Lars Erik Falk, 92 år, har sedan 1970-talet satt sin prägel på den icke figurativa konsten i Sverige. Han kallar sig själv för konkretist och börja­de intressera sig för bildens egenvärde i slutet av 1940-talet.

Han har kallat den icke naturavbildande konsten som 1900-talets bidrag till konsthistorien.

– Utställningarna är retro­spektiva. Det betyder återblickande. Men det är inte de första retrospektiva utställningar jag gör. Jag har tidigare ställt ut på galleri Konstruktiv tendens i Stockholm, säger Lars Erik Falk.

Hemma i sitt hus på Malmen i Sigtuna håller han på med att förbereda­ utställningarna. På ett bord i vardagsrummet står ett urval av hans produktion som ska visas, från 1960-talets olika skulpturer i stål som senare ledde fram till modulen i 73 grader. Utställningen på Märsta kulturstuga handlar om hans grafik från 1950-talet.

Hur kom de 73 graderna in i ditt konstnärskap?

– De dök upp på 1970-talet. Det var ingenting jag planerade och det fanns en process bakom. Jag tyckte det var för strikt med 90 grader, säger han.

Om du ser tillbaka på ditt konstnärskap, vad ser du?

– Jag ser att det inte går att försörja sig som konstnär de första 25 åren. En av mina söner är ansvarig för konsten i Järfälla. Han har berättat att alla konstnärer han kommer kontakt med och som är över 50 år har ett jobb bredvid. Det är en förutsättning om man inte vill prostituera sin konst. Jag utbildade mig på Beckmans och har försörjt mig som bokillustratör. Jag har bland annat haft ­Svenska kyrkan som uppdrags-givare. Jag förvånade mig över att kyrkan var så radikal. Jag gjorde bland annat en affisch med Jungfru Maria på smällen.

Under 1960-talet fick Lars Erik Falk flera offentliga uppdrag. Brännbokyrkan i Sigtuna, Visby på Gotland, Lindhagensplan och tunnelbanestationen i Kista är några exempel.

– Det var vid den tiden som min modultanke föddes, säger han.

Förutom två mindre verk, vid Vikingahallen i Märsta och på Arlanda, är han inte representerad offentligt i Sigtuna kommun.

När kände du att du kunde frigöra dig som konstnär ?

– Det var på 1970-talet. I början av 1980-talet tog det fart. Då gick hela min produktion från 1950-talet åt. Och jag fick bra betalt.

Du inledde konstnärsbanan som landskapsmålare på 1940-talet. När målade du landskap senast ?

– Jag har en liten hobby där jag går ut och målar akvarell i naturen. Det är skönt att sitta där och ­pilla med målningen i solskenet. Men det blir mest träd. Det är svårt att komma förbi idyllen när man bor så här.

Vad är nästa projekt ?

– Förutom utställningar­na håller jag på med en grej till en båtplats i Norrköping. Sedan ska jag allt ta och lugna ner mig lite. Det är ­ansträngande att göra retrospektiva ­utställningar.