Den 23 oktober fyller Nils Westberg 90 år. Dagen därpå kommer ett 40-tal gäster för att fira med honom på Venngarns slott. Från Kalmar, Jönköping, Stockholm och Göteborg reser vänner samt hela släkten, som består av fyra barn, sex barnbarn och tre barnbarnsbarn.

Han ler vid tanken av att hans liv har hunnit bli så långt med barnbarnsbarnen som är tio och två år gamla.

– Man trodde att jag skulle dö när jag var 18, då jag blev sjuk i tbc och lunginflammation, säger Nils.

Artikelbild

| Nils Westberg serverade mat åt Zara Leander, och följde i Ellen Keys fotspår.

Tuberkulos, tbc, var folksjukdomen som dödade många. Fram till tidigt 1940-tal var den fortfarande bland de vanligaste dödsorsakerna i landet. Nils Westberg låg till sängs i ett halvt år när han insjuknade.

– Det fanns inga mediciner på den tiden, så jag låg i dödens väntrum. Men jag har aldrig haft tankar på att jag skulle dö. Jag kände mig dock instängd. Jag ville ha frihet.

Han berättar hur sjukdomen kunde betraktas som någonting skamfullt i fina kretsar, tbc var de fattigas sjukdom. Nils familj tillhörde den fina kretsen, pappan var präst och mamman lärare. Men familjen brydde sig inte om vad folk tyckte. Han säger att hans mamma inte brydde sig om klasskillnader. Hon engagerade sig i kvinnors rösträtt och såg till att sönerna lärde sig göra hemarbete som städning och matlagning innan de flyttade hemifrån. De lärde sig lika värde tidigt, menar Nils.

– Min mamma var före i sin tid.

Artikelbild

| Nils Westberg serverade mat åt Zara Leander, och följde i Ellen Keys fotspår.

På sommaren 1948 blev han anställd hos Zara Leander.

– Vi var tre stycken: en kokerska, en husa, och jag som skötte golvet och serverade mat.

Artikelbild

| Diplom och Ellen Key på Nils Westbergs vägg. Han fick en diplom för sin kamp mot hierarkiska strukturer, bland annat.

Folk kan ha åsikter om Zarah Leander, den stora divan som sjöng för Nazitysklands soldater och spelade i propagandafilmer, men Nils säger inte ett ont ord om henne.

– Folk kunde vara taskiga mot Fru Forsell, men hon var bara snäll och trevlig. Mycket generös. Bestämd. Inte rädd för att arbeta.

Långt efter att han avslutade anställningen hos henne kom hon ihåg honom vid en show, och kom fram till honom. Sådan var hon, menar han.

1952 flyttade han till Uppsala, fast besluten om att bli pedagog, och en god sådan. Så han valde att följa i kvinnokämpen och visionären Ellen Keys fotspår. Han satte barnen i centrum.

Senare skrev han en bok, ”Ellen Keys betydelse för samhälls- och skoldebatt”, som trycktes 1994 på uppdrag av Skolverket.

– Barn har en kapacitet som vi inte alltid tror på. Jag ville följa en pedagogik som tog barn på allvar. Vi är skyldiga att ge barnen självkänsla, säger han.