Förutom det uppenbara i hela den här soppan, där Sirius faktiskt förstår att herrlaget går före, men ändå har lämnats åt sitt eget öde, så är det framför allt en sak som stör mig.
Det handlar om Sirius sätt att hantera det här. Redan från första början så fick både lag och ledarstab munkavle från styrelse. De fick inte säga någonting då det skulle kunna påverka sponsorers intressen i Sirius och då i förlängningen leda till minskad budget för damlaget. Ett argument som användes för att få lagets tystnad.
Att få loss nyheten var inte lätt. Jag har pratat med flera spelare i laget och alla var tydliga med sina svar: ”Skriv inget”. Så pass mycket lyckades alltså Sirius med ”Nordkorea-taktik”. Spelarna vågade inte, detta trots att man blivit utan träningsplan och tvingats åka sex mil tur och retur i egna bilar för att träna. Det är riktigt lågt.
En man ändå måste beundra i den här historien är Sirius tränare Olof Unogård. Jag vet att han brinner för jämställdhetsfrågor, speciellt inom sporten. Han står upp för sitt lag, han står upp mot sin chef och han vågar prata. Han vet vad som är rätt och vad som är fel. Sirius som förening borde lära av honom
Sportsligt har säsongen gått spikrakt framåt för Sirius del, men vid sidan av planen har det varit desto mer stökigt. En usel ekonomi tvingade klubben att sälja Kerim Mrabti, sedan uteblev återigen publiken från matcherna, följt av skulder till kommunen och senast en önskan om bidrag till ett evenemang (U21-landskamp) som man själva valt att arrangera. Av alla saker som har hänt är detta ändå i en klass för sig. Att först, i princip, överge sitt eget lag och, för att ”rädda sitt ansikte”, försöka att lägga munkavle på alla drar det hela till en ny tragisk nivå. Det är helt åt helvete rent ut sagt och saknar motstycke.
Sirius dam har blivit övergivna av sin egen förening. Frågan man ställer sig är om Sirius vill ha ett damlag överhuvudtaget.