André Myhrer har aldrig varit rädd för att tala om sina gulddrömmar. Trots ryggsmärtor de senaste åren och trots två konkurrenter som i sina bästa stunder sett närmast oslagbara ut.

Nu har drömmen gått i uppfyllelse.

Jag visste att det fanns en god chans att göra ett bra resultat här och jag har jobbat för det i många, många år, säger svensken.
Artikelbild

| André Myhrer efter segern.

Att lyckas med det, det är en sjuk känsla. Man står och slår huvudet mot en vägg ganska ofta, är nere i gymmet eller ute i backen och tränar, går upp tidiga morgnar. Allt det slitet som man ändå lägger ner är ju värt allting just nu.

Favoriterna föll

OS-slalomen i Yongpyong alpincenter blev dramatisk.

Den stora förhandsfavoriten Marcel Hirscher var inte ens halvvägs ner i första åket när han försvann ur guldstriden. Det öppnade upp för Henrik Kristoffersen, som hade 21 hundradelar till godo på tvåan André Myhrer inför det andra åket.

Myhrer åkte bra och körde i mål som etta. Minst silver alltså.

Och så körde även norrmannen bort sig.

Jag var mest bara glad att jag hade bärgat en medalj, jag stod och kramade Ramon (Zenhäusern) och gratulerade honom till en medalj. Det som hände sedan, jag såg inte ens vad som hände Henrik, men jag hörde ju skriken och förstod vad det innebar, berättar Myhrer.
Då var det ganska tomt. Men just nu är det bara lycka. Fantastiskt att få avsluta OS-karriären på ett sådant sätt, för jag tror inte att jag kommer att vara med om fyra år.

Pratat om seger

André Myhrer blev OS-fyra 2006 och tog brons 2010. Men den stora guldchansen, i Sotji 2014, slutade med en urkörning och stor besvikelse. Där och då bestämde han sig för att ta guldet i nästa OS i stället.

Sotji var en tuff tävling för mig, absolut. Men jag gav mig på något sätt den på att jag skulle stå där om fyra år, högst upp, säger han.

Samma tankar har präglat hela teamet under vistelsen i Pyeongchang.

Vi har inte ens pratat om att ta medalj, vi har pratat om att vinna. Det är fantastiskt att få vara med om att det går vägen, säger alpinchefen Tommy Eliasson Winter.
Han har ju redan en medalj. Mellan åken pratade vi om att det inte handlade om att skriva in sig i historieböckerna, för där stod han redan. Nu handlar det bara om att vinna, för att ha gjort det en gång när det betydde som mest.

Till slut vann André Myhrer med 34 hundradelar framför den unge schweizaren Ramon Zenhäusern och 67 före österrikaren Michael Matt. Kristoffer Jakobsen blev sjua, medan Mattias Hargin blev 19:e.

Dubbla guld

Sverige har nu tagit båda slalomgulden i Pyeongchang, efter Frida Hansdotters seger tidigare under OS.

Jag visste att det skulle bli väldigt tufft. Men jag ville verkligen gå ut i första och ge mig själv chansen inför andra och det tycker jag att jag gör på ett otroligt bra sätt, säger Myhrer.
Det är ju mitt fjärde försök. Jag har jobbat stenhårt för det i hela min karriär, att få göra det som 35-åring är sjukt.

Några timmar senare fick han guldmedaljen om halsen. På scenen på Olympic Plaza drog han ett djupt andetag och blundade.

Man ska försöka njuta av de här stunderna för de kommer inte så ofta. Jag försökte ta in ögonblicket att få stå högst upp på starten, jag menar prispallen.

Värt allt slit

TT: Vilka känslor bubblade inom dig?

Mycket tankar, vad man har gjort, vad man har uppnått, men också tankar på allt slit som lagts ned för att kunna stå där. Att det någonstans var värt det, säger Myhrer och drar upp kragen för att skydda ansiktet mot snöyran.

Nu återstår bara lagtävlingen på lördag av André Myhrers OS-karriär. Sedan väntar något mycket viktigare.

Jag har altlid hundra procent support hemifrån, jag vet att min fru sliter där hemma för att jag ska få göra det här och fullfölja min dröm, säger han.
De betyder så enormt mycket mig, det ska bli skönt att få köra lagtävlingen och sedan åka hem och krama om dem.