Konsten att köpa en häst

Jag är vilse i en djungel, en djungel av hästannonser, säljare och köpare.

Ja, jag är mitt uppe i ett försök att både sälja min häst, och att köpa en ny. Hur gjorde man egentligen innan internet fanns? Annonssidorna flödar av hästar, billiga och dyra. Många undrar jag varför de är så billiga, och många låter mig häpnas över sina överpriser. Hur gör man egentligen en bra hästannons? Hur säljer man sin häst, och hur ska man lyckas välja ut en bland alla annonser att sedan köpa? Jag har tur, för runt omkring mig duggar de erfarna ryttarna och tränarna tätt – och i slutändan tar vi väl alltid deras hjälp?

Förutom alla annonser där toppryttare, blandat med hobbyryttare försöker få ut så många tusenlappar som möjligt av sina affärer så finns det också en och annan varning. Varningar som talar om vilka säljare du skall undvika, varningar som talar om vem du inte ska sälja din häst till, och dessutom varningar som ber dig att undvika olika veterinärer – beroende på om du ska köpa eller sälja.

Jag köpte en ny bil för några månader sedan, en bil som vi kan likna med en äldre valack, som gått på ridskola i några år för att sedan ha agerat läromästare i ett antal år, och nu ska hitta sitt sista hem – med andra ord en gammal Volvo med ett antal defekter och missljud, den har sett sina glansdagar och tjänat sina förare, nu ska den tjäna mig till den dag den inte längre startar. När jag hade betalat denna bil och körde den hem, då visste jag att den en vecka senare kanske inte skulle starta. Jag är medveten om att den gamla skruttiga bilen troligen inte vill ta mig till stallet i -20 grader och att jag säkert får byta både topplock och kamrem till sommaren. Den är begagnad, jag kan omöjligt veta eller ta reda på allt den varit med om genom åren, och säljaren har med all sannolikhet inte påtalat alla de defekterna han vet om, han vill sälja sin bil – och jag köper den. När den om en vecka inte startar kommer jag muttra, svära och troligen ge den en känga, men jag kommer inte kräva att få möta säljaren i rätten. Jag har köpt bilen, bilen är nu mitt problem, eller hur?

Nu ska jag sälja min häst, och jag är noga med att tala om hur knasig hon är, jag väljer med omsorg ut mailsvaren som jag vill gå vidare med och påtalar hennes mindre bra sidor med betoning. För jag vet att jag säljer en häst, och inte en bil. Jag vet att om hästen jag säljer har en dålig dag om tre månader, eller sträcker sig i hagen när de släpper ut henne på sommarbetet, då är det mitt fel – för det kommer alltid vara jag som inte betonade tillräckligt att hon ibland har dåliga dagar, eller att hon vid betesläpp blir helt till sig. Jag tror att man måste vara en risktagare för att kunna köpa sin drömhäst, precis som med dig och mig – så finns det ingen häst utan defekter. De annonser som jag snabbt bläddrar förbi i flödet är annonserna som endast påtalar hur fantastisk just deras häst är, för hur illa är egentligen de dåliga sidorna om de inte ens vågar ha med en liten hint i annonsen?

En defekt är inte alltid en defekt för någon annan, man får helt enkelt förlika sig i med risktagaren inom sig och släppa kontrollbehovet för några veckor när det är dags att köpa en ny häst. När allt kommer till kritan så är det kanske inte värre än när Volvon behöver en ny kamrem, eller lite 5-56 någon gång om året för att kunna prestera på topp.