Mobbningen började redan i årskurs 1 då några barn ställde sig i ring runt henne och kastade snöbollar på henne.

– Det slutade med en isboll i ögat och jag såg inget på flera dagar. Jag vågade inte säga något på grund av rädsla för konsekvenser.

På mellanstadiet hamnade hon ännu mer i utanförskap och blev till och med slagen. Inte heller då vågade hon berätta för någon.

Hon blev ofta utesluten i samband med idrottslektioner. Ingen passade bollen till henne. Hon blev aldrig bjuden till kalas. Gymnasiet blev rena kaoset - men ingen vuxen märkte något.

När hon började jobba som vårdbiträde blev hon också utfryst av viss personal.

– Jag vet inte hur jag klarat allt detta men såren läks aldrig. Jag blev aldrig sedd när jag blev utsatt. Jag önskar inte att någon ska behöva vara med om samma, men tyvärr sker det ändå.

Hur menar du - att såren aldrig läks?

– Att såren aldrig läks för min del är att jag har svårt att ta till mig komplimanger, och att förstå att jag duger som jag är. Jag har lätt för att bli ledsen när tankar och funderingar kommer. Jag har inga vänner utom några kollegor på jobbet, men ingen som ringer och frågar hur man mår det vill säga inga vänner eftersom jag inga har. Jag har svårt att lita på andra människor. Jag är ganska tystlåten och har dålig självkänsla. Jag måste leva med detta. Jag mår ibland väldigt dåligt mentalt på grund av att jag inte fick någon hjälp. Det är sår som aldrig läker.

Jeanina Santiago