Krönika Den förlusten kan jag köpa – för längdåkningens skull.

USA:s seger i sprintstafetten var en sensation. Att Jessica Diggins skulle åka snabbt var väntat, men att Kikkan Randall skulle hänga med när Marit Björgen drog upp tempot tillsammans med Charlotte Kalla trodde jag inte.

Jag hejade givetvis på det svenska laget med Kalla och Stina Nilsson, men jag måste säga att USA:s seger var bra för skidsporten och det är mycket lätt att glädjas med Randall och Diggins. Dessutom var det en rättvis seger – den var ingen slump, USA var det bästa laget.

Som jag skrev i min OS-blogg direkt efter kvalet så försvagades Sveriges guldchanser en aning, från 70–80 procent till 60–70. Då var det Kalla som såg sliten ut – inte Nilsson.

I finalen var det tvärtom. Kalla var aldrig i närheten av att släppa Björgens rygg medan Nilsson fick slita hårdare redan på sin andra sträcka.

På den sista sträckan, i den lilla kurvan direkt efter den långa sista backen, såg det ändå ut som om Nilsson skulle fixa ett svenskt guld. 50 meter från det korta upploppet var jag övertygad: det blir guld!

Nu hade Jessica Diggins en vass spurt (och då talar vi verkligen spurt) och är nog den första åkaren på den här OS-sprintbanan som vinner trots ett underläge på ett par meter in på upploppet.

Stina Nilsson gjorde allt och blev liggande i snön länge efter målgången.

Reprisbilderna på Kalla, Randall och Björgen när de stod i målområdet och väntade, spanande på först storbildsskärmen och sedan på upploppet, var sköna att se. Kalla och Randall skrek och hoppade medan Björgen säkert insåg att det skulle bli brons.

Kalla sprang fram till den liggande Nilsson, satte sig på knä och kramade om henne. Nilsson var så trött att Kalla lyfte upp henne – och så kom ännu en kram.

Jag har redan nämnt att den här teamsprinten var bra för skidsporten.

Det har varit alldeles för stor norsk dominans de senaste 10–15 åren, särskilt på damsidan. När en nation är så överlägsen som Norge är (har varit?) så tar det död på intresset i andra länder, eller som Björn Dählie sade i en intervju i Kanal 5: ”I vissa stora länder i Europa får man knappt ihop åkare så att det räcker till ett nationellt mästerskap.”

Eftersom jag älskar längdåkning vill jag se en större bredd. Jag vill att Tyskland kommer tillbaka till samma nivå som under Tobias Angerers och Axel Teichmanns tid.

I herrsprinten gjorde Sverige en godkänd insats, eller kanske mer än så.

Norge vann förstås enkelt, men Calle Halfvarsson var med i silver- och bronskampen ända in på upploppet, men jag håller med expertkommentatorn Per Elofsson om att Halfvarsson än en gång kändes tveksam i sina taktiska val.

Varför testade han inte att gå runt hela vägen när han hade så bra fart nerför den sista långa backen? Jag säger inte att det hade blivit brons för Sverige om Halfvarsson valt den vägen, men det hade i alla fall varit ett bättre val.