Nu har jag bott i Uppsala i snart 30 år. Vi börjar bli som ett äldre par, staden och jag, som hållt ihop i decennier och känner varandra utan och innan. Det är sällan jag blir överraskad, men det vägs upp av trygghet, hemkänsla och en djupt rotad kärlek som man kanske måste bli någorlunda gammal för att bli medveten om.

Jag har inte alltid varit trogen – ett drygt år hörde jag hemma i 80-talets Worcester, Massachussets i USA, och tio månader var jag i Groningen i Nederländerna. Precis som Uppsala var de också universitetsstäder på cirka 180 000 invånare i västerländska länder. De är visst min typ.

Jag vet inte ens om jag klarar av något annat. På landet är jag ett Asfaltsbarn, "så jävla rastlös så jag blev tvungen att dra", som en ung Magnus Uggla sjöng i låten med samma namn. I Stockholm är jag en trött genomsnittssvensk som längtar hem till hålan där man inte slits mellan ett proggtrendigt hipstersöder, ett brackigt Stureplan och en förort som är så långt borta att man ändå har åkt halvvägs till Uppsala när man kliver av tunnelbanan.

Tvärtemot vad Strindberg hävdade så är det enkelt att vara ung i den här staden. Här finns gott om secondhandbutiker, kaféer och krogar, och ett ganska rikt musik- och kulturliv. Men framför allt behöver man inte flytta för att utbilda sig och träffa nya unga människor. Dom flyttar ju hit i stället. Stockholmarna brukar visserligen, precis som Strindberg, tröttna och flytta hem igen. Men många burträskare, malungare och norbergare stannar hela livet ut.

För en 30-åring är denna ungdomens stad emellertid en tuffare plats att vara på. Många av mina barndomsvänner har flyttat till jobben och kärleken, oftast till huvudstaden, där de bor dyrt, trångt, tillfälligt, högt upp och långt bort. Men den obstinata rebellen i mig säger åt mig att stanna. En festglad journalist, krönikör, gitarrist, illustratör, datornörd ... Vore inte Stockholmare alldeles för förutsägbart?

Men jag är öppen för nya platser att vara otrogen med. Bara de har runt 180 000 invånare och ett universitet.