Egentligen var det sagt att vi skulle höras vid 17-tiden, men vid 08.30-tiden ringer Sveriges just nu yngsta elittränare upp.

– Jag har alltid tid för Uppsala. Uppsala är ändå Uppsala för mig, säger 32-årige Poya Asbaghi som är uppväxt i Gottsunda och i Norby.

Det är fredag morgon och dagen efter IFK Göteborgs första träning inför den kommande säsongen.

Artikelbild

| Räddningsprojekt. I somras tog Poya Asbaghi över Gefle och lyckades hålla dem kvar i superettan.

Asbaghi är en upptagen man. Under torsdagskvällen har han även varit med på ett sponsorevent.

– I går var första gången som jag träffade spelarna. Jag hade träffat några individuellt, men inte hela laget samlat.

Dina intryck?

– Jag hade hört att det var en grupp med väldigt bra karaktär och som trots ett tufft år hållit stämningen uppe och visat prov på bra moral. Och det märks att det är en fin grupp med bra och sunda människor. Det ska bli jättekul att få jobba ihop med dem.

Artikelbild

| Huvudtränare. Asbaghi inledde det här året med att vara delad huvudtränare med Andreas Brännström i Dalkurd. Här på upptaktsträffen med lagkaptenen Rawez Lawan.

Poya Asbaghis tränarresa började för runt åtta år sedan när han fick frågan om att ta över Uniks P96-lag, som i det läget var nedläggningshotat.

– Det var bara sju, åtta spelare kvar när jag kom in när de frågade mig i början på vintern. Men vi fick i alla fall ihop tillräckligt många för ett futsalgäng. När vi gick till DM-final direkt där så var det fler som ville vara med, så helt plötsligt var det ett lag som folk hade velat lämna till ett lag som spelare ville gå till. Det ungdomslaget utvecklade sig sedan mycket och blev till ett juniorlag i Unik och jag blev assisterande tränare i Uniks a-lag och var med i tre olika lag samtidigt, säger han och fortsätter:

Artikelbild

| Parhästar. Andreas Brännström och Poya Asbaghi har en lång historia ihop.

– En rolig kuriosa med Uniks P96-lag är att jag träffade flera av spelarna för några år sedan och man kan inte säga att jag utvecklade så många fotbollsspelare, för det är ingen som är på någon hög nivå i dag. Däremot är det sex av de här spelarna som i dag är tränare i Unik i sex olika åldersgrupper. Så om jag inte lyckades utveckla fotbollsspelare så kanske jag inspirerande dem till att bli tränare. De brukar ringa mig ibland och få tips och snacka lite. Det är kul att det blev så.

Varför blev det fotboll för dig i vuxen ålder?

Artikelbild

| Första huvuduppdraget. Poya Asbaghi tränade Unik i division III.

– Jag har alltid älskat fotboll och att jag läste företagsekonom gjorde jag dels för att göra föräldrarna nöjda och dels för att ha något att falla tillbaka på. Men jag har alltid gillat fotboll och på något sätt velat hålla på med det. Och när jag fick chansen att träna några kids i Unik lät det väldigt roligt och det var verkligen roligt. Då ville jag bara göra ännu mer och utvecklas ännu mer.

Därefter följde uppdraget som huvudtränare för Uniks a-lag i division III, innan tränarresan fortsatte som assisterande tränare i dåvarande AFC United (nuvarande AFC Eskilstuna) och som assisterande tränare i Dalkurd innan han blev huvudtränare i Dalkurd för två år sedan.

Det har varit snabba bud.

– Jag tror att varför det har gått så snabbt är att jag har lagt ned mycket tid. Det finns många tränare som har tränat lag i sex, sju år och så finns det tränare som har tränat lag i sex, sju år och använt tiden som om det vore 20 år. Det jag menar är att det har väldigt många år under den här tiden som jag har haft två träningar per dag. Som i Unik där jag tränade tre lag samtidigt, sedan har jag haft skolpass i Celsiusskolan och haft hand om distriktslag i Dalarna, så jag har varit på träningsplanen väldigt mycket på kort tid och det har gjort att jag har fått en snabb utveckling. Sedan har jag varit i miljöer som har varit väldigt olika som också har gjort att man ser saker på olika sätt.

När UNT träffade Poya Asbaghi 2012 och gjorde ett reportage om en ung och ambitiös tränare gick han igenom videoklipp från Uniks matcher i division III. Han var tidigt ute med analyser.

– Man tittar ofta på fotboll väldigt analyserande, och det gör jag fortfarande. Hur ser det ut i dag och hur kan det se ut om något år. Det finns många som har tittat på en fotbollsmatch, men man kan välja att bara titta på bollen eller så kan man välja att titta på en fotbollsmatch som en arbetsskadad människa i princip och titta på allt runt omkring och då snappar man upp både det ena och det andra.

Just det här med videoanalys har blivit väldigt stort inom fotbollen…

– Ja, det finns många program, men inget som är lika bra som tränarens egna kritiska ögon.

Du sa då, 2012, att fotboll är som schack, håller du med om det fortfarande?

– Sa jag det redan då? Det var skarpt. Det är ju verkligen så. Det är inte alla som tror det, men fotboll är väldigt likt schack på många sätt eftersom du har en egen idé om vad du vill göra, men du har också en motståndare som har en idé om vad den vill göra. Och motståndaren kommer att förhindra ditt sätt att anfalla genom att placera ut pjäser, och schack är mycket så. Att du måste tänka på vad motståndaren kommer att göra för att stoppa en och kan jag då vara steget före med mitt drag så har jag övertag mot motståndaren, så funkar mycket taktik i fotboll. Att man scoutar en motståndare och ser hur de jobbar och så funderar man på hur de kan tänkas jobba mot oss. Ligger jag då ett steg före i min planering så har jag förmodligen ett övertag när jag kommer till matchen.

En sådan väl förberedd taktik kräver väl också en extremt lojal spelartrupp?

– Det gör det, och det kräver att man är tydlig med vad som är vi och förklara det. Det är många tränare som har kunskaper i huvudet, men det gäller också att kunna förklara dem på ett lättförståeligt sätt för spelarna.

Hur duktig är du på ”riktig” schack?

– Jag har spelat sedan jag var fyra år med pappa. Han slog mig varje gång fram tills att jag var tolv år och sedan har inte han vunnit sedan dess.

Den här säsongen blev speciell då Poya Asbaghi fick lämna Dalkurd under våren för att sedan ta över krislaget Gefle, som han lyckades med att hålla kvar i superettan.

Kvar i Dalkurd blev Andreas Brännström som Asbaghi haft ett delat tränarskap med.

Duon har även en lång historia ihop, vilket UNT berättade om i ett reportage sommaren 2015, där Brännström under tiden som Siriustränare 2011 agerade lite grann som en mentor.

– Det var ingen tränare i Dalkurd som hade varit i klubben i mer än ett år i streck innan jag kom dit. Och efter tre och ett halvt i klubben kanske det blev lite för intensivt mellan mig och andra i klubben. Det är mer det som var anledningen till att det inte blev någon fortsättning för mig i Dalkurd än att det skulle finnas någon schism mellan mig och ”Brännan”, säger Poya Asbaghi.

Hur är er relation i dag?

– Nu har det varit speciellt eftersom vi möttes på fotbollsplanen i höstas i en match och vi har ryktats till samma klubb, så det har inte varit så att vi har tagit en kaffe med varandra varje dag under den här perioden, men vi är absolut på en bra nivå med varandra och vet båda två att när det här har lagt sig så kommer vi att prata med varandra igen och förmodligen jobba med varandra i framtiden också.

För nära en månad sedan (20 november) blev det officiellt att Poya Asbaghi tar över IFK Göteborg, som den gångna säsongen sparkade Jörgen Lennartsson och slutade tia i allsvenskan.

Så här gick det till:

– Det var en dialog och jag hade kontrakt med Gefle som jag hade en jättefin kort period med, och jag trivdes verkligen bra där och hade inga planer på att lämna. Även om vi hade åkt ur superettan så var min tanke att jag skulle vara där en längre period. Det är bara det att när en så pass stor klubb som IFK Göteborg knackar på så går det inte att säga nej. Det är alla tränares dröm tror jag. Så jag träffade Mats (Gren, sportchef) och han berättade var de var och vart de vill gå och i vilken riktning de vill röra sig. Jag kände att när det kommer till de här bitarna så var tajmingen mellan mig och IFK Göteborg ganska bra. Det de vill ha känner jag att jag kan bidra med, säger Asbaghi.

Hur var det att få det här samtalet från Mats Gren?

– Det var så klart stort och ett kvitto på att jag har gjort saker rätt den senaste tiden helt enkelt.

Hur har reaktionerna varit i Göteborg?

– Jag visste att det var en varm stad och en varm klubb, men riktigt så här varmt trodde jag aldrig att det skulle vara. Jag har fått ett riktigt bra mottagande från ung som gammal faktiskt. Gamla spelare som kommer fram och önskar lycka till. Det har känts väldigt supportande vilket jag uppskattar enormt.

Du har kontrakt i tre år, hur ser planen ut?

– Att för varje dag se en utveckling och bli bättre. Jag kan inte lova att vi ska vinna varje match, men jag kan lova att vi ska bli bättre för varje dag, varje vecka och varje månad. IFK Göteborg är kanske i mitt tycke en större klubb än vad resultaten de senaste åren har visat och jag känner någonstans att min uppgift är att leda laget någonstans i den riktningen som klubben är värd. Sedan om vi når dit under min tid eller inte får framtiden visa, men jag vill i alla fall påbörja ett arbete i den riktningen.

Under tiden i Gefle hann Asbaghi ändra det i klubben traditionsrika 4–4–2-spelet till en mer passningsorienterad variant. IFK Göteborg har en liknande spelmässig historik med fysisk och rak fotboll.

– Göteborg är olikt Gefle på många sätt, men det finns parametrar som är ganska lika det som jag nyss har varit med om och som förmodligen kommer att vara till min hjälp det här året.

Går det att lära gamla spelare eller vill du värva in nya spelare som passar in?

– Jag är lite stärkt av det som hände under Gefletiden. Om vi tar Jens Portin eller Jonas Lantto så är det spelare som alltid har förknippats med 4–4–2 och ett visst sätt att spela och som är över 30 år bägge två. Men att se dem under Gefletiden anamma det här nya och faktiskt vara riktigt bra i det var helt enormt. Jag hade jobbat mycket med unga spelare och lyckats få dem att utvecklas, men det här var något annat som jag inte hade varit med om tidigare. Det var nog ett av mina stoltare ögonblick att se dem anamma det, trots att man säger att det är svårt att lära gamla hundar att sitta. Med det i ryggen så känner jag att det finns motivation att göra liknande saker med Göteborg.

Till sist, var ser du dig själv om fem till tio år?

– Alltid när jag går in i en ny klubb så tänker jag att jag ska vara här för alltid, även fast man någonstans i bakhuvudet förstår att så sällan är fallet. Jag går alltid in med den inställningem för det är så man gör så bra jobb som möjligt. Det bästa jobbet du kan göra för en klubb är om du tar varje beslut som om du ska vara där i hundra år. Det är det genuint bästa beslutet för klubben. Jobbar man på det sättet blir man oftast bättre och så leder det ena till det andra ändå. Att gå in med målsättningen att jag ska dit eller dit, jag har aldrig tänkt eller jobbat så. Särskilt nu när jag är i IFK Göteborg så har jag ingen anledning att tänka på något annat. Det är så stort det kan bli i Sverige, och jag älskar Sverige som land.