Uppsalapoeten Lars Häger är en ordbråkare. I sina dikter ägnar han sig gärna åt att slå knut på livets gåta och människolivets alla mysterier. Så att de förblir olösta. Om nu någon trodde att de kunde vara något annat. Ett liknande förhållande intar han till verkligheten. Inte heller den visar sig vara möjlig att överlista, så där utan vidare. Därför är titeln på hans i dag utgivna diktsamling så ironisk den kan bli. Världens kärlek heter boken och första ledet har samma innebörd som i uttrycket ”världens” grej. Så där håller han på och saboterar språket, det viktigaste kommunikationsmedlet människor emellan. Och tar samtidigt ifrån oss det mesta vi försöker hålla fast vid i vår dagliga förmätenhet. Fastern, som omnämns i en dikt och inte vet vad hon pratar om, blir på så sätt en god representant för hela mänskligheten.

Man får se upp med Lars Häger. Inledningsvis rullar han ut röda mattan i en välkomnande gest. Men det står inte länge på, förrän vi är framme vid avgrunden där en hund sväljer en groda. Den episoden finns återgiven på omslaget. En del bilder i boken är så bra, att man ryser. Ändå bär det mesta en oberäknelighetens prägel. En särskild förkärlek har han för jordens dragningskraft. Men problemet infinner sig genast, hur denna osynliga företeelse skall beskrivas i ord. Sådant svårfångat finns det mycket av. Och blir inte lättare att handskas med bara för att det är förlagt till utrikes ort. Som i den fjärde av bokens sju avdelningar, till tyska Thüringen. Eller en bit därifrån, när han färdas längs floderna Rhen och Mosel, möter författarkollegan Adalbert Stifter, iakttar ondskans verk i det under andra världskriget bombade Frankfurt am Main och som i förbigående betraktar den väldiga fontänen i Genèvesjön.

Hos Lars Häger löper verkligheten i egna banor, han är lika träffsäker som lekfull och oregerlig. När han sträcker sig efter livet, tar han gärna till dubbelexponeringar för att få med så mycket som möjligt. Grundpositionerna är ensamhet lika mycket som närhet och en hel del skörhet och bräcklighet. Kärleken, som han inte kan låta bli att skriva om, framstår emellanåt som både tilltufsad och luggsliten. Men man märker även, att han lite då och då håller för sin egen mun, när han vill tala men inte säga för mycket. Att livet egentligen är en omöjlig storhet, märks av ironin i hans dikter och av en försiktig galghumor, som utan att lyckas särskilt väl försöker dölja känslor av tomhet och intighet. Stillbilder och frysta scener förekommer ofta. Och i dem krumelurer och associationsbanor av de mest överrumplande slag.

Dikter från Grekland och Medelhavet är ingenting nytt hos denne egensinnige Uppsalaförfattare, den sfären återkommer även denna gång. Men själva seendet, vårt vanligaste sätt att orientera oss i tillvaron, och dess sprickor har förut inte blivit behandlade lika ingående. Scenväxlingarna går i en väldig fart. Stunder av stillhet glimtar till som i en dikt om en natt hos den grekiska kvinnan Mai Hannah, som aldrig kunde ”sova utan någons andedräkt i håret”. Lars Häger hör till släktet genuina poeter och visar hur töjbart och tåligt språket kan vara. Han kommer inte med några svar, ger ingen tröst och lämnar inte heller någon vägledning. Men när det handlar om att skölja bort grumset från våra ögon, är han en riktig baddare!