Krönika Sverige var på väg att tappa fart. Tre Kronors sorti var signifikativt.

Flytet var borta. OS-rekordet från Turin med sju guld kändes plötsligt avlägset. Men så kom killen som jag aldrig trodde skulle vinna. Killen som höll mig vaken hela natten.

André Myhrer var den mest underbara väckarklocka jag någonsin haft.

Sverige tar båda OS-gulden i slalom. Det känns overkligt att skriva dessa meningar. Myhrer är ett toppnamn, precis som Frida Hansdotter – men vinna? Nej, det skulle inte vara möjligt. Ingen skulle kunna slå Marcel Hirscher eller Mikaela Shiffrin.

Och skulle någon besegra de två giganterna, som kanske är de bästa alpina atleterna genom alla tider, så var det nog inte Hansdotter och verkligen inte Myhrer.

Marcel Hirscher åkte ur i det första åket.

Norrmannen Henrik Kristoffersen såg sin chans, och han tog den – fram till åttonde porten (typ) i det andra åket. Han skulle "bara" försvara sin ledning, 21 hundradelar före tvåan André Myhrer, som stod nere i målområdet som ledare.

Kristoffersen pallade inte för trycket. Han gränslade en port.

Myhrer har inget att be om ursäkt för, om nu någon tycker att svensken hade flyt. Gör man inte mål på chanserna så förlorar man. Kör man av vägen i Svenska rallyt så vinner man inte. Då är man inte värd att vinna. Åker man ur banan i slalom har man inte varit tillräckligt bra. Punkt.

Jag måste erkänna att jag aldrig såg André Myhrer som en vinnare. Han var en typisk bronskille, eller en sådan som tappar en ledning i det andra åket. En skadedrabbad slalomåkare som liksom hängt sig kvar. Killen som alltid pratat om guld men som aldrig tagit något och aldrig skulle få något.

Myhrer var en Patrik Järbyn-typ – om ni förstår vad jag menar.

Nu har han skrivit in sig i de svenska rekordböckerna.

Ingemar Stenmark vann slalomguld i Lake Placid 1980 och Anja Pärson i Turin 2006. I Pyeonchang 2018 fördubblades den svenska guldskörden i slalom.

Vi kommer troligen aldrig att få uppleva detta igen, att Sverige vinner dubbla slalomguld i ett olympiskt spel.

Snart får vi se André Myhrer igen – i lagtävlingen.

Frida Hansdotter och Myhrer är givna i laget, men sedan blir det lite knepigare. Jag gissar att det blir Mattias Hargin och Anna Swenn-Larsson. Plötsligt har Sverige seglat upp från en medaljkandidat i lagtävlingen till en guldfavorit.

Nu är favoritskap och Sverige en dålig kombination.

När förväntningarna kommer från publiken brukar det gå åt skogen. Titta bara på mixedstafetten i skidskytte och inte minst på Tre Kronors match mot Tyskland. Men av någon anledning tror jag att Sverige lyckas försvara sitt favoritskap i den alpina lagtävlingen.

Till sist: Fem guld och fyra silver.Nu är den svenska OS-truppen på gång igen!