Det var 1980-tal och Sovjet vann det mesta i ishockey och bandy.

Ni som såg dokumentären CCCP om det sovjetiska ishockeylandslaget vet hur det såg ut: Träning, träning och åter träning. Långa läger där spelarna inte fick ha någon kontakt med familjen.

Att en spelare från Sovjet skulle börja spela för ett svenskt klubblag var omöjligt. Visserligen fanns det avhoppare i både Tjeckoslovakien (Vaclav Nedomansky) och Sovjet (Aleksandr Mogilny) men att någon skulle tillåtas att flytta utomlands för att spela hockey eller bandy – nej, det ansågs som en utopi.

Artikelbild

| Säsongen 1994/95 gjorde Lomanov sin sista match i den blåsvarta tröjan.

Mot slutet 1980-talet började det dock hända saker.

Förvisso var det då, i samband med hockey-VM i Stockholm 1989, som Sovjets stjärna Mogilny flydde från truppen för att fortsätta karriären i Kanada, men det var ett helt annat politiskt klimat än bara några år tidigare.

Nu hette inte de sovjetiska ledarna Brezjnev, Andropov eller Tjernenko – nu var det Michail Gorbatjov och öppenhet och nydaning (glasnost och perestrojka).

Under de här åren, från mitten av 1980-talet och framåt, smiddes det planer i en Uppsalaklubb: Sirius Bandy.

Artikelbild

| Sergej Lomanov anno 1989, här med frun Tatjana och barnen Lena, 3 år, och Sergej j:r, 9 år.

Sergej Lomanov – född i sibiriska Krasnojarsk 1957 – ansågs vara den bästa bandyspelaren i världen. Kanske den bästa genom alla tider.

Han var bandyns Charlamov, den på isen så elegante hockeyspelaren som så tragiskt omkom i en bilolycka 1981.

Att Lomanov – av alla spelare – skulle tillåtas lämna Sovjet för att spela bandy i en svensk klubb, det var inte att tänka på. Trodde man då.

– Vi hade haft goda kontakter med sovjetisk bandy under flera år och alltid varit måna om att ta hand om dem på ett bra sätt när de gästade Uppsala, berättar Nils Stocksén, ordförande i Sirius Bandy under åtta år på 80- och 90-talet.

När Sovjet gästade Sverige för dubbellandskamper – och det skedde i stort sett varje år – så höll sig Sirius framme. Närheten till Arlanda flygplats var en nyckel när det gäller kontakterna mellan Sovjet och Sirius.

– Oftast spelades landskamperna fredag och söndag och så skulle laget resa hem på tisdagen. Därför bjöd vi in Sovjet på måndagarna, dagen innan deras hemresa. Vi hade många fina matcher, minns Nils Stocksén.

Det var under den här tiden som vänskapen byggdes och stärktes.

– Vi blev goda vänner, konstaterar Stocksén.

Sirius smorde vännerna från öst med presenter som man, för att citera Nils Stocksén, tiggde ihop från företag.

På den här tiden var varor från väst hett eftertraktade i Sovjet.

Som en parentes kan jag nämna mitt besök i sibiriska Abakan 1988. Jag skulle skriva om för-VM för UNT:s räkning.

Jag sålde mitt eget inspelade blandband (kassettband) med Beatleslåtar, min blå och gula mössa och min färggranna halsduk för en ansenlig summa rubel. Allt skedde på en mörk bakgata i Abakan och mina högar av rubel användes för att betala telefonräkningarna hem till Sverige.

Ungefär så såg det ut. En skjorta, en mössa eller kassettband gick inte få ta på, åtminstone inte 250 mil från Moskva.

Nils Stocksén har en annan historia som på något sätt verifierar min historia.

– Det var en måndag kväll under slutet av 80-talet. Vi (Sirius) hade spelat match mot Sovjet och laget bodde på hotell Uplandia. Jag var känd för att fixa allt som de behövde och innan jag skulle åka hem, vid tolvtiden på natten, kom ett par spelare gående i hotellkorridoren. De hade en lapp med sig.

På lappen stod det en fråga, på svenska, från målvakten Lazarev, en lite chockartad sådan: jag behöver en spiral (preventivmedel, UNT:s anm), en medium gold, till min fru.

– Men hur skulle jag få tag på den? Flyget till Moskva skulle gå klockan nio på morgonen. Men som tur var hade jag varit chef för byggnadskommittén när kvinnokliniken på Akademiska sjukhuset färdigställdes.

Nils Stocksén tog med sig ett par burkar kaviar och gjorde ett besök hos chefen för kvinnokliniken, som genast tryckte på en knapp och bad en sjuksyster komma in. "Den här mannen (Stocksén alltså) behöver en spiral medium gold, nej, förresten, ta två."

Några år senare träffades Nils Stocksén och Lazarev.

– Jag frågade om det hade gått bra, och han svarade med ett skratt, att det hade det gjort.

Detta om detta.

Åter till Sergej Lomanov och turerna kring kontraktet med Sirius.

Sirius hade haft drömmar, eller ska vi drista oss till att säga planer, på att locka Sergej Lomanov till Uppsala under en relativt lång tid. Men det blev allvar först på vårvintern 1989.

Sirius fick en inbjudan till en turnering i Budapest. Egentligen var det Villa som var inbjudet, men Lidköpingslaget hade gått vidare i SM-slutspelet och man var tvungna att tacka nej. Men Sirius raggade ihop pengar och åkte.

Det var där drömmarna blev verklighet.

Under en eftermiddag i Ungern träffades Sirius (med Nils Stocksén) och några sovjetiska bandyhöjdare. Det var Vladimir Petrov, generalsekreterare i Sovjets bandyförbund (ej att förväxlas med ishockeyspelaren med samma namn), och Grigorij Granaturov, president i det internationella bandyförbundet.

– Vi fick frågan, eller erbjudandet, att få över Sergej Lomanov till Sirius, säger Nils Stocksén i dag, alltså mer än 29 år senare.

Sirius blev förstås förvånade. Tidigare hade man mest skojat om saken.

Men sedan, efter den där eftermiddagen på arenan i Budapest, gick det snabbt. Det blev förhandlingar, som inte sköttes ansikte mot ansikte med ryssarna utan via ett företag i Västergötland med ryska kontakter.

UNT avslöjade övergången i början av juni 1989, men redan under VM samma år hade det ryktats om att Sergej Lomanov skulle till Sverige, kanske till Boltic eller Vetlanda. Eller möjligen till finska IFK Helsingfors. Sirius nämndes dock inte.

Den 22 juni skrevs kontraktet på och tisdagen den 29 augusti 1989 landade flight 219 från Moskva på Arlanda med den store bandyspelaren tillsammans med frun Tatjana och barnen Lena, 3 år, och Sergej j:r, 9 år.

UNT var på plats i vip-rummet på Arlanda flygplats.

En lägenhet var ordnad, på Hamnesplanaden ett stenkast från Fyrisån och nära Studenternas IP. Ett problem var språket. I Sirius var det ingen som kunde tala ryska och familjen Lomanov kunde förstås inte svenska och de engelska orden var så få att det inte fungerade.

– Jag tog kontakt med tolkskolan vid Ärna, säger Stocksén.

På så sätt blev tolken Bertil Oskarsson en del av Sirius under den tid som Sergej Lomanov fanns i Uppsala.

Lomanovs son, som alltså också heter Sergej, var nio år och gick i skolan på den sovjetiska ambassaden i Stockholm. Sirius oldboys stod för de dagliga transporterna från Uppsala till ambassaden.

Senare blev sonen en framgångsrik bandyspelare – och kontakterna med Nils Stocksén och Sirius fanns hela tiden.

– Man kan väl säga att jag ett tag hade ett inofficiellt uppdrag av Sirius (under Janne Sjonemarks tid) och det var att locka "Lill-Sigge" till Uppsala. Jag hade nog kunnat få hit honom, men stålarna fanns inte, säger Stocksén.

Några jätteframgångar för Sirius blev det inte under Sergej Lomanovs tid, med ett undantag: klubben vann World Cup i Ljusdal 1992.

I SM-slutspelet blev det som bäst kvartsfinalspel.

Säsongen 1994/95 gjorde Lomanov sin sista match i den blåsvarta tröjan.