I backspegeln Har Gimo IF spelat den roligaste fotbollen i distriktets historia? Ja, kanske.

Under en tioårsperiod på 1980- och 1990-talet var det definitivt gladfotboll och stora framgångar på Idrottsgården i Gimo.

Laget vräkte in mål – några säsonger var man vassast i Sverige.

Artikelbild

Här var Gimo steget för Sirius.

Det spelade ingen roll vilken division det handlade om. Ville man se mål så var det Gimo som gällde. Filosofin var enkel: snabba spelare och djupledsspel. Att vinna med 4–3 ansågs som mycket bättre än att vinna med 1–0

Allt kunde hända när Gimo spelade fotboll under den här tiden. Att ligga under med 3–0 – som en gång mot Sirius i Uppsala – var inga problem, då flyttade man bara fram ännu mer och tryckte in tre bollar.

Tränaren bakom Gimoundret var Tommy Johansson – själv en snabb och bra forward med en säsong i allsvenska AIK på meritlistan.

– Det var min fotbollsfilosofi, ett anfallsglatt lag. Men tyvärr släppte vi in lite för många mål ibland. När vi ledde klart satsade vi ännu mer framåt och kunde vi släppa in mål i stället, säger Tommy Johansson.

Artikelbild

| Sedan 1994 och framåt har det sakta men säkert gått bakåt för Gimo, som åkte ur trean 2010 och som numera spelar på en blygsam nivå.

Men vad spelade det egentligen för roll? Blev det två mål i baken gjorde Gimo minst tre. Blev det tre i baken stänkte man in fyra.

– Äh, några enstaka baklängesmål gjorde inte så mycket, säger. Och ja, hellre 4–3 än 1–0, absolut så, säger Johansson.

Det hela började 1983 när Tommy Johansson kom tillbaka till Gimo efter att ha varit spelande tränare i Norrskedika.

Visserligen blev Gimo bara femma i Upplandsfyran det året, men man kunde ana vad som komma skulle. 53 mål på 22 matcher. Åke Svensson blev tidigt skyttekung med sin snabbhet och sina fina avslut.

Två år senare (1985) vann Gimo fyran efter 79 mål på 22 matcher, ett snitt på 3,59 mål per match. Nu hade Svensson sällskap av Michael Johansson, Åke Andersson i försvaret, och Thomas Johansson.

Åke Svensson vann för övrigt Upplandsfyrans skytteliga 81, 82, 85 och 85.

Det var nu – när 1980-talet övergick i sin andra hälft – som framgångarna på allvar kom för Gimo.

Det var inga värvade spelare från "storklubbar." Gimo hade en helt annan idé, som man följde i princip till punkt och pricka.

– Det var mest spelare från kommunen (Östhammar) som vi sökte. Vi tog en del utifrån, som Lennart och Mats Pettersson, men de kom från Iron som inte var någon storklubb, säger Tommy Johansson.

Som nykomling i division III 1986 blev Gimo tvåa efter Film.

Thomas Johansson gjorde 12 mål och det var bara sex division III-lag (av 144) som gjorde fler mål än Gimo.

Tommy Johanssons fotbollsfilosofi höll även på den här nivån ... Och det skulle bli ännu bättre – mycket bättre ...

Men först kom 1987. Tommy Johansson hade bestämt sig för att kliva av sitt tränaruppdrag. In kom Lars-Olof Mattsson från Värmland.

Det gick inte alls ...

Plötsligt sjönk målsnittet för Gimo till 1,38. Skyttekungen Åke Svensson gjordes om till back och Gimo åkte ur division II mellersta, som serien hette nu efter en stor serieomläggning.

Gimos så sevärda offensiv var borta, och Mattssons tid i Gimo blev bara ett år – och så, några månader senare, var han tillbaka, mannen med det magiska offensiva trollspöet: Tommy Johansson.

Den då 39-årige Johansson verkade bara behöva andas för att glädjen skulle komma tillbaka. 52 mål direkt och ett snitt på 2,36 trots att den stora stjärnan Thomas Johansson (brorsbarn till Tommy) gått till Djurgården.

Men nu, under 1988, gjorde en annan Johansson debut: en tonåring vid namn Mattias. Pappa Tommy gav 15-åringen två matcher.

– Det spelar ingen roll vilket lag vi möter eller hur gammal man är. Är man bara tillräckligt bra ska man spela, sade Tommy Johansson då när det begav sig på 80-talet.

Det offensiva spelet utvecklades ytterligare.

När Gimo vann norra Svealandstrean 1990 gjorde laget 65 mål på 22 matcher, och nu fungerade även försvarsspelet. Bara 18 baklängesmål.

Bara två division III-lag i Sverige (av 144) gjorde fler mål. Och nu hade Örjan Blom gjort entré i Gimo. Tillsammans med Michael Johanssons frisparkar var han ett bra anfallsvapen.

– Vi hade Kjell Johansson, Jimmy Werme och Örjan Blom. Det var inte roligt att möta dem, säger Johansson.

Höjdpunkten för Gimo – och för Tommy Johansson – kom 1992, när serierna var uppdelade i vår och höst.

Gimo vann den så kallade höstvåan när man öste in 29 mål på 14 matcher, ett snitt på 2,07 per match. Gimo kvalificerade sig för höstettan tillsammans med bland annat Luleå, Gefle, Gif Sundsvall och Sirius.

Micke Johanssons frisparkar och hörnor hade nog aldrig varit hetare än den här säsongen. Han gjorde mål på allt – från alla håll.

– Hans frisparkar var enorma. Jag kommer ihåg att jag pratade med Tommy Söderberg (förbundskaptenen) som också hade sett Mickes frisparkar, och han tyckte samma sak.

Speciellt minns Tommy Johansson hemmamatchen mot Sirius i höstettan 92. Det blev 2–1 på Idrottsgården.

– Vi (eller Micke Johansson) körde över stackars Per-Arne (Andersson) som stod i mål i Sirius. Han var totalt borta, säger Tommy med ett gott skratt nu 27 år senare.

Mattias Johansson gjorde tre mål i höstettan det där året 1992 och gick sedan till AIK. Tommy Johansson stannade en säsong till.

Sedan dess – 1994 och framåt – har det sakta men säkert gått bakåt för Gimo, som åkte ur trean 2010 och som numera spelar på en blygsam nivå.

Tommy Johansson tränar Gimos 05:or men är starkt kritisk till dagens spelare, i seniorlaget, och det inte bara i Gimo.

– Nu är det en katastrof. Det tränas alldeles för lite. På den här nivån räcker det att träna ordentligt så vinner man serien. Det är ju division V, det är rena korpserien. Men spelarna vill ju inte träna, de är för bekväma, bekväma så in i h-sike ... säger Johansson.

Den förre Gimotränaren, som blivit 69 år, är verkligen inte rädd att säga vad han tycker om saker och ting, som till exempel Manchester United.

– Det är mitt lag, säger han med en besviken suck.

Anledningen till besvikelsen är enkel: José Mourinho, tränaren.

– Man vågar inte spela offensiv fotboll längre. Titta bara på United, hur roligt är det att se dom spela? Fruktansvärt tråkigt, det tråkigaste laget i hela England. De springer ju ingenting, tyvärr.

Att Gimo var det roligaste laget i Upplands distrikt under Tommy Johanssons tid är något som han själv stryker under på.

– Det tror jag att vi var. Inte som Sirius direkt, med Perra Hansson i spetsen och allt försvarsjobb, säger han med ett skratt.

Till sist har Tommy Johansson en snygg passning till Films SK (och den mångårige klubbledaren Kjell Carlsson), rivalen under många av de goda åren. Bara två mil bort – en lång raksträcka på väg 292.

– Jag tror att jag aldrig var med om att vinna mot Film, inte i seriespel i alla fall. Det spelade ingen roll att vi ledde, vi tappade alltid poäng, säger Tommy och minns speciellt en match på Idrottsgården som slutade 3–3, en match där Films Sven Westerberg gjorde ett magiskt solomål.

Om Tommy Johansson får bestämma så kan man skrota targetspelarna och satsa på fart och djupledsspel i stället.

Det var bättre förr. Ibland i alla fall.