Jag var 13 år första gången jag kom till Paris. Min senaste Parisresa varade i 11 år. Säg Paris till vem som helst och de får något nästan fånigt i blicken. Sedan får man lyssna till långa berättelser om sentimentala barbesök, dimsvepta kajer och mögliga getostar.

Nu är inte Paris en enkel och generös stad som bara väntar på att få sluta besökaren i sin urbana jättefamn. Paris kan vara både nyckfullt och svårflörtat. Men samtidigt så till brädden fyllt av bångstyrig charm att man härdar ut, trots nybörjarmotgångar. Springer fel i métrons vindlande tunnlar, blir uppläxad av en stressad servitör, glömmer paraplyet. Så plötsligt letar sig solen fram över kafébordet, en fruktförsäljare bjuder på fullmogna jordgubbar, två barn kör i skakig färd på sparkcyklar över den regnblanka stenläggningen och alla bitar faller på plats.

För när Paris väl öppnar sin dörr och sitt hjärta släpper hon aldrig mera taget.
– Mademoiselle, ni har en så vacker framtoning, jag skulle vilja måla av er!
Det generösa erbjudandet fick jag en gång av en sliten man i Montmartre som ville att jag skulle följa med honom hem. Trots mina ringa 20 år insåg jag snabbt att det inte dolde sig en missförstådd Chagall bakom det handknåpade visitkort han räckte fram. Men Montmartre är långt ifrån bara konstskojeri. Man måste ha ett hjärta av sten för att inte hänföras av utsikten från Sacre Coeur, där Paris breder ut sig i milda gråtoner.

Annars är det en upplevelse i sig att bara gå upp och ner i de branta backarna och fascineras över hur staden ständigt ändrar perspektiv. Har man barn med sig gör man både dem och sig själv en tjänst om man tar det fejkade tuff-tuff-tåget ner till Place Pigalle och upp igen.
Ett annat obligatoriskt strövtåg går genom de gamla ­judiska Marais-kvarteren, med sin oemotståndliga mix av judiska bagerier, gaybarer och egensinniga modebutiker, allt längs smala gator kantade av gamla privatpalats från franska monarkins glansdagar.
Pressa dig ner på en av de få stolarna hos Marais-klassikern ”Au Petit Fer à Cheval”, Hästskon, och vänta på att kvällen ska börja längs Rue Vieille du Temple.

Men om man nu bestämt sig för att det är våren man tänker möta och det är bokstavlig kastanje-­feeling man är ute efter, då är Saint Martin-kanalen det optimala. Här dignar det av Parisvårens legendariska blomsterklasar.
Den gamla vattenvägen genom bortglömda industrikvarter började få en försiktig renässans för ett 20-tal år sedan och har utvecklats till ett av parisarnas favoritstråk. Soliga söndagar är det här arena för både barnvagnsrally och rullskridskorace och en och annan spontankonsert. Ta ett glas på ”Chez Prune” eller någon av de andra utstuderat chosefria tillhållen för Paris ”bobos”, borgarbohemer.
Har man fått fart på benen kan man fortsätta längs hela kanalen, som så småningom byter namn till Bassin de la Villette. Då hamnar man i Paris gamla slakthusområde, numera park med enorma gräsmattor och oanade picknick-möjligheter.

Att kasta sig ut i Paris brokiga vardagsliv är kanske ändå det roligaste. En gång visade jag stan för tre medelålders kvinnor och det bästa på hela resan tyckte de var när vi gick uppför rue du Faubourg du Temple, som börjar just där Saint Martin-kanalen försvinner ner under gatan.
Här trängs muslimska slaktare med diversebutiker som säljer allt från vaxdukar till guldkantade kaffeserviser. Har man tålamod kan man fynda i de på ytan ganska charmlösa klädbutikerna. Vid Métro Belleville blir det en obligatorisk avstickare till ett av Paris bästa orientaliska bagerier, ”Délices de Carthage”, som säljer smältande färska bakverk i lösvikt.
När uppförsbacken bytt namn till rue de Belleville byts couscousen ut mot ris och nudlar och på den lilla tvärgatan rue Dénoyez blir det en härlig soppa med kinesisk ravioli på ”Rouleau de Printemps”. Samtidigt kan man kika på de ständigt nya graffitikonstverk som breder ut sig över husens fasader längre ner på gatan.

I höjd med nummer 72 på rue de Belleville snubblar man över en märklig trappa som brer ut sig över halva trottoaren. Förklaringen till att trappan inte blivit bortrationaliserad av gatukontoret finns på minnesplattan där man kan läsa att Edith Piaf föddes här en decemberdag 1915, just på själva trappan.
Efter nästa stora gatukorsning tar det klassiskt franska vid, med ett pärlband av inbjudande matbutiker.
– Vad kul att du gillar mina lila skinnhandskar, du får dem för fem euro. Tar du skjortan också?
Så går jag nöjd iväg med min grannes avlagda paltor i näven, tills jag hittar en väska för tre euro att stopppa dem i.
Parisarna älskar att sälja sina avlagda pinaler på kvartersloppis och går man ur huse för att fynda i varandras stånd. Våren är dessutom högsäsong. Håll utkik efter skyltar om ”vide-grenier”, vindsrensning.

Vill man fortsätta studera franskt vardagsliv ska man slå sig ner på en bänk i någon av Paris otaliga småparker med lekplatshörna. När skolportarna slås upp vid halv fem på eftermiddagen förvandlas de gröna plättarna på några minuter till pigga myrstackar, där barnen rasar av sig före kvällens digra läxläsning, samtidigt som de utfodras med pain au chocolat och andra bakverk. Här är vi på betryggande avstånd från fil-och-fling-land.

Fast egentligen behöver man inte följa några råd alls.
Det räcker att bara stoppa ner en karta i fickan, öppna dörren och gå ut. I Paris kommer man längst om man går dit näsan pekar.
Och inte måste man gå hela tiden heller. Stadsbussar som nummer 96, 69 eller 67 tar en från Seines ena strand till den andra, via flera sevärdheter.
Den något djärvare kan låna en hyrcykel, en Vélib’, ur ett av stans många cykelställ. Kolla bara att cykeln är hel innan du tar loss den. Tro’t den som vill, Paris blir en allt cykelvänligare stad för varje vår som går.
Och glöm inte: för den som inte kommer iväg till Paris i vår finns tröst: stan är minst lika fin på hösten.

PICKNICK-STADEN
Förr rådde tillträde förbjudet på de flesta av Paris gräsmattor. Det är historia nu. På helgerna samlar parisarna ofta familj och vänner för långa, utdragna knytkalas i gröngräset.
Parkerna är många men en av de mest populära är Buttes Chaumont, en romantisk och kuperad 1800-talspark med fin utsikt. Köp ihop picknicken på rue de Belleville – mellan métro Pyrénées och métro Jourdain finns många små matbutiker där man lätt kan fylla korgen. Promenera sedan ner till parken eller hoppa på buss 26 längs rue des Pyrénées.

HOTELLTIPS: MAMA SHELTER
Söker du ett boende utöver det vanliga? Boka i så fall rum på det eleganta designhotellet Mama Shelter i östra 20:e arrondissement.
Hotellet ligger inhyst i ett före detta garage och varje rum har en unik design.
Här finns yogarum och en riktigt bra restaurang som serverar traditionella franska rätter.
Hotellets nyskapande interiör är designad av den franske designern Philippe Starck. Priserna börjar på cirka 1 000 kronor per natt.
Läs mer på: www.mamashelter.com (extern länk).

SMART SHOPPING
För den som vill köpa hem diverse konserver, tvålar och annat smått och gott utan att bli ruinerad i lyxbutikerna och dessutom vill vara effektiv finns en universaladress: varuhuset Monoprix.
Det finns flera, bland annat ett mitt på Champs Elysées, ett annat nära Place de la République på rue du Temple och ytterligare ett annat en bit upp på avenue Gambetta, nära métro Pelleport, tio minuters promenad från Père Lachaise-kyrkogården.
Själv kan jag som sagt var sällan låta bli att köpa med mig tunisiska småkakor hem, apelsinblomsdoftande och spängfyllda av mandel, på Délices de Carthage. Lika bra att slå till på ett halv kilo, de blir uppätna i ett nafs.
Det lilla bageriet ligger på 47, boulevard de Belleville. Passa samtidigt på att botanisera bland nötter och kryddor i de kringliggande små butikerna.