Nio säsonger. Fem SM-guld. När Niklas Winroth nu förbereder sig för en ny säsong i superligan är det hans tionde med Storvreta.
Mycket vatten har runnit i Fyrisån sedan han, 20 år gammal 2010, lämnade moderklubben Västerås för den då nyblivna mästarklubben från Uppsala.
”Nu har vi harvat i botten i två år och det är jag inte så sugen på igen. Jag vill ha en ny utmaning”, sade Niklas Winroth till tidningen VLT om att lämna Västerås.
– Min tanke var att jag skulle testa Storvreta några år, säger Niklas Winroth idag.
– Sedan har det rullat på. Jag har etablerat ett liv här och det har egentligen aldrig känts aktuellt att byta. Nu är man ju dessutom fast, jag har utbildat mig, har jobb, flickvän. Jag trivs otroligt bra här.
Niklas Winroth upplever en ny höst på fler plan. Han har studerat färdigt och nyligen börjat arbeta som lärare i en årskurs två på Almtunaskolan. Kombinationen av att arbeta heltid och spela innebandy på elitnivå kräver sin energi.
– Det funkar bra. Man har lite mer i huvudet förstås, men nu tycker jag att det har lagt sig. De första veckorna var värre.
Niklas Winroth kom in i Storvreta som en 20-årig talang i en tid med rutinerade pjäser som Mika Kohonen, Hannes Öhman, Joel Kanebjörk och Kim Johansson – spelare som gjort en lång resa i Storvreta och till slut vunnit det där första, historiska SM-guldet 2010.
Idag är Winroth ett av de rutinerade namnen.
29 år gammal har centern hunnit bli – och resan har varit tålamodsprövande.
– När jag kom till Storvreta fick jag rätta mig in ledet bakom Mika och Kanebjörk. De var duktiga och presterade många år till och man fick verkligen kriga om en centerplats. Men jag har hela tiden varit fast besluten att ta steg i min personliga utveckling och det tycker jag att jag har gjort. Från att ha spelat i tredjekedjan är jag nu bland dem som ska leverera i de stora matcherna.
Han blev inte knäckt, inte ens stukad utan de tidiga läroåren värderar Winroth idag som nyttig erfarenhet, som en tillgång. Något att luta sig mot i Storvreta, där konkurrensen lätt äter upp den som inte står pall för pressen.
Och han tackar sin gamle guldtränare Stefan Forsman för självförtroendeboosten.
– När Forsman kom tillbaka som tränare ville han satsa på mig. I den vevan drog jag korsbandet, och det var ett bakslag för mig personligen. Det tog ett tag innan kroppen kändes fräsch igen, men han trodde på mig och gav mig en tydlig roll.
Var det så enkelt?
– Ja. Forsman satsade på mig och jag fick en roll i förstakedjan som gjorde att jag tog stora kliv. Med lite självförtroende kommer ganska mycket av sig självt inom idrotten och det speglar av sig i min utveckling.
– Jag fick en roll som jag visste att jag kunde ha, och nu hade man ingen att ställa sig bakom. Det var jag som stod längst fram i ledet.
Då kom också genombrottet. Säsongen 2017/18 gick Winroth från att vara en bra spelare i superligan till en av de bästa på sin position.
Hans facit: 37 mål, 21 assist på 42 matcher.
– Jag ska ligga där någonstans anser jag. Sedan kan jag bry mig mer om poängen än vad jag gör. Min mentalitet är att laget alltid går före, men samtidigt kan jag leda laget genom att göra poäng. Men rent prestationsmässigt, att ha varit med och tagit fem guld på nio år, har varit bra och givande.
Storvreta tog sitt sjätte SM-guld i Globen i våras och gick därmed om pionjärerna Lockerud som mesta mästare på herrsidan.
Under tisdagskvällen inleder de en ny säsong hemma mot Falun och ska vi hålla oss strikt till trender och tendenser talar ju allt för en ny finalretur mellan Storvreta och Falun 2020. Och att Storvreta tar ett nytt, sjunde SM-guld.
– Vi har en fördel att ha kvar i princip hela truppen och det finns inget som talar emot oss. Vi vet vart vi har varandra och man tröttnar aldrig på att vinna. Många har sagt att man göra det, men det är en klyscha. Att vinna är beroendeframkallande, säger Niklas Winroth.
