk. Det är för att få hjälp, få stöd, få omtanke, få ro och trygghet.

Inget av det syns i arkitekturen i psykiatrins hus.

Låt oss få veta varför!

 

Lena Köster

 

Visa kommentarer (3)
Publiceras: 2013-03-17 20:20:50

Gottsunda, söndag kväll: fullsatt under Greiders passion

Makten lämnar över till mobben. De styrande tvår sina händer, vill inte ta det fulla ansvaret. Ser inte skulden, men förstår vad mobben kräver. Mobben får avgöra.

Talkören ropar: "Makten är terrorn./ Terrorn är makten./ Terrorns missiler

/ lyser i natten." Det är tyvärr dagsaktuellt. Och det är mer än 2000 gammalt.

Just nu, kvällen 17 mars i nådens eller onådens år (beroende på var man lever och vem man är), handlar det om Lukaspassionen med text av Göran Greider och musik av Rolf Martinsson. Nyss framfört verk i en fullsatt Gottsunda kyrka.

Våldet, hatet, maktmissbruket, girigheten tar likgiltigheten, okunskapen och fegheten till hjälp runt om i världen. I dag likaväl som på Jesu tid. Det är därför som det känns meningsfullt att gå till kyrkorna, lyssna på de musikaliska passionsverken och begrunda vad människan gör mot människan. Och därmed också mot den gud, som kanske finns eller inte finns.

Kompositören Rolf Martinsson har gjort ett verk, som är tänkt att kunna  sjungas av vilken kyrkokör som helst som har hyfsat goda röster och en bra körledare och tillgång till åtminstone en handfull musiker. Det handlar inte om nyskapande eller gränstänjande musik, utan om nutida musik med stora lån från tidigare perioder. Fullt rimligt, om man vill att många ska kunna sjunga. Respektive känna igen sig i lyssnandet.

I kvällens framförande fanns sopransaxofon, flöjt, cello, kontrabas, trumma och orgel i händerna på duktiga musiker. Kören Canzonetta var förstärkt med sångare från Gottsunda församling och Vittinge och Västerlövsta församlingar - det lät i stort sett mycket bra. Bara någon enstaka mansrösts spändhet bröt sig vid några tillfällen ur klangen.

Göran Greiders text gör berättelsen om Jesu sista dagar aktuell och nära i sin tydlighet och med sin poetiska kraft. Flera sånger, inte minst den där Uppsalaprästen och poeten Lars Björklund har skrivit texten, kommer gissningsvis att ryckas ur Lukaspassionen och sjungas av körer som inslag i gudstjänster under påsken. I Getsemane, Mörkret har makten, Ljuset kommer först... Spetsa öronen efter dem!

Canzonettas Kettil Skarby ledde ensemblen lugnt och säkert och lockade fram såväl de mjukaste, men ändå spänningsladdade, pianissimon likaväl som våldsamma forte fortissimon  ur kör och musiker. En dynamik som blev tydligare ju närmare själva korsfästelsen verket kom.

Avslutningen med ett crescendo landade i en textrad om påskens färger gult, vitt och rött - liv och död - som går som tema genom hela verket.

En positiv upplevelse på det kyrkliga, konstnärliga planet. Tematiskt en gestaltning av stor tragedi, särskilt när man betänker allt pågående förtryck och våld i en värld som inte lärt sig alltför mycket de senaste två millenierna...

 

Lena Köster

 

Publiceras: 2013-02-26 13:30:53

Bara några ord om

 

 

…årets Oscarsstatyetter

 

Vinnaren i kategorin bästa film, Argo, är inte så himla bra. Men intressant med en film som skildrar hur en konflikt löses utan krig eller våld. Det gör inte filmen bättre, men ovanlig på repertoaren.

Lincoln, en spännande skildring av den smutsiga politiken, men av den amerikanska kritiken (inget om de svartas uppror mot slaveriet och faktafel vid omröstningen) har inte mycket märkts här. Men det går ju med visst fog att framhålla att det är en film om Lincoln, inte om slaveriets avskaffande.

Alla gläds förstås åt Malik Bendjellouls och Simon Chinns framgång med Searching for Sugar Man. Men vad surrig Bendjelloul låter i alla intervjuer i radio och tv.  Beror det på tidsskillnaden? Han väcks väl inte alltid mitt i natten.

Förresten obegripligt att en film som A Royal Affair kunde nomineras till kategorin Bästa utländska film…

 

 

…tv-serien Molanders

 

Den här dramakomedin i SVT, planterad i en svensk vardag och där huvudpersonernas yrken har betydelse, håller verkligen stilen. Gång på gång serveras vi ”jobbiga” scener, som får åtminstone mig att vrida mig besvärat i tv-soffan. Vad skönt att dirigenten/rektorn Olof tillåts få ett och annat utbrott, annars skulle det bli svårt.

Jag trodde inte att jag skulle få uppleva en tv-serie där huvudpersonen får häckla Kay Pollaks ädelpekoral Så som i himmelen. Bara en sådan sak!

Men lite klichévarning för Jacob Erickssons styrelseordförande, mannen med en ryggrad som en sladdrig tulpanstjälk. Hoppas att han kan morska upp sig.

 

 

…tidningen Relations topplista

  

Relation är ett lokalt näringslivsmagasin i Uppsala.  För en tid sedan publicerade tidningen en lista över starka, personliga varumärken. Kommunalpolitikern Ebba Busch (kd) kom högre upp på listan än Akademiens ständige sekreterare Peter Englund.  Jag tycker att hela listan visade på dålig koll eller låg värdering av viktiga personer i Uppsalas kulturliv.

 

 

Gunnar Carlsson

 

 

 

 

 

 

 

 

Publiceras: 2013-01-30 16:23:53

(S)könsjungande stjärna

 

Foto: Peter Klaunzer

”Lucinda Williams sjunger med könet”. Så brukar alltid min goda vän säga när den ärrade countrystjärnan (som dock alltid levt oförtjänt i skuggan av sin något mer framgångsrika vän Emmylou Harris) kommer på tal. Min vän menar det givetvis inte bokstavligt. I så fall skulle ju den kommande spelningen i Svandamshallarna bli en smått surrealistisk, om än säkerligen publikdragande, tillställning. Nej, vad min vän menar, och som han också har alldeles rätt i, är att Lucinda Williams har en ovanligt laddad och alldeles unik sensualitet i sin röst. Hon har en röst fullkomligt befriad från manér, en röst som tycks springa ur ett slags primal urkälla. Hennes röst är blod, inälvor, kött och kön.

Lyssna till exempel på det oerhört sköra, perfekt avvägda, vibratot i I Envy the Wind – så fyllt av tillbakahållen passion och längtan att luften fullständigt vibrerar. Olycklig kärlek kan knappast gestaltas mer intensivt. Eller lyssna på den innerlighet med vilken hon sjunger de förlösande orden ”I want to get swallowed up in an ocean of love” i Ventura. Eller smärtan över den förlorade barndomen i Bus to Baton Rouge. Ja, listan skulle kunna göras oändligt mycket längre. Det är helt enkelt en av de riktigt stora rockrösterna som kommer till Uppsala i maj.

John Sjögren

Publiceras: 2013-01-26 14:03:29

Förintelsens minnesdag

 

Den 27 januari uppmärksammas Förintelsens minnesdag världen över. Datumet härstammar från den dag 1945 som den sovjetiska armén befriade koncentrationslägret Auschwitz. På Forum för Levande historia står endast att lägret ”befriades”.  I filmer och tv-serier om andra världskriget är det nästan alltid amerikanska soldater som slåss mot tyskarna. Många ungdomar tror därför kanske att det var amerikanarna som befriade Auschwitz.

 

Sedan 1999 har dagen varit en nationell minnesdag i Sverige.  2005 gjorde FN dagen till en internationell minnesdag för Förintelsens offer.  Sverige var således en föregångare genom ett initiativ från statsminister Göran Persson.

Är det då  bra med minnesdagar? Det beror naturligtvis på hur de används.  Det är viktigt att minnas och hedra offren, men tillbakablickar får inte stärka vår falska självbild att vi är oemottagliga för fördomar och göra oss blinda för vad som sker i vår egen tid.

Förintelsen har i dag fått en central plats i historieskrivningen, forskningen är enorm och fack- och skönlitteraturen i ämnet oöverskådlig.  Så har det inte hela tiden varit sedan kriget.

Auschwitz är inte endast namnet på de olika läger (koncentrationsläger, utrotningsläger och arbetsläger) där drygt en miljon judar mördades. Det har också blivit en symbol för hela Förintelsen.

Under 12 av nazivälde och fyra år av systematiskt massmord mördades sex miljoner judar. Omvärldens senkomna och fåtaliga protester hade ingen effekt. Endast krigsansträngarna från de allierade kunde till slut stänga dödsfabrikerna.

När Auschwitz befriades av ryssarna i januari 1945 hade svenska tidningar enstaka notiser i saken. Ryssarna berättade inte mycket om vad de funnit och den svenska nyhetsförmedlingen var fokuserad på krigets slutskede. Det var i stället i april när amerikanarna och britterna befriade koncentrationslägren Buchenwald och Bergen-Belsen, som inte var utrotningsläger, som de fasansfulla bilderna av massmordens likhögar kablades ut över världen. Först i nästa våg av rapporteringen med intervjuer av överlevande växte bilden av Auschwitzkomplexet fram.

De stora talen är bedrägliga, vi har svårt att ta till oss dem. Därför har de enskilda berättelserna blivit så viktiga.

UNT uppmärksammar att några av den italienske författaren Primo Levis böcker getts ut i en svensk nyutgåva. Är detta en människa? är titeln på hans mest kända verk.

Primo Levi var jude och aktiv i en partisangrupp när han greps i norra Italien och i januari 1944 transporterades till Auschwitz. Han överlevde av en slump.

Levis förmåga att ställa de självklara frågorna (Hur kan man slå någon när man inte är arg?) och redan från början göra de precisa, lågmälda iakttagelserna och reflektionerna (Undervisningen av barnen pågick i det italienska lägret hela tiden, men barnen fick inga läxor kvällen före transporten till Auschwitz) har gjort hans böcker till några av de viktigaste vittnesmålen från överlevare.

 

En utmaning av ett helt annat slag är sociologen Zygmunt Baumans bok Auschwitz och det moderna samhället.  Den blev omstridd när den kom. Bauman skildrar hur massmordet på judarna var beroende av ett modernt industrisamhälle och dess övertro på rationalitet. Han ser inte Förintelsen som en avvikelse från den västerländska utvecklingen, utan betonar att den uppstod ur och genomfördes i det moderna, rationella samhället på höjden av sina kulturella landvinningar.

Som många andra framhåller han att de flesta av folkmordets förövare var normala människor.  Teknik avskilde förövarna från offren, arbetsdelningen innebar att ingen behövde ta ansvar för andra led i processen, utförandet av uppgifter var tekniskt och behövde inte en moralisk bedömning. Avgörande beslut kunde tas vid skrivbordet, vetenskapssamhället ställde villigt upp med argument och lösningar.  ”Den slutliga lösningen” var en fråga om hygien.

 Civilisationen visade sig oförmögen att hantera en moralisk användning av krafter den skapat, menar Bauman.

 

Zygmunt Bauman gör ett viktigt påpekande. Han anser att det avgörande inte var hur många människor som under Tredje riket valde sin moraliska plikt och protesterade eller gömde judar, det viktiga är att några gjorde det. Det visar att det gick att göra det valet.

 

 

Gunnar Carlsson

 

 

 

 

Publiceras: 2013-01-25 14:32:12

Möte med Raskolnikov

 

TEATER:

Brott och straff

av Fjodor Dostojevskij

på Uppsala Stadsteater.

Speltid: 23/1, 24/1, 13-14/2 

Under året kommer Uppsala stadsteater att låta medarbetare pröva egna idéer i mindre produktioner. Premiär var det i veckan för Brott och straff som monolog i regi av Eugenia Gorelik med Fancisco Sobrado på scenen.

Den som vill kan klaga på att uppsättningen endast bjuder skärvor från Dostojevskijs myllrande roman. Men levande teater blev det.

Premiärföreställningen hade en lite trevande start med spel i salongen som inte stärkte kontakten med publiken. Men Francisco Sobrado som den fattige studenten Raskolnikov hade mig strax på kroken och där satt jag fast under hans fysiskt övertygande spel. Sobrado hjular, står på händer, rullar runt och skriver på väggarna. Den feberaktiga, klaustrofobiska känslan är stark, monologerna om människan som har rätt att begå brott och offra andra för en stor sak är påträngande. En scen där Raskolnikov läser ett brev från modern är strålande teater.

Nog infann sig en känsla av källarteater i Salongen, vad passar bättre för Dostojevskij? Glädjande nog blir det fler föreställningar.

 

Gunnar Carlsson

Publiceras: 2013-01-07 19:39:04

Grattis August!

 

 

 

Bäste herr Strindberg,

 

För att fira din namnsdag i dag tog jag nyss ett glas eller två. Det kan du vara värd! Konungariket Sverige har under nyss förlidna år firat att du varit död i 100 år! Ganska vanvördigt, eller hur? Bättre då med en namnsdagsskål så här två gamla vänner emellan.

 

Ja, i det gamla landet är inte mycket förändrat som skulle kunna glädja en gammal rabulist som du. Samma svassande krig kungahus och överhet, dock blandas kompotten med diverse löst hopkomna skandaler och så kallade drev (som vid älgjakt, du vet) när andan faller på. Snart har folk också slutat läsa böcker, de glor på någon sorts skärmar. Hur skall det sluta?

 

Du spelas i alla fall ännu på teatrarna.  Jag såg en verkligt annorlunda uppsättning av Fröken Julie på Kungliga Dramatiska Teatern.  Det var ett fruntimmer som hette Charlotte Engelkes som uppträdde. Hon var förbaskat skicklig och underhållande. Hon klädde av sig naken, sjöng och dansade. Jag tror att du hade gillat spektaklet. Hon levde på slutet!

 

Bästa sättet att hylla dig är som du brukar säga att läsa dina böcker. Några dåliga samveten som jag länge lyckats smussla under bordet, tog jag itu med under året.

 

Äntligen läste jag En dåres försvarstal. Förlåt! Ja, så här långt efteråt kan vi försöka strunta i att den skildrar ditt och Siris äktenskap. Jag läste den som en roman, helt enkelt, en rolig bok.  Ja, för rolig är just vad jag tyckte den var. Jag skrattade upprepade gånger åt den där missförstådda, stackars författaren som slet för att försörja sin upptågsrika hustru och deras barn.  Herregud, han hade det inte lätt. Kärlek, svartsjuka, konkurrens, konspirationer, känsla av att vara underlägsen och samtidigt den främste författaren… Vilken soppa!  Ja, den där killen hade problem, det vill jag lova.

För att uttrycka mig lite pretto (betyder märkvärdigt) tycker jag att du rasande skickligt demaskerade Mannen i hans hjälplöshet inför den nya Kvinnan.  Du drog verkligen ned byxorna på honom, så man både kunde tycka synd och flabba (fånskratta) åt honom.

Förbålt skickligt, August!

 

Uppsala, måndag 7 januari 2013

 

Din vän

 

Gunnar Carlsson

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Publiceras: 2012-12-31 07:00:00

Nyårsnatt

Vinden suddar ut dagens skriftspråk

stryker vidderna vita igen

i skogsbrynet vässar rådjur och älg

sina klövar, och haren

bereder sig för interpunktion

 

vem har lagt ett barn

under granens vida klänning?

vem har satt vargen att värma

och räven att vakta?

rosigt om kinden med öppna ögon

ligger barnet vaket och väntar

 

universum andas långsamt

djupa andetag av tid

det finns inget riktigt mörker

frånvaron av ljus

är otänkbar också denna natt:

 

det brinner i rymden

klot av gas och eld

dansar kring varandra

åtrår, fruktar, nalkas

allt är på väg

någonstans ifrån

någonstans hän

 

tredje planeten från solen

har ett rike i norr med marker

och gator täckta av snö och iskristaller

människor kurar i kylan

utan musiken och dikten skulle de dö

utan varandra vore de ingenting

 

utan dem – vem skulle veta

att ett nytt år fötts

i hemlighet, men under gott beskydd

 

om inte de vita bladen fylldes

av skrift denna djupa natt

om inte människan funnes

att tyda det otydbara

att säga det osägbara

att än en gång försöka tolka

den stora hemligheten

 

vem skulle då finnas att berätta

om ljuset som lyser i mörkret

 

skogens oskrivna blad

väntar sina nattliga tecken

från skogsbrynets skribenter

 

det nya året ler förtroendefullt

mot sin protokollförare:

den nyfikna, fruktansvärda

oberäkneligt älskande

människan

 

Lena Köster

 

Publiceras: 2012-12-24 06:32:32

God jul!

I dag bjuder vi på en nyskriven jul- och nyårsdikt! Varsågoda:

Klingande klanger av mässing, jubeltoner
ur orgelpipor och strupar,
kyrkklockornas dova mumlande
i uppländska strimmor av verklighet:

vem vet var innerligheten uppstår?
en blick möter en blick
en hand vidrör hud, ett ord
hängande i luften
förs varsamt till landning

vi är alla ensamma i gömda skrymslen
vi är alla bärare av ett oerhört ansvar
det är genom oss musiken strömmar
sorgen och kärleken flödar
glädjen bärs av julmusiken
av hårdrock och rap, av visa och psalm

med vem kan vi dela det vi inte äger?
bara med främlingen vi så lätt går förbi
bara med fienden vi lär oss att älska
bara med barnet som lever
inom varje människa vars väg vi korsar

julen har inget annat budskap än detta:
se dig själv i den du möter och känn
hur du inom dig kan bära
alla dem du låter bära dig
så som vi måste bära varandra
genom skuggorna och strålningen
från levande och döda stjärnor
på julhimlen och himlen inom oss

vem kan säga att det råder frid?
när krig är namnet på vardag och helg
när svält är smaken i munnen
när tystnaden efter musiken
är en gråt utan tårar

hjärtan fibrotiseras, hårdnar så lätt
i fimbulnätternas tystnad
därför måste vi värma varandra
det finns ingen annan väg att gå

musiken manar: jubla! sjung! dela!
det är gästabud i dag, knytkalas
hos okänd värd, alla bjudna
att komma med sina skärvor,
rikedomar, tomma händer, korgar
fulla av ångest, längtan och lust
tiden är nu, platsen är här
i mässingsklangen och sången

hotbilden finns men vi trotsar den
och möts för att ingenting annat finns
än möten mellan människor
mellan ande och materia
mellan evig död och evigt liv

Lena Köster

Foto: Scanpix

Publiceras: 2012-12-21 08:55:22

Fortsätt göra motstånd mot hatet

Åsa Linderborgs text ”Förföljd av hatet” från 20/12 hänger sig kvar. Det är en sådan text som direkt hakar fast i medvetandet och sedan sakta tränger sig allt djupare in. Aftonbladets kulturchef berättar om de hot och trakasserier hon har utsatts för sedan hennes redaktion i samarbete med en jurist inledde ”Granska skiten”, där de granskar rasistiska uttalanden och vill pröva hur långt lagen om ”hets mot folkgrupp” sträcker sig.

Linderborg är inte ensam om att ha utsatts för hot efter granskning av högerextrema miljöer. Just därför är det så viktigt att påminna om hur hatet tar sig uttryck. De sexistiska, rasistiska och hotfulla angrepp som Linderborg har fått uppleva är vedervärdiga och svåra att återge. Man måste läsa hennes text.

En liten tröst i sammanhanget är just att så många inte bara har läst Linderborgs text, utan också delat med sig av den till andra. Att döma av siffrorna under artikeln på Aftonbladets hemsida hade den på fredagsmorgonen delats 17 000 gånger på Facebook och nära 1 800 gånger på Twitter (och om den statistiken fungerar på samma sätt som på UNT innefattar den bara de som delat genom att klicka på dela-knapp under artikeln, en metod som långt ifrån alla använder.)

Samma digitala teknik som har möjliggjort spridningen av näthatet har också gjort att texterna som gör motstånd mot hatet kan leva vidare. Det gäller att fortsätta lyfta fram och länka till dem i olika forum. Här är ytterligare ett par läsvärda texter från de senaste dagarna som säger ifrån:

Lisa Bjurwald om den avhumaniserade retoriken på nätsajterna (publicerad 19/12, dagen före Linderborgs text):

http://www.expressen.se/kultur/natavgiftning/

Blogginlägg av SvD:s kulturchef Martin Jönsson (20/1):

http://blog.svd.se/kulturchefsbloggen/2012/12/20/hoten-mot-linderborg-ar-vidriga-och-oacceptabla/

Kommentar av Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri (21/1):

http://www.sydsvenskan.se/kultur--nojen/hatet-hotar-pressfriheten/

/Lisa Irenius

Publiceras: 2012-12-14 15:22:56

Uppsalarappare som stjärngossar

Uppsalarapparna Rawa och LX lussade i tv och har fått både kritik och hejarop för sin något okonventionella medverkan i SVT:s luciafirande. En del av kritiken mot luciafirandet, som alltså sändes från Uppsala domkyrka med Domkyrkans flick- och gosskörer och gäster har först på en riktigt låg nivå på internet och i sociala medier, men viss kritik har på i hyfsat saklig ton rört rappens vara eller icke vara i ett traditionellt luciasammanhang.

Själv hurrade jag över att få se två Uppsalarappare visa upp sig för hela Sverige på bästa sändningstid. (Ja, på luciadagen räknas väl ottan som bästa sändningstid?) LX, som jag tidigare inte är så bekant med, och Rawa, som jag såg framträda live i somras och blev oerhört imponerad av. Det fick mig att plocka fram en favoritlåt. Lyssna och njut på Rawa - i luciafritt sammanhang:

Här kan man höra LX och Rawa tillsammans, i låten Innan jag dör.

Dessutom: Domkyrkans flick- och gosskörer med lucia Astrid Cederlöf från Järlåsa var ju helt ljuvliga. Så att man blev tårögd!

/johanna å

Publiceras: 2012-12-12 14:20:26

Årets bästa musik

Varsågoda, här är årets bästa musik! I dagens papperstidning listar UNT:s musikrecensenter sina bästa låtar från året som gått - och sina nio bästa album från året som gått.

Bland de bästa låtarna finns Adeles Skyfall, Thåströms Samarkanda och Neil Finns Song of the lonely mountain. Bland årets album finns Regina Spektors What we saw from the cheap seats, First Aid Kits Lion's roar, Lalehs Sjung och Witchcrafts Legend.

Vi har blandat årets favoritlåtar med spår från årets favoritalbum till en enda härligt brokig Spotifylista. Det är bara att vrida upp volymen!

 

/Johanna Åberg

Publiceras: 2012-12-09 21:28:58

Striden om Mo Yan

 

 

I morgon, på Nobeldagen 10 december, tar den kinesiske författaren Mo Yan emot årets Nobelpris i litteratur.  Det är verkligen inte första gången ett litteraturpris ifrågasätts, men den här gången har diskussionen mindre gällt författarens litterära kvaliteter, desto mer hans ställning och agerande i olika sammanhang.

Att Kina är en diktatur med censur vet vi, liksom att Mo Yan inte är en dissident utan verkar inom systemet och till och med har en uppburen position som vice ordförande i kinesiska författarförbundet.

Svenska Akademien anser i sin bibliografiska notis att flera av Mo Yans böcker är ”subversiva” och att han framför ”samhällskritiska ståndpunkter”.

Bibliotekarien Kerstin Johansson, som doktorerat på kinesisk litteratur, tyckte när priset tillkännagavs att det var välförtjänt. Hon hävdade även att Mo Yans roman Vitlöksballaderna blev censurerad när den kom ut (SvD 11/10 -12). Shelley W Chan, docent i kinesisk språk- och kulturvetenskap vid Wittenberg University i USA menar att en del som kritiserar Mo Yan inte har läst så mycket av honom.  Hon tycker att böckerna rymmer både explicit men också indirekt kritik och att Mo Yan är ”en värdig pristagare som dessutom tagit en hel del risker.” (SvD 6/12).

 

Den som följt DN har däremot inte kunnat undgå att ta del av en hel rad mycket kritiska inlägg mot valet av Mo Yan som pristagare. Herta Müller kallade det ”en katastrof” och lika kritisk var den kinesiske exilförfattaren Liao Yiwu, som jämförde med priset till den sovjettrogne författaren Michael Sjolochov (DN 7/12). En mer nyanserad och resonerande artikel stod Ulrika K Engström för. Hon hävdade å ena sidan att Mo Yans samhällskritik är enligt partilinjen, å andra sidan att ”det finns också behov av dem som förändrar inifrån.” Hon såg Mo Yan som en taktiker. (DN 19/10).

DN har märkligt nog, vad jag kunnat se, valt att inte recensera Mo Yans senaste till svenska översatta roman, Ximen Nao och hans sju liv. UNT hade en recension av Lena Rydholm med rubriken: Kritiserar systemet inifrån. Hon var också av uppfattningen att Mo Yan tagit stora risker och skrev ”Man skall inte heller underskatta möjligheten att påverka genom att på ett slugt sätt kritisera systemet inifrån.” (UNT 9/12).

Den måste ha ett hjärta av sten som inte rördes av Mo Yans Nobelföreläsning, tyckte jag när jag läste talet. Mo Yan valde att tala om sitt liv och sitt författarskap och berättade smärtsamma minnen av både hunger och övergrepp från uppväxten.  

Men flera kinesiska dissidenter, som betalat ett högt pris för sin frispråkighet, var starkt fördömande mot att Mo Yan i föreläsningen inte tog upp situationen för den fängslade fredspristagaren Liu Xiaobo.

Vem har rätt?  Båda hållningarna är  begripliga.

Men nog är Mo Yan en värdig pristagare. Förhoppningen är naturligtvis att han kan använda sin nyvunna Nobelposition till att ytterligare luckra upp censur och tabun inifrån. Men han är en ovillig talare som varken  trivs i strålkastarljuset eller på barrikaden. Hans namn betyder just "talar inte" har vi lärt oss vid det här laget.

 

Själv läser jag Mo Yans Det röda fältet, en storslagen roman där poesin blandas med krigets fasor, stanken av blod med doften från de vackra sorghumfälten (durra) i Gaomis nordöstra socken. Men vid Mos barndomsby odlas inte längre någon sorghum läste jag i ett reportage, det var fattiglandets sädesslag, ingen vill äta det i dag.

 

Gunnar Carlsson

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Publiceras: 2012-12-07 08:44:21

Ja, en författare måste tåla kritik

Kjell Eriksson fortsätter rasa mot UNT - nu i ett debattinlägg i Uppsalatidningen. Här är mitt svar till honom (också publicerat i Uppsalatidningen):

Kjell Eriksson efterfrågar ”en resonerande offentlighet”. Märkligt då att han tackade nej till UNT:s inbjudan att träffa sina läsare i bokcirkeln för att diskutera boken och den viktiga klassfrågan.

I stället utropar han i en debattartikel att bokcirkeln är ett ”haveri”. Tydligen borde UNT ha ”nyanserat” läsarnas kritiska synpunkter.

Men själva poängen med en bokcirkel är ett en grupp läsare får diskutera utifrån var och ens läsning – inte att kulturredaktionen (eller Kjell Eriksson) ska fastslå vilken läsning som är ”riktig”.

UNT bjöd in en sjukgymnast, en elektriker, en pensionerad naturvetare, en tolk och en jurist; tre kvinnor och två män, i åldrarna 28 till 69 år. En bokcirkel kan förstås aldrig bli lika representativ som en Sifo-undersökning, men det har varit intressant att se hur cirkeln i sina samtal har varit oenig i vissa frågor men enats i andra.

UNT:s kultursidor kommer att fortsätta att vara ett forum för sådan litterär diskussion. Nästa gång hoppas vi att även författaren vill medverka. Men ja, då måste författaren – som Eriksson själv konstaterar – faktiskt tåla både burop och bifall.

/Lisa Irenius

Publiceras: 2012-12-04 11:50:10

Zlatan, Zlatan, Zlatan

När Zlatan får en egen låt i Frankrike så tar sig kärleken ett lite annat uttryck än i den svenska låten Who's da man av Elias och Frans, om man säger så.

Boite Noir' med Zlatan. Tungt är bara förnamnet.

/Johanna Å

Publiceras: 2012-12-03 18:23:04

Artiklar man skulle vilja läsa i svensk press

 

 Om Nordahl Grieg

 

Alla som följde minnesceremonierna för offren på Utöya och Oslo kunde inte undgå att flera gånger höra sången Till ungdomen. Författare till sångens text är Nordahl Grieg (1902 – 1942). Vi svenskar är ganska okunniga om hans författarskap och levnadsöde.

Nordahl Grieg var journalist, norsk utrikeskorrespondent i Kina i slutet av 1920-talet, han var i Sovjet i mitten av 30-talet och rapporterade under spanska inbördeskriget. Han skrev förutom journalistik dikter, romaner och skådespel.

Nordahl Grieg har beskrivits som både en internationalist och patriot, drömmare och handlingsmänniska. Han var med sin diktning djupt engagerad i den norska motståndskampen under ockupationsåren.

Han dog då det bombplan han befann sig ombord störtade över Berlin 1943.

Hur spännande skulle det inte vara att läsa en inträngande översikt över Griegs gärning och författarskap?

 

 

 

Philip Roth tystnar

 

Philip Roth är en av samtidens främsta amerikanska romanförfattare.  Tidigare i höstats hade den franska tidningen Les Inrocks ett scoop, en nyhet som långsamt spreds över världen.

Roth förklarade att Nemesis, som publicerades 2010, blir hans sista bok. Philip Roth, 79, har inte skrivit något på tre år och han tänker inte skriva mer.  Hans författarskap är avslutat.

Philip Roth har läst igenom sina böcker och citerar boxaren Joe Louis:

- Jag har gjort så gott jag kunnat utifrån mina förutsättningar.

Inte illa, tycker nog en läsande allmänhet och minns en rad romaner, bland dem Portnoys besvär och Amerikansk pastoral.

Philip Roth har fått en rad litterära priser, senast det spanska Asturiaspriset i somras.

 

Visst skulle det vara intressant att läsa en djuplodande översikt över Philip Roths nu avslutade författarskap.

Och vem skriver en översikt där Philip Roth jämförs med Joyce Carol Oates, Richard Ford, Paul Auster, Don DeLillo, Thomas Pynchon och … samt motiverar vem av dem som skall få nästa års Nobelpris.

Senast ett litteraturpris gick till USA var 1993 då Toni Morrison fick priset. Jänkarna är djäkligt sura på att behöva vänta så länge.

 

 

Gunnar Carlsson

 

 

 

 

Publiceras: 2012-11-27 07:57:04

Medelklass-effekten

Medelklass = klickgaranti?

En gång är en gång, men två gånger är en vana, sägs det. Och två gånger inom loppet av en månad har texter med ordet "medelklass" i rubriken blivit ”veckans mest lästa” på kultursektionen på unt.se.
Det är Lena Sohls text om skrivarkurseleven Lidija Praizovics omdiskuterade projekt på Biskops-Arnö: ”’Jag kvävs av medelklassen’”.

Och, nu senast, AnnaMaria Olssons kommentar om hur medelklassen skapar sig en alltför enkel fiende i förhållande till Sverigedemokraterna och andra nätsnackisar: ”Självgod medelklass klickar ’gilla’”, som var mest läst av kulturtexterna under förra veckan.

Man kanske kan kalla det medelklass-effekten: handlar det månne om medelklassens behov av självbespegling?

Eller så är det helt enkelt så att det ligger i tiden att fundera över tillhörighet och identitet, frågor som vem man är – och hur man är. Bland de senaste veckornas mest lästa texter återfinns även författaren Qaisar Mahmoods reflektion över nationell gemenskap: "Vilka är vi svenskar, egentligen?"

/Lisa Irenius

Publiceras: 2012-11-09 18:07:57

Berlin jubilerar och minns

Det är jubileernas höst i Berlin. Först i raden står staden, som fyller 775 år. Det var så länge sedan som namnet förekom i en urkund för första gången. Då fyllde staden den plats där byarna Cölln och Berlin var belägna i det som i dag är Mitte och där man tog sig över floden Spree. Det är också här firandet ägt rum fram till nu, det första gemensamma sedan murens fall. Med tyngdpunkten förlagd till Nicolaiviertel, rekonstruktionen av den medeltida staden som tillhörde det sista som DDR hann åstadkomma, innan staten upplöstes.

Historiska museet vid Unter den Linden fyller på med ett blygsammare årtal, när man uppmärksammar sin 25-åriga tillvaro. I en stor utställning Verführung Freiheit visar man europeisk konst från 1945 till dags dato. Här försöker man se överensstämmelserna mellan öst och väst i de verk som tillkom under kalla krigets år. I tolv kapitel skildras olika reaktioner på de sociala villkoren, förhållandet mellan stat och individ, terrorn och maktens övriga missbruk och hur drömmarna och idealen om lycka och frihet överlevde andra världskriget. Men också utopierna som dog med socialismens fall. Och frågan om en förändring inte måste utgå från individen i stället för från kollektivet.  Knappast någon annanstans än i Berlin finns exempel på högkultur lika väl som barbari. Den här utställningen speglar hela detta register.

Till jubilarerna hör också Maxim Gorkij Theater, belägen i Historiska museets närhet. Det var Walther Ulbricht som ville ha ett alternativ både till Brechts Berliner Ensemble och den dekadenta västkulturen. Maxim Gorkijteatern skulle i stället befrämja uppbyggnaden av socialismen med Stanislawskij och Stalin som ledstjärnor. Efter murens fall var teatern nedläggningshotad, men är nu en 60-åring full av vitalitet. Detsamma kan sägas om Volksbühne vid Rosa-Luxemburg-Platz, där Frank Castorf kan blicka tillbaka på 20 år som teaterchef. Castorf var på 1990-talet den mest uppmärksammade tyske regissören. Efter att befunnit sig i bakvattnet sedan dess, har han nu gått in i en andra andning. Den i dagarna premiärvisade Die Wirtin, efter en berättelse av Dostojevskij, har något oväntat religionen som tema. Borta är dekonstruktionen och ironin från förr. I stället har det blivit en uppsättning där allvaret dominerar, där skåda i skådespelare tilldelats en viktig roll och begreppet fromhet ges vidast möjliga innebörd.

Deutsches Theater har därmed fått en slagkraftig konkurrent, medan impulsgivaren Schaubühne för närvarande försöker hitta nya mål för verksamheten. En föreställning på Deutsches Theater är den av regissören Stephan Kimmig signerade Kirschgarten. Han knyter an till rådande eurokris i en instudering, som tar fasta på allt vad Tjechovs drama rymmer av ekonomiska trångmål. Den hårdhänta tolkningen fungerar, men det sker på allt det övrigas bekostnad. Så visar sig studentens revolutionära drömmar inte vara något alternativ, romantiken har reducerats till krass åtrå. Men slutet får en osedvanligt stark laddning, när pjäsen stannar upp inför Ranjewskajas avsked från det ryska godset och låter saknaden bli den mäktigaste känslan. Då väger Lopachins ekonomiska pragmatism lätt i den andra vågskålen.

En händelse i Berlin av vikt denna höst är invigningen av det nya minnesmärket över förintelsens offer, som kompletterar det över Holocaust som redan finns på plats mellan Brandenburger Tor och Potzdamer Platz. Nära riksdagshuset är den belägen, den av israelen Dani Karavan utförda skulpturen Denkmal für die im Nationalsocialismus ermordeten Sinti und Roma Europas. Med en cirkelrund vattendamm och en med en blomma försedd, flytande triangel i mitten. Informationstavlor intill redovisar förloppet för detta folkmord med över 200 000 offer. Den som flanerar genom den tyska huvudstaden har nära till skeenden med förgreningar långt in i vår egen samtid. I staden Berlins minne ryms både det som är värt att fira och det som inte får glömmas bort.

Bo-Ingvar Kollberg


 

Seriebloggen

Svart humor på vit bakgrund. Se fler på Isabelle Söders blogg »