Krönika Sällan har man sett en svensk skidåkare defilera hem ett OS-guld. Det gjorde inte ens Gunde Svan trots att han var distansåkare.

En taggad, toppad och fokuserad Stina Nilsson var överlägsen. Med hörlurar över öronen (vilken musik lyssnade hon på?) gick hon förbi tv-reportrarna i den mixade zonen efter kvaltävlingen.

Samma sak i kvartsfinalen. Hon rörde inte en min.

Allt upprepades i semifinalen. Den suveräna Faluåkaren behövde inte ens gå för fullt

I finalen kunde man luta sig tillbaka i tv-soffan och bara njuta av underhållningen. Jag kände ingen som helst nervositet.

Jag tvekade inte en sekund på att Nilsson skulle vinna guld, inte ens när Maiken Caspersen Falla klev upp på andra plats i den sista tunga backen. Nilsson hade allt under kontroll.

Jag hade gärna sett Nilssons ansikte i närbild under de sista 500 meterna. Jag tror inte ens att hon var ansträngd, eller nåja, lite mjölksyra var det nog, men oj så överlägsen hon var.

Stina Nilsson är inte bara en bra skidåkare, hon är en taktiker också. Väljer oftast bäst spår, lägger sig som tvåa på banor när det gynnar henne, och verkar ha full kontroll på vad de andra i fältet gör.

Björn Lind, Emil Jönsson, Ida Ingemarsdotter och de andra får nu ursäkta: Sveriges bästa sprintåkare genom tiderna är Stina Nilsson – och det har bara börjat.

Jag vet inte om Charlotte Kalla har bestämt sig för att köra teamsprinten, men tänk vilket lag Sverige skulle få med Stina Nilsson och Kalla. Lagtävlingen avgörs i fristil, och trots Kallas oerhörda framsteg i klassiskt de senaste åren så är hon snäppet vassare i den fria stilen.

Det blir ännu ett svenskt guld om laget heter Nilsson/Kalla.

Bakom världens bästa sprintåkare gjorde Hanna Falk en mer än godkänd insats. Som jag skrev inför tävlingarna så orkar inte Falk att köra fyra (med kvalet) heat på så kort tid när banorna är så här tuffa. En stadssprint i typ Düsseldorf är något helt annat.

Anna Dyvik imponerade med en semifinalplats (jag är inte övertaskad) medan Ida Ingemarsdotter föll på ett litet felskär i den sista långa backen, precis när det gick som snabbast. Men jag tror inte att Ingemarsdotter hade orkat ändå.

Damernas insats kan inte få annat än en femma på en femgradig skala.

På herrsidan åkte Theodor Peterson ut i en stenhård semifinal – och det var inte särskilt överraskande. OS-banorna är hårda och det gynnar åkare med uthållighet. Just därför trodde jag betydligt mer på Calle Halfvarsson, men det är uppenbart att formen inte är den bästa.

Dessutom gjorde Halfvarsson taktiska missar, precis sådana missar som oftast kommer när man är trött. Om inte benen hänger med så tappar man även huvudet. Han skulle givetvis ha klivit ut och bytt spår och klivit förbi Len Valjas direkt efter att man nått botten av den sista långa backen.

Nu fick i stället Oskar Svensson sitt internationella genombrott. När mindre än halva finalen återstod hade Svensson medaljläge, men han orkade inte kliva över den sista knäppen efter den sista långa backen och tappade så småningom till femte plats. Mycket bra gjort!

Till sist: Stina Nilsson glansiga ögon på prispallen efter sin seger gjorde mig rörd, den bästa enskilda tv-bilden den här dagen. I intervjun efteråt sade Nilsson att hon aldrig trodde att hon skulle gråta på en prispall.

Gråt på Stina Nilsson, det är ännu en styrka!