Innan Haruki Murakami efter en litterär uppenbarelse under en baseballmatch blev författare och slog igenom drev han jazzklubben Peter Cat i Tokyo. Han drogs till nattlivet, brukar han säga i intervjuer, för att han föreställde sig att det fanns ett hemligt och fantastisk tillvaro som utspelade sig under de timmar då midnatt långsamt förvandlas till gryning. Han hade fel, brukar han också säga. Det liv han lever i dag, med strikta rutiner, hinkvis med fruktjuice, en daglig joggingtur på minst en mil och sängdags redan klockan nio, är helt klart att föredra.

I den tunna romanen Efter mörkrets inbrott är det emellertid just dygnets första sju mörkertimmar som ledsagar läsaren och ett fåtal karaktärer genom en natt i Tokyo. Den unge studenten Takahashi har precis insett att han ska bli vuxen och bestämt sig för att äntligen ta tag i sin juristexamen på bekostnad av sin älskade trombon. Just den här natten repar han för sista gången med sitt jazzband i en källarlokal i ett av stadens skummare kvarter. Under en fikapaus stöter han på Mari Asai, en avlägsen bekant, som spenderar natten med näsan över en bok på en nattöppen restaurang för att hon inte kan förmå sig att gå hem till huset där hennes undersköna syster Eri sedan tre månader ligger försjunken i en djup sömn.

Under natten gör romanens berättarröst, som beskriver sig som en kollektiv observationspunkt, ett vi som något sånär liknar en inte riktigt allvetande men ändå väldigt upplyst fluga på väggen, ett antal nedslag i de tre huvudpersonernas tillvaro. Vid sidan av får vi också följa en sadistisk programmerare som misshandlar och rånar en kinesisk prostituerad, och en före detta kvinnlig wrestlare som numera är föreståndare på Alphaville, ett ”kärlekshotell” där de flesta inte stannar längre än någon timme.

I den sovande Eris rum flimrar en tv, trots att sladden inte är ansluten, och när hon tillfälligt vaknar befinner hon sig på fel sida om skärmen i en av de alternativa världar som är Murakamis signum. Den uppenbara alienation och livsflykt som Törnrosasömnen representerar går igen hos de övriga karaktärerna som trevar sig fram genom sina liv utan att säkert veta om det de försöker gripa är verkliga värden eller bara imiterande simulakra. När morgonen väl kommer har Mari möjligen insett att avståndet mellan henne och den sovande systern inte är lika oöverbryggbart som hon trott. I övrigt har inget direkt avgörande skett.

Efter mörkrets inbrott är den elfte av Murakamis böcker att översättas till svenska, och den ständigt ökande läskretsen känner med all säkerhet igen sig. Den nästan muntra noir-stämningen. Referensregnet från den amerikanska populärkulturens 50–60-tal. De trasiga familjebanden. Den gryende, inte särdeles heta, kärlekshistorien. Den parallella dimensionen som skjuts in i berättelsen lika friktionsfritt som korten i en lek som blandas. Det mest är sig likt. Men ändå är det något som skaver vid läsningen av Efter mörkrets inbrott.

Romanen är för det första inte samma tvångsmässiga bladvändare som Murakamis berättelser brukar vara. Kanske är den faktiskt en mellanbok, något som är mycket ovanligt hos den produktive Murakami, eller om omladdning inför något större. Med lite god vilja kan man se Efter mörkrets inbrott, utgiven på japanska redan 2004, som en prequel till fjolårets majestätiska trilogi 1Q86, men det kan man å andra sidan säga om flertalet titlar i Murakamis tematiskt sett väldigt tajta skönlitterära produktion.

Det är som om texten vill något annat än den brukar, och ändå inte riktigt är säker på exakt vad. Möjligen spökar en litterärt konstfull pretention i undertexten – något som Murakamis tillbakalutade romaner brukar vara behagfullt befriade ifrån. Man skulle också kunna misstänka att översättningen är dålig, men eftersom Vibeke Emond alldeles nyss gjorde ett fantastiskt arbete med tusen sidor 1Q84 är det inte särskilt sannolikt.

Murakamis romaner brukar alltid bli mer än summan av sina olika, ofta rätt banala beståndsdelar. Innan natten faller är dock ett undantag som inte blir mer än en, låt vara tidvis rätt så underhållande, smått förvirrad färd från mörker till ljus. Den är helt enkelt inte så bra. Som inbiten Murakamiläsare har man lärt sig att kräva mer än den trivsamt puttrande jazz som strömmar från vinylerna i hans romaner, men här spisar han inte mer än litterär hissmusik.