Krönika Klockan var kvart över sju på kvällen när jag vände mig om och fick ögonkontakt med min kollega på UNT, Mathias Rutegård. Jag skakade lätt på huvudet och sade sedan: det här går aldrig.

Jag kanske lät som en pessmistisk närking, men det var så jag kände.

Efter tre heat stod det nämligen oavgjort och jag kunde – helt ärligt – inte tro att det skulle bli seger för Rospiggarna med 12 poäng, dubbelt så mycket som behövdes. Det blir SM-semifinal i Hallstavik – igen.

Jag såg matchen mellan Lejonen och Rospiggarna i förra veckan. Jag fick se en av världens snabbaste förare – Piotr Pawlicki. Jag fick se en av världens mest lovande unga förare – Maksym Drabik. Båda i Lejonen.

Det var därför som jag var så pessimistisk efter tre heat.

Jag började nämligen kalkylera och kom fram till att Pawlicki aldrig kommer att köra under tvåsiffrigt. Samtidigt hade Magnus Karlsson (av alla!) inlett med att köra hem det första reservheatet för Lejonen. Han skulle ju nolla – var det tänkt.

Inte ens efter Timo Lahtis och Jacob Thorssells femetta i det fjärde heatet (14–10) trodde jag på hemmaseger med mer än sex poäng.

Det som hände på HZ Bygg Arena var sensationellt – och den som ska hyllas och hissas är lagkaptenen Andreas Jonsson.

Han gjorde sin klart bästa match för säsongen i Rospiggarna. Ja, jag tror banne mig att det var hans bästa insats oavsett lag eller mästerskap. I år alltså.

Det här var den gamle Jonsson – den som Lejonens lagledare Anders Fröjd kallade för avdankad arbetshäst (som han i för sig kallade även Chris Holder).

Jag måste dock hylla Fröjd, som vågar säga saker. Han levererar rubriker och på så sätt höjer han intresset för speedwaysporten.

Det är inte illa av en avdankad kille att köra in 13+0 poäng på fem heat mot grabbar som Pawlicki, Drabik, Hans Andersen och Holder.

Jonsson tänder till när det gäller som mest.

Hans omkörning av Drabik i det sjätte heatet var svettig och nervkittlande. Det var då, precis när Jonsson tryckte sig förbi den unge polacken, som jag började tro på semifinal för Rospiggarna.

Jag ska inte påstå att det är en bragd att slå Lejonen hemma, men som inledningen på matchen såg ut var det i alla fall oerhört starkt att vända sexpoängsunderläget från den första matchen i Gislaved.

Andreas Jonsson imponerade, men det fanns andra – och jag måste nämna Freddie Eriksson, som jag känner ganska bra sedan åtskilliga år.

Dessutom gjorde Jacob Thorssell en stabil insats från reservplats och Timo Lahti är verkligen på gång.

Det ser bra ut det här ...

Men nu blir det tuffare. Inget ont om Lejonen, men nu kommer Rospiggarna att möta ett mer komplett lag. Man får nämligen möta Vetlanda med Zmarzlik, Hampel och de andra storfräsarna. En mycket svår uppgift.

Till sist: Smederna till semifinal – det kunde jag inte tro. Tänk att åka ner och fixa det här på motorstadion i Målilla mot killar som Lindgren, Janowski och Dudek. Det är bara att bocka och buga för Eskilstunalagets insats.

Det var MatejZagar som vann matchen åt Smederna. Jag hann med att se det sista heatet i Målilla på min mobiltelefon, och säger bara: herregud vad snabb slovenen var när han rundade ingen mindre än Patryk Dudek.