Krönika Han är 17 år men ändå den största stjärnan.

När Rasmus Dahlin kliver in i konferensrummet på hotellet vid Arlanda flygplats är det få som lägger märke till honom. Han glider in nästan obemärkt.

En till synes lite blyg kille – kanske rentav tillbakadragen.

Men skenet bedrar. Det är Dahlin som är stjärnan i det svenska junior-VM-laget som åker till USA för att ta medalj.

När Dahlin presenteras för den samlade journalistkåren så får vi vissa riktlinjer som måste följas. Individuella intervjuer är inte möjligt, det skulle ta alldeles för lång tid eftersom det antas att ALLA vill ha en egen pratstund.

De enda som beviljas egna intervjuer – på tu man hand med Dahlin – är TV4, Sveriges Television och Radiosporten. Vi andra får hålla tillgodo med att ställa frågor under själva presskonferensen.

Allt detta visar på två saker:

1) Att statusen på junior-VM är stor och att svenska (hockey)folket förväntar sig en rapportering därefter.

2) Att Rasmus Dahlin är en stjärna, en av de största som svensk hockey fått fram på flera år. En blivande Nicklas Lidström om man så vill.

Det man slås av är ödmjukheten hos unge Dahlin. Han fyller 18 år i april nästa år och är redan en stjärna i Frölunda och i hela SHL.

När juniorkronornas förbundskapten Tomas Montén får frågan om han kan jämföra Dahlin med någon annan svensk back så tvekar han först men nämner sedan Tampa Bays Victor Hedman, som vräker in poäng i NHL och som kan vara en av ligans bästa backar.

Själv verkar Dahlin ta det hela med ro.

"Jag försöker bara svara på frågor," säger han med ett litet litet leende när han ombeds beskriva hur det känns att få en egen presskonferens.

Intresset för junior-VM har alltid varit stort – för hockeynördar. Men den fanns en tid när JVM förbigicks med tystnad. Ingen tv-kanal var intresserad av att sända och riksmedia – tidningar och radio – brydde sig knappast.

Nu är det helt annat. Publiken framför tv:n sitter som på nålar och faktum är att juniorernas VM känns större och tyngre än seniorernas.

Alla de bästa finns med i junior-VM, brukar det heta. Och ja, många bra spelare är med, men några av de bästa saknas.

I det svenska laget hade jag hoppats på att få se Alexander Nylander, men han släpps inte av sin nordamerikanska klubb.

Det är synd att ishockeyn har så svårt att enas, både på junior- och seniornivå. Är det VM – eller OS – ska de bästa spelarna vara med, annars är det ju inte ett världsmästerskap i ordets rätta bemärkelse.

Till sist: Jag träffade förstås Almtunabacken Gustav Lindström och gjorde en ganska lång intervju med honom. Han bjöd på en del intressanta saker, men om detta får ni läsa i nästa vecka.