Perspektiv Premier League.

Denna miljardindustri till fotbollsliga som i stort sett hela världen intresserar sig för. Jag är nyligen hemkommen från sydostasien och där märker man att intresset för de engelska toppklubbarna är gigantiskt. Och varje vecka åker tusentals skandinaver till England. I höstas kom siffror som sade att det under 2014 kom 800 000 personer från andra länder till landet för att se fotboll. Jag är också en del av den brittiska fotbollsturismen. I fjol blev det återigen match på plats i London. Men senare i vår kommer jag äntligen att få göra resan till Anfield och min favoritklubb utanför landets gränser, Liverpool.

Det blir stort.

1991 kom Liverpool hit, till Uppsala, på besök. Det var på ett sätt ännu större. Jag menar, att bara få se dem på Tipsextra-sändningar vara bara det häftigt. Att få se dem live på nära håll var nästan svårgreppbart.

Jag och två kompisar tog reda på när de skulle träna och slängde oss på en buss. Väl på plats var det mångdubbla rader runt Lötenområdet och fans var som galna efter autografer. Inte riktigt. Jag ljuger inte när jag säger att jag minns det som att det var jag, kompisarna, plus en handfull till som var där och visade intresse för den engelska storklubben. Storklubb säger någon och gäspar, Liverpool har ju inte blivit ligamästare på år och dag. Men det här var under en period då Liverpool var på topp. Bara året innan hade de vunnit vad som är deras senaste ligatitel, då hette förstaligan division I. Några månader före Uppsalabesöket hade de avslutat ligaspelet med att komma tvåa vilket innebar att klubben varit topp två i England under tio raka år. Liverpool was the shit! Glenn Hysén var av någon anledning inte med i Uppsala men i laget fanns spelare som John Barnes, Peter Beardsley, Steve McManaman, Ronnie Whelan, Dean Saunders och den karismatiske och spexige målvakten Bruce Grobbelaar. Den sistnämnde sade förresten ”You can say please” när jag lite nervöst bara stack fram autografblocket.

Men euoforin av att ha mött idolerna blandades med en stor förvåning över att intresset för stjärnorna inte var större. Någon dag senare mötte Liverpool Sirius på Studenternas. 2 500 åskådare kom för att se den mållösa tillställningen och Sirius Perra Hansson var inte nöjd:

– Skandal med så få på läktarna! dundrade han i UNT.

Frågan är hur många som skulle komma och se Liverpool, eller något annat engelskt Premier League-lag för den delen, träna eller spela i Uppsala i dag? Lika få? Jag vill ju inte tro det, men är faktiskt inte säker. Vad skulle skapa Beatles-hysteri (om nu något gör det nuförtiden)? Skulle det krävas Messi och Barcelona? Jag har funderat mycket på det där.

Träningsmatcher är väl inte det mest upphetsande alla gånger, men det finns träningsmatcher och så finns det träningsmatcher.

20 år efter Liverpools besök, 2011, kom Leicester City, med Sven-Göran Eriksson som tränare till Uppsala. 2 300 åskådare såg dem möta ett Sirius bestående av endast ett par Siriusspelare och det är väl en siffra som får klassas som helt okej. Leicester var då bara ett Championship-lag med en hel del rätt anonyma spelare. Att de nu, fem år senare, mot alla odds toppar Premier League så här långt in på säsongen är en annan historia.

Likaså att dåvarande Siriusordföranden Lasse Svensson för Leicester City-tv på en fråga svarade:

– Yes, I´m the owner.

henrik.soderlund@unt.se