• onsdag 1 oktober 2014
Har politikerna till slut fått nog? Ledarloggen Ledarloggen
Vädersponsor:

Kulturredaktionen

Kulturbloggen

I Kulturbloggen skriver UNT:s kulturskribenter om kultur i stort och smått, från närområdet och omvärlden. Det blir också inblickar i vardagen på en kulturredaktion. Vi som skriver på bloggen arbetar på UNT:s kulturredaktion eller är nära frilansmedarbetare.

Vad man kan sakna Jolo i dag

 

I vår är det 40 år sedan författaren och journalisten Jan Olof Olsson (Jolo) gick bort. Jolo blev endast 54 år, men var mycket produktiv och hann ge ut ett 40-tal böcker.  Han skrev i DN, medverkade i radion, gjorde reportage, reseskildringar, skrev kåserier och skönlitteratur. Av många blev han älskad för tv-serien ”Någonstans i Sverige”.

 

Det finns inte längre sådana skribenter som Jolo i svensk press. Jolo var en lyckad förening av reporter och författare, men riktigt i sitt esse blev han som populärhistorisk skribent där han förenade reporterns roll med historikerns beläsenhet, perspektiv och försök att förstå skeenden.

Här handlar det om den långsamma, reflekterande berättelsen. Kanske finns det inte längre utrymme för det i medier där snabbheten är det allt överskuggande kriteriet i dag.

 

Jolo hade studerat historia vid Stockholms universitet och hade ett särskilt intresse för första världskriget. Till 50-årsminnet av världskrigets utbrott gav han ut böckerna ”1914” och ”Den okände soldaten”. Man skulle önska att de kom i nyutgåva.

 

Det är fängslande läsning.  Jolo besöker Tannenberg (där slaget egentligen inte ägde rum), Potsdam där den lättsinnige kejsaren villkorslöst lovade österrikarna sitt stöd, vandrar vid västfrontens krigskyrkogårdar och minnesmärken och söker förgäves Ludendorffs skugga i belgiska Spa, där tyska högkvarteret tryckte.

Man får intrycka att Jolo snarare samtalar med än intervjuar personer han möter, men han har läst på, både historiska verk och memoarer, och har en blick för märkliga detaljer, utan att förirra sig, och inte minst tecknar han skarpa personporträtt av generaler, presidenter, kejsare och politiker. Möjligen kan man säga att fotfolket, som Peter Englund lyfte fram så väl i ”Stridens skönhet och sorg”, inte fångas i närbild i de här böckerna.

 

 

 Jolo uppsöker förstås gathörnet i Sarajevo där Gavriel Princip sköt ärkehertig Frans Ferdinand och hans av habsburgarna mobbade hustru Sophie 28 juni 1914. Jolo reder ut sammansvärjningen med de serbiska terroristerna, hur mordkomplotten helt höll på att gå om intet, men hur slumpen till slut spelade mördaren i händerna.

Jolo tränger igenom hela det ansvarslösa diplomatiska spel som började med en lokal konflikt i Bosnien mellan Österrike-Ungern och Serbien och som eskalerade till ett världskrig. Han låter skenet från samtida noter och telegram genomlysa och avslöja lögner och tillrättalägganden i senare memoarer. Det är avslöjande.

 

Om det i många avseenden välordnade Tyskland skriver Jolo att det var ”ett riksbygge där byggmästarna glömt övervåningen.” Kan det sägas bättre?  Rikskanslern och regeringen var endast ansvariga inför den fåfänge, burduse och nyckfulle katastrof till kejsare som hette Wilhelm II.

Men andra nationers ledare undgår sannerligen inte heller Jolos skärskådan.

 

Skildringen av den svenska försvarsstriden, bondetåget och borggårdstalet 1914 som en välplanerad högerkupp mot parlamentarism bjuder även på humoristiska poänger, trots ämnet. Det gör dock inte skildringen av den obehagliga kampanjen Karl Staaff.

 Jolo hann faktiskt träffa Sven Hedin, som var en av de stora intrigörerna i kulisserna, innan denne gick bort.

 

Västfronten dominerar oftast i skildringar från första världskriget. I ”Den okände soldaten” är det därför inte minst intressant att läsa om Österrike-Ungerns katastrofala upptakt i det serbiska kriget och de felstoppade sadlarna som blev en olycka för österrikiska kavalleriet i Galizien. 

Hur illa rustat Storbritannien var till lands och hur en armé snabbt byggdes upp är kanske inte känt för de flesta.

  När general Philippe Pétain 1916 hastigt utsågs till chef för det franska försvaret vid Verdun visste ingen var han befann sig. Hans adjutant körde iväg och lyckades mitt i natten hitta Pétain hos sin älskarinna på ett hotellrum i Paris. Först på morgonen bar det av till fronten.

Jolo demonterar monumenten, bland de tacksammare är generalkvartermästare Erich Ludendorff, den senare blev i praktiken tysk diktator under kriget, misslyckades med en sista storoffensiv, bröt personligen samman, krävde vapenstillestånd, avgick och flydde till Hässleholm (!) och inledde en lång kampanj med att skylla allt som han, parhästen Hindenburg och kejsaren ställt till med på andra, politikerna och hemmafronten.

 

Även porträttet av idealisten och akademikern från Princeton, den amerikanske presidenten Woodrow Wilson är skoningslöst.  Det är en tragedi hur vältalaren blir sin retoriks fånge och med sin oförmåga att kompromissa misslyckas med att få USA att godkänna Versaillefreden och ansluta sig till Nationernas Förbund.

Hur den sönderkompromissade och eländiga Versaillefreden blev till är en annan historia.

 

När den franske konseljpresidenten Georges Clemenceau i sin bil blir beskjuten av en anarkist med sju skott, varav bara ett träffar, sade han svårt blödande:

-  Vilket folk. Fyra års krig, och dom skjuter inte bättre.

 

Det är Jolo – i högform.

 

Gunnar Carlsson

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vad är det för fel på Babel?

 

Det är något fel på söndagarna numera. Babel är slut för den här säsongen. Nu dröjer det ända till 16 mars innan vårens programserie startar. Trist med så långt uppehåll!

Men låt mig få klaga mer, mycket mer.

Först några ursäkter: jag ser gärna Babel och jag tycker Jessika Gerdin är en skärpt, närvarande och påläst intervjuare och programledare. Minst lika bra som företrädaren Daniel Sjölin, ja, bättre.  Tänk bara på intervjun med Kristian Gidlund!

 

Men programmet har problem. Redaktionen litar inte på att tittarna orkar med en timmas sändning från studio. Här måste till ett filmat inslag utifrån, och då tänker jag inte på författarintervjuer, utan diverse krystade upptåg som vi biståtts. Vi har tidigare sett Daniel Sjölin bakom ratten på jakt efter svårfunna, litterära platser. Under hösten har vi fått se honom och Jenny Lindh bära bord på en äng och hålla krystade lektioner om Odödliga författare. Vilket fånigt upplägg!

 

Och hur kul är biblioterapi med tittarfrågor? Varje gång har jag undrat vem i redaktionen som fått den otacksamma lotten att skriva veckans fråga. Okej, om frågan skulle vara ”äkta”, gör det inte inslaget bättre.

 

Men det finns ett grundläggande fel med hela programmet. Det handlar om Författare, inte Litteratur. Och det blir så positivt. Här seglar Babel i medvind mitt i tidens och branschens mediala strömfåra.

För förlagen är det en presentabel, verbal, spännande författarpersonlighet som skall skickas fram, få frågor om sitt liv och sälja verket i alla sammanhang. Minns någon Kerstin Ekmans elaka satir över förlagsbranschen, eller är den redan glömd?

 

Hur vore det med en djupdykning i ett verk någon gång? Jag efterlyser egentligen ett helt annat program. Babel kan få fortsätta, men i så fall skulle vi behöva ett program som heter Kritik eller Kritikerna.  En stående kritiker och två gästkritiker skulle kunna recensera och diskutera kanske två - tre nya böcker varje gång. Och även våga vara kritiska! Hur spännande skulle det inte vara.

 

Gunnar Carlsson

 

En av dessa adresser

 

 

Så promenerade vi en vacker dag tidigare i höst till Gordon Square 46 i Bloomsbury, London. Denna heliga adress! Det var ju här det började. Det var hit till det  då föga fashionabla Bloomsbury som syskonen Stephen flyttade 1904. Den i syskonskaran som skulle bli mest känd hette Virginia och när hon gift sig tog hon makens efternamn Woolf.

Till huset vid Gordon Square strömmade unga män från Cambridge, författare, konstnärer och intellektuella. Virginia och brodern Adrian flyttade efter ett tag, men kvar i huset blev systern, konstnären Vanessa och hennes make, konstskribenten Clive Bell. De här personerna och deras konstnärsvänner skulle bli det som senare kallades Bloomsburygruppen.

När det skrivs artiklar om gruppen i dag, verkar nästan intresset vara större för medlemmarnas fria kärleksliv än för deras verk; flera var gifta men hade långa eller tillfälliga relationer med andra personer av båda könen i kretsen.

Makarna Leonard och Virginia Woolf kom senare att flytta till stadsdelen Richmond söder om Kew Gardens i London. Huset vid Gordon Square kom att övertas av vännen, nationalekonomen Maynard Keynes, som Virginia och Leopold Woolf tidigare delat hushåll med.

Men när jag nu står här vid vackra Gordon Square och ser på 46:an blir jag besviken. Här sitter en av dessa blå emaljskyltar som signalerar att här har bott någon person av kulturhistoriskt intresse. Men på skylten står bara Keynes namn. Vad trist.  Det var ju här det började. Och balkongen bär tydliga spår av dåligt underhåll.

 

Många läser och beundrar Virginia Woolf i dag.  Alla dem och andra vill jag varmt rekommendera läsning av Virginias dagbok.  Ett urval i svensk översättning finns utgivet av Elisabeth Grates bokförlag under titeln ”Ögonblick av frihet. Dagboksblad 1915 – 1941”.

Det är en storslagen läsning. Jag tror att det var Per Wästberg som en gång sade att det var det bästa hon har skrivit! Kanske det.

 

Gunnar Carlsson

 

 

 

 

Litteraturpriset dagen efter

 

 

Det blev en nordamerikan och en kvinna, dock ingen jänkare, utan en kanadick, Alice Munro. Alla jublar för att de läst henne och gillar henne. Det är lätt att instämma i kören.

Kul att Akademien någon gång får upp ögonen för att det finns stora författarskap skapade av kvinnor. När Munro fick höra att endast 13 kvinnor hittills fått litteraturpriset, sade hon enligt DN, som citerade kanadensiska CBC.

-       Kan det vara möjligt? Verkligen? Det verkar fruktansvärt!

Munros noveller är bedrägligt enkla. När vi min engelskcirkel för et antal år sedan läste Too Much Happiness (För mycket lycka) kunde vi ibland bli ganska oeniga om vad vi tyckte var det centrala, hur man kunde uppfatta personer eller folka olika händelser. Flera av berättelserna i den samlingen har en mycket mörk, våldsam bakgrund. 

Men var det inte en ganska platt motivering som Akademien fått till: ”den samtida novellkonstens mästare”?

Många gläds åt att novellkonsten uppmärksammas.Men när Peter Englund talade om novellen lät det som det endast finns en rak linje från Tjechov till Munro. Mer komplicerad än så är ju som vi vet novellkonstens utveckling. Visst finns  den stora impressionistiska/realistiska vägen från Tjechov med stora namn Joyce och Hemingway och en rad andra författare. Här finns Munro. Hon är knappast en förnyare av den traditionen.

Men här finns också en något mer svårtrampad stig där Kafka och Borges rört sig. Båda vägarna kan leda till hisnande utsikter och svindlande djup. Kanske leder endast den smalare stigen till de oändliga labyrinterna. Men där kan vi ju inte vistas för jämnan; syret skulle ta snart slut.

Gunnar Carlsson

 

 

 

 

 

Nobelpriset till en amerikan, kanske?

 

 

På torsdag 10 oktober är det dags för 2013 års litterära superhändelse i konungariket Sverige: Nobelpriset i litteratur.  Det betyder att minst nio av de 16 röstande i Akademien redan lagt sin röst på årets pristagare.

 

Akademien brukar överraska, men på senare år har det varit ”tunga”, säkra namn som oftast vunnit snabbt gillande.  I fjol drev dock DN:s  kulturredaktion något som liknande en kampanj mot den kinesiske pristagaren Mo Yan.

En sak är i varje fall säker; det blir ingen kines i år och inte heller någon svensk. I förfjol fick Tomas Tranströmer välförtjänt priset. Dock har Sverige varit pinsamt överrepresenterat sedan priset började delas ut 1901. Svenska kommer på femte plats, sorterat efter pristagarna språk, långt före de flesta tungomål och endast överträffat av engelska, franska, tyska och spanska författare.

 

Vill man kritisera litteraturpriset är det lätt att raljera över den kompakta manliga dominansen.  De kvinnliga pristagarna utgör hittills endast drygt tio procent. Det får väl betraktas som manlig kvotering.

 

Det var också länge sedan en amerikan fick priset. Senast det skedde var 1993 då

Toni Morrison, USA, belönades.

Kanske dags igen. Det finns en uppsjö starka amerikanska prosaister. En kanoniserad figur är den skygge Thomas Pynchon, ett annat val skulle förmodligen vara mäkta populärt: Joyce Carol Oates.

 

Några brasklappar:

Kom ihåg: en författare skall värderas utifrån sina bästa verk.

 

Och nästa år kommer en ny gubbe, förlåt, ett nytt pris.

 

Gunnar Carlsson

 

 

 

 

 



Vi skriver Kulturbloggen:

Lisa Irenius, kulturchef
Björn Stenberg, biträdande kulturchef
Jens Pettersson, nöjes- och nyhetsredaktör
Lena Köster, kulturskribent och författare
Björn Lövenlid, kulturskribent och musikkritiker
Maria Nyström, kulturskribent och teaterkritiker
Johanna Åberg, webbredaktör och musikkritiker
Gunnar Carlsson, kulturjournalist

redaktionella bloggar

Övriga sportbloggar (omfattas ej av UNT:s utgivaransvar)

Externa Kultur & Nöjesbloggar (omfattas inte av UNT:s utgivaransvar)

Fler bloggar (omfattas ej av UNT:s utgivaransvar)

Uppsalavimmel.se - bloggar

Stadsdelsbloggar (omfattas ej av UNT:s utgivaransvar)

Uppsalavimmel.se

senaste nytt unt.se