Året är 1997. Andreas Jonsson ser ut som en ung liten skolpojke som nyss har börjat högstadiet. Men skenet bedrar. Den unge ­killen på bilden, som nyligen fyllt 17 år, har nyligen spöat några av Sveriges bästa speedwayförare och kört hem Rospiggarnas andra SM-guld i historien.

Det var den 10 september 1997 som 5 124 åskådare på Orion­parken i Hallstavik såg Rospiggarna slå Örnarna i den sista elitserieomgången. Det var en ren serie­final. Segraren skulle vinna guld.

Dagen efter åkte jag och fotografen Staffan Claesson till Hallstavik och villan där Andreas Jonsson och hans mamma bodde. ­Efter en lång intervju, där vi pratade om allt från tigrar och kattungar till den nya GP-serien i speedway och Greg Hancock, så gick vi ut i garaget och tog bilder.

I reportaget i tidningen (webben fanns inte då) hade vi en faktaruta på Andreas Jonsson med lite ditt och datt, bland annat favoritmat och favoritfilm. På Jonssons favoritfilm står det att läsa ”Kodak …”. Inte Fuji eller Agfa, utan Kodak. Huruvida det var Jonsson själv eller fotograf Claesson som hjälpte honom med det svaret är hemligstämplat. Sedan dess har jag följt Andreas Jonssons karriär, mest på avstånd men också väldigt nära, som på elitseriearenorna och på GP-tävlingar i Slovenien, Norge och Sverige. Vi har inte alltid varit överens om allt, några hårda ord har utdelats (länge sedan nu) men det är precis det som är Andreas Jonssons charm och styrka: Han vågar säga saker och står för vad han tycker.

Som fotograf måste speedway vara en dröm. Här händer allt och man har fri tillgång till förarna på nära håll i depån, där det kan bli minst lika dramatiskt som på banan.

Andreas Jonsson är fortfarande, 17 år efter det att bilden togs, en stjärna i speedwayvärlden.