Krönika Det gick inte att ha mer fel än Thomas Liw.

Edsbyns tränare talade om målfest. Han påmindes innan matchen om finalen för tio år sedan – Edsbyns otroliga 11–6 mot Sandviken. Det blev fel, fel och fel igen.

Men det struntar Thomas Liw fullständigt i nu. För första gången på 44 år blev ett lag nollat i en SM-final. Då var det Edsbyn som fick stryk mot Boltic med 2–0.

Edsbyns seger var odiskutabel.

Sandviken hade egentligen ingenting att komma med. Några hörnor. Det var allt.

Edsbyns seger kunde ha blivit större, faktiskt mycket större. Förutom målen brände laget en straff och hade bud på ytterligare två – eller rentav tre – straffslag.

Nej, det här var Edsbyns match, faktiskt i princip från början till slut.

Sandviken var en besvikelse, eller ska jag säga att Edsbyns enorma försvarsspel var guldvapnet. Det gick helt enkelt inte att komma igenom muren av röda – förlåt, vita den här dagen – Edsbyspelare. Det var framför allt en man som styrde och ställde över hela planen: Hans Andersson.

Vid Sandvikens bänk stod tränaren Magnus Muhrén och hoppade av ilska och förtvivlan. När man väntade på en gästrikeforcering så kom … ingenting.

Jag är faktiskt glad över att Edsbyn vann. Mitt under matchen fick jag sympatier för Edsbyn. Fråga mig inte varför, men jag tror att det var den stora hälsingeklacken som sporrade mig.

Läktarmatchen vann nämligen Edsbyn på knockout. Där var segern klar efter en kvart.

På läktaren var Sandviken en ännu större besvikelse. Lilla Edsbyn tre, fyra mil från Bollnäs – som väl kan jämföras med Tierp i storlek – utklassade sin mycket större konkurrent.

Bandyintresset i Sandviken är faktiskt dåligt med tanke på stadens storlek och avsaknad av sportslig konkurrens. Dessutom har man Sveriges näst finaste arena efter Lidköping.

Spelmässigt – eller rättare sagt underhållningsmässigt – blev den här finalen ingen höjdare.

När domaren blåste av första halvlek buade många av de 18 114 på läktarna. Jag förstår dem. Det blev bättre i andra halvlek, men det tände aldrig till ordentligt.

Nej, den här finalen går inte till historien.

Men jag kommer att minnas några saker:

x Martin Frids uppåkning och skott till 2–0. Ett klassmål. Det är sällan man får se sådant på den här nivån.

x Edsbyns försvarsspel. Att hålla nollan – utan att släppa till särskilt många målchanser – är än mer anmärkningsvärt när motståndet heter Sandviken.

x Vädret. När det ser ut så här ska bandy spelas utomhus. Problemet är att det nästan aldrig är solsken och några minusgrader. Inte samtidigt i alla fall.