Vad kan du möjligtvis ha för vinkel om Borg och McEnroe som inte redan har skrivits? skrockar den numera pensionerade tennisjournalisten och författaren till boken "Borg versus McEnroe".

Svaret är ingen.

Och det säger kanske ännu mer om det klassiska mötet.

Artikelbild

| Malcolm Folley, brittisk sportjournalist som bevakat 136 grand slam-turneringar i tennis och författare till boken "Borg versus McEnroe".

Trots bara 14 möten under en treårsperiod – jämfört med till exempel Roger Federers och Rafael Nadals 37 möten hittills – har matcherna mellan Björn Borg och John McEnroe gett idrottsvärlden några av dess starkaste minnesbilder.

De skapade en aura av en rivalitet som jag jämför med Muhammad Ali mot Joe Frazier och Alain Prost mot Ayrton Senna. Rivaliteter som kommer att vara för evigt. Vi kommer aldrig att glömma det. Men synd att Borg och McEnroe spelade så få matcher, säger Malcolm Folley.

Filmen "Borg", som har biopremiär på fredag, kretsar kring spelarnas olika personligheter och pressen som kommer med att spela i tenniseliten. Kulmen nås i Wimbledon-finalen den 5 juli 1980.

Folley, som då var andrareporter på tidningen Daily Express, fick inte plats på den fullpackade pressläktaren. Han fick sitta på trappan bredvid.

Inte direkt samma säkerhetsföreskrifter som finns i dag.

Publiken

Satt ned var det för övrigt inte många som gjorde under den här dramatiska matchen, minns Folley.

Folk i publiken reste sig upp hela tiden och matchen fördröjdes med flera sekunder gång på gång för att domaren inte kunde höra ställningen på grund av alla skrik på läktarna. Det var som på en fotbollsarena. Alla i publiken var helt inne i spelet och ingen tog ögonen från matchen.

McEnroe var avskydd av många. Vilket den brittiska pressen inte sällan eldade på genom att kalla honom "Prince of darkness" och "superbrat". I semifinalen mot Jimmy Connors hade hans utbrott fått publiken att vända sig emot honom. På väg in för att spela final möttes McEnroe av burop.

Jag kan inte komma på någon, varken före eller efter, som blivit utbuad på väg in på centercourten i Wimbledon för att spela final. Det var en chock för många. Publiken i Wimbledon var annars van vid att applådera artigt åt alla spelarna och försvinna mitt under matchen för att dricka te.
Men det fanns också en ståplatsläktare där unga människor kom in genom att köa, de höll på McEnroe. Punkmusiken höll på att ta över tronen från Abba, och McEnroe var punk.

Dramat

Borg vann finalen och tog sin femte Wimbledon-titel. Men McEnroe vann tiebreaket. Det berömda tiebreaket i fjärde set som gett matchen den statusen i historien som den har än i dag. 18–16 efter 22 minuters nervkittlande spänning som Bengt Grive i svensk tv kallade "obehaglig". Som kommentatorn i brittisk tv sade "hade stoppats om det varit tungviktsmatch i boxning".

Fördelen för spelarna skiftade fram och tillbaka och McEnroe räddade fem matchbollar.

Fram till i dag så tror jag att de flesta är övertygade om att Borg vann det tiebreaket, ett tecken på hur förvirrade vi blev. Björn blev mästare så han måste ha vunnit tiebreaket, tänker folk, säger Folley.

Motsatserna

Efter matchen hyllades Borg, som vanligt.

Borg visade aldrig några känslor, bara när han vann titlar. När han vann Wimbledon skapade han det där fenomenet att falla ner på knä, fälla ryggen bakåt och titta upp mot skyn – det hade ingen gjort tidigare. Alla beundrade Borg var han än spelade.

För McEnroe byttes buropen mot stående ovationer från publiken. Amerikanen höll sig lugn matchen igenom för att han mötte sin idol, Borg, menar Folley.

McEnroe skapade aldrig ett enda ögonblick av oreda under matcher mot Borg, av respekt. Medan alla andra spelare i världen kan berätta en historia om dagen när McEnroe tappade humöret.

Revanschen

Året efter fick McEnroe revansch. Borg stannade på fem Wimbledon-titlar och lade av redan vid 26 års ålder. Folley minns hur svensken alltid fick kämpa för att acklimatisera sig till Wimbledon.

När Björn kom till London för Wimbledon brukade han vara desorienterad efter att ha kommit direkt från gruset. Spelarna som såg honom de första träningsdagarna kände alla att de kunde slå honom. Felträffar, volleyslag som gick snett och ett fotarbete som var hemskt. Det tog honom tre–fyra dagar och fem–sex timmars träning om dagen för att acklimatisera sig till gräset. Medan McEnroe bara behövde vara fem minuter på en gräsbana för att känna sig som hemma.

Folley bevakade 136 grand slam-turneringar på plats. Bara en match kan mäta sig med Wimbledon-finalen 1980.

Det var den första dramatiska finalen på den stora tennisscenen någonsin. Sedan dess har vi blivit bortskämda med maratonfinaler. Roger Federers tårar i Australien. Nadals överlägsenhet i Franska mästerskapen. Murrays seger i Wimbledon efter 77 år utan en brittisk vinnare. Finalen i Wimbledon mellan Nadal och Federer 2008 är den största tennismatchen jag någonsin har sett.

Trots sina olikheter blev Borg och McEnroe nära vänner utanför banan. Borg var bestman på McEnroes andra bröllop.

Det är en av de här vänskaperna som är obestridliga men som än i dag vi på utsidan försöker förstå av nyfikenhet.
Tennisen parade ihop Borg och McEnroe och det är tennisen som hållit dem samman.
Vad kan du möjligtvis ha för vinkel om Borg och McEnroe som inte har skrivits, skrockar Malcolm Folley, författare till boken "McEnroe vs Borg" som utkom 2006 och numera pensionerad journalist.